Hjälp till tonåring att få vänner

Extra svårt nu under pandemin tror jag. Jag arbetar på ett gymnasium och jag märker hur många av våra elever lite grann tappar sitt umgänge när de nästan enbart har det online. Visst är de i skolan till och från men elever som inte är så aktiva själva utan behöver att någon annan tar tag i, fixar osv, de har har det svårare nu. 

Sedan så ser jag egentligen inget fel i att man är introvert och mest för sig själv då en del personer helt enkelt är sådana. Har själv en sådan son, vuxen nu. Han har vänner online som han har kontakt med nästan varje dag men de ses kanske IRL en gång i halvåret. Han blir trött av för mycket socialt och har väl också vant sig vid den här låga nivån av umgänge, men han är nöjd så. 

Om nu ditt barn ändå själv säger att den kanske vill ha en förändring villl man förstås hjälpa. Du skriver att den andra föräldern motverkar detta. Ert barn är rätt gammalt, får bestämma själv över var/hur mkt man bor hos respektive förälder (tex om du är ok med att han skulle bo hos dig mer och han själv vill det, så kan den andra föräldern inte säga mycket om det). Kan det vara idé att ta upp diskussionen om att kanske inte bo där lika mycket, om ungdomen själv kan se att det är en bidragande orsak till hur livet ser ut? 

Ett klassiskt tips är förstås att försöka satsa på ett intresse ungdomen har och försöka hitta onlinegrupper om det, eller föreningar IRL (efter pandemin). 
Min son spelar tex mycket schack online. 

Jag håller med "åååå" ovan. Att hitta vänner baserat på gemensamma intressen är bättre än att intala sig att dom man kastades ihop med i en klass ska vara kompismaterial. Jag tror din tonåring skulle trivas med rätt folk, och anledningen att han inte hänger med folk i klassen eller från skolan just nu handlar kanske om att de är mindre kompatibla. Vad gör resten av klassen? Är dom stora gäng? Festar dom? Eller är dom med i sportföreningar? Musikintressen? 

Det är en liten ort och tonåringen känner sig inte som de andra och har svårt att hitta gemensamma nämnare. Hen har också "gammalt" bakom sig där hen inte varit social och döms nu för det även om det har ändrats. 
Problemet är också att kontakten och dialogen med den andra vårdnadshavaren är urusel och vi har inte samma synsätt i vad som är viktigt alls. 
Vi hoppas från vårt håll mer att hen skall vara lycklig och vara en nöjd och självständig individ medans motparten bara fokuserar på prestation i skolan. 
Vi försöker få tonåringen att ta eget ansvar, säga vad hen tycker och fatta egna beslut men då den andra vårdnadshavaren är en mycket viljestark person orkar tonåringen inte ta beslut själv. 

Det har blivit extremt mycket curlande och trots att tonåringen är såpass gammal törs hen inte bestämma själv ens vart hen vill vara. Det fick vi gå in och styra upp efter att den andre föräldern hävdade att hen bara skulle bo där. 
Tonåringen har tyvärr blivit rädd för "att göra fel" i sina beslut, det vill säga att göra motparterna arg på hen. När tonåringen ibland uttrycker vad hen vill göra, som att vara kvar en helg hos oss trots att det inte är "vår" vecka törs hen inte ta den diskussionen utan säger bara att "du vet hur hen är ju..."

Jag är rädd att en styrande förälder tar över såpass mycket av tonåringens beslut att hen inte vågar eller orkar känna efter vad hen själv vill. Vi försöker med uppmuntran och att alltid finnas där, få fram vad tonåringen själv vill och vi kan ha anammat hens önskan för att sedan få ett telefonsamtal från den andra vårdnadshavaren där hen bestämt hävdar att detta vill tonåringen inte alls (enkla saker så som att vilken tid hen skall komma till oss på dagen) och tonåringen håller då bara med och är ganska ledsen när hen väl kommer för att hen inte törs eller vågar stå för sina åsikter. Tonåringen ber till och med om ursäkt om hen blir arg vilket vi säger är fullt naturligt och man skall kunna fräsa och säga emot sina föräldrar. Vi har åtminstone kommit så långt att tonåringen hemma hos oss säger emot mer och mer vilket känns bra!

Min förhoppning är om tonåringen får vänner som hen kan prata med kanske hen kan växa i sig själv och kunna känna efter vad hen själv vill.  

Ursäkta superlångt inlägg!

Låter som du pratar om en 6 åring. 

Han/måste vilja själv. Man kan inte tvinga någon att intressera sig av andra. 

Men då låter det som att ni behöver rådgivning, för den föräldern gör sitt barn en björntjänst. Ring socialtjänsten! Ungdomen är så gammal att han kan ha eget samtal med dem också. Rådgör med socialtjänsten hur man ska hantera detta för det du beskriver är för mig egentligen en form av långsam mental barnmisshandel. 

Att hoppas på att vänner ska få personen att blomma ut ligger nog flera steg senare tyvärr. Du/ni kan inte lägga hoppet på nåt sånt utan att hantera kärnproblemet, som handlar mycket om den andra föräldern. 

