Snälla, hjälp mig!

Svårt att ge råd om vad du ska göra, men jag har varit i en väldigt liknande situation.

Jag och min dåvarande pojkvän flyttade ihop när jag var 20 år och jag blev gravid redan första månaden. Jag åt p-piller, men blev gravid trots det.

Jag ville verkligen inte göra abort, men min pojkvän gjorde klart att han gör slut och flyttar tillbaka till sin hemstad (ca 50 mil bort) om jag behåller.

Dessutom var min familj på mig att jag skulle göra abort och inte "förstöra mitt liv"

Jag läste på komvux och hade bara csn, sambon läste på högskolan och hade också bara csn.

Slutade med att jag gjorde abort, trots allt. Tiden höll på att rinna ut och jag fick panik.

Min och sambons relation försämrades därefter och ett halvår senare gjorde han slut och flyttade till sin hemstad.

Efter ett par månader kom han tillbaka för att hämta resten av sina saker. Vi hade sex då, och eftersom jag slutat med p-pillren pga att jag inte hade någon partner eller sexliv, tog jag akut p-piller dagen efter.

Blev gravid trots det, och den gången behöll jag barnet. Han sa att det får stå för mig, och träffade sen barnet några gånger under hens uppväxt, de senaste 10 åren träffades de inte alls.

20 år har gått. Barnet är vuxen idag. Jag ångrar på ett sätt att jag skaffade barn så tidigt, men jag ångrar inte barnet såklart!

Jag fick barn tidigt, men hade andra förutsättningar, hade jobb och sambo.

Om jag vore du skulle jag räkna med att bli ensamstående. Du kommer att få lägstanivå på föräldrapenningen, barnbidrag, underhåll och bostadsbidrag. Summorna kan du se på försäkringskassans hemsida, kassakollen. Har du bara ett boende med låg hyra så funkar det.

När du börjar plugga igen kommer du att få ett extra bidrag för att du har barn. Ekonomiskt klarar man sig de första åren och sedan kommer du ju att börja jobba.

Jag blev oplanerat gravid när jag var 26 och studerade. Äldre än du men inga optimala förutsättningar. Vi hade dejtat i cirka 3 månader och det höll på att odramatiskt ta slut när jag satt där med ett positivt test.

Jag behöll. Kontroversiellt och han blev inte glad. Första åren hade vi mest sur mejlkontakt, däremot har hans föräldrar varit en viktig kontakt från start. Men idag har pappa och barn en fin relation, även om han är mer roliga farbrorn än en närvarande förälder. Barnet bor hos mig på heltid.

Jag var då ensam från start och har haft det bra. Rätt enkel graviditet, förlossning, spädbarnstid. Fick pausa studierna förstås, men fortsatte efter föräldraledighet och tog examen när barnet