Fritidsintressen!! Försök få din tonåring att få upp ögonen för någon rolig sport eller intresse, klättring, bollsport, scouter, friidrott?? En tonåring kan ju ta sig fram själv dessutom så ni behöver ju inte låsa er till att det måste finnas på er ort, om den nu var väldigt liten.

"Men då låter det som att ni behöver rådgivning, för den föräldern gör sitt barn en björntjänst. Ring socialtjänsten! Ungdomen är så gammal att han kan ha eget samtal med dem också. Rådgör med socialtjänsten hur man ska hantera detta för det du beskriver är för mig egentligen en form av långsam mental barnmisshandel. "

Jag känner också en stor oro för detta. Tyvärr är min förra partner mycket manipulativ och kan åtminstone för ytliga bekantskaper verka mycket orolig och bekymrad för sin tonåring för att sedan skälla ut hen efter noter för att saker kommit fram. Jag vet också att tonåringen åtminstone initialt skulle bo hos den andra partnern för att slippa allt bråk som skulle bli med detta. Tonåringen vet att vår jag och min nya partner alltid skulle finnas där för hen och det är lättare att "välja bort" oss i dessa fall. 

Jag blir så otroligt ledsen när jag ser tonåringen sjunka ihop efter samtal med den andra partnern men samtidigt hävda att "det var inget". Det är väl därför som jag sätter mitt hopp till att utöka tonåringens sociala umgänge för att lättare kunna hitta sin egen väg. 

Vi var på ett möte i ett annat ärende där min förra partner ljuger rakt upp och ner och spänner ögonen i tonåringen som inte törs säga något annat. Jag frågade sedan varför hen inte sa som det var men får då "jag orkade inte" och "du vet hur hen är". 

Vi var på ett möte i ett annat ärende där min förra partner ljuger rakt upp och ner och spänner ögonen i tonåringen som inte törs säga något annat. Jag frågade sedan varför hen inte sa som det var men får då "jag orkade inte" och "du vet hur hen är". 

ADD?

Vi var på ett möte i ett annat ärende där min förra partner ljuger rakt upp och ner och spänner ögonen i tonåringen som inte törs säga något annat. Jag frågade sedan varför hen inte sa som det var men får då "jag orkade inte" och "du vet hur hen är".

Inga diagnoser alls

Det kanske hade varit lättare om vi inte bodde så långt ute på landsbygden i norra Sverige utan närmare en storstad. 

Hej, skulle ni kunna göra ett ordentligt miljöombyte till sommaren för att hjälpa tonåringen att få nya intryck och se nya möjligheter. Som du beskriver tonåringen känns det inte som han/hon är redo att själv t ex åka på språkresa el dyl men tillsammans med dig och senare kanske hos någon släkting. På sikt kanske gymnasium på annan ort och bo inackorderad.

Miljöombyte under sommaren kan nog vara en bra ide. Förhoppningsvis så kan vi komma bukt med att den andra vårdnadshavaren ringer dagligen och tonåringen blir stressad när hen skall redogöra vad vi gör i vår familj. Det är ett visst osunt kontrollbehov...

Ensamhet är lättare att bryta för flickor än pojkar. Jag ser inte om du nämner det någonstans om din tonåring är flicka eller pojke.

Om det är en flicka så uppmuntra henne att hitta en pojkvän, så kan hon träffa vänner genom honom.

Problemet med att den andra föräldern verkar kräva daglig telefonkontakt och vill ha rapport tror jag inte försvinner i o m ett miljöombyte. Snarare tvärtom.

Hade det varit du som utsattes hade mitt råd varit att meddela Z att du inte kommer svara i telefonen och vara på två sms om praktiska saker i veckan (förutom i nödfall). Och sedan hålla dig ifrån att svara (både i telefonen och på hotfulla sms).

Men din ungdom har ju tydliga problem med att inte bli respekterad och kan ju drabbas av obehagliga konsekvenser. Kanske kan ni få råd från familjeenheten.

Grunden till problemet är nog mycket tonåringens oförmåga att kunna sätta sina egna gränser. Tonåringen har heller inga andra syskon att kunna relatera till och är man då ensam förstår jag att det är svårare. Tyvärr kan vi vuxna heller inte samarbete eller har inte samma insikt i tonåringens problem och det blir mest jag som får klä skott då jag lyfter frågan om tonåringens mående. Det blir bara jag som har dessa problem enligt motparten för hos denne är tonåringen jättenöjd med att vara hemma utan sällskap. Det var många år sedan som vi separerade men det finns en otrolig bitterhet mot mig kvar som spiller ut över tonåringen då jag skall "straffas". I nuläget hoppas jag att tiden gör att tonåren skall komma framåt och hitta sin väg och att jag bara kan finnas som stöttning alltid. Det är tyvärr vi vuxna som gör att tonåringen mår dåligt vilket jag är smärtsamt medveten om. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag och min sambo kan stötta och hjälpa på det sätt som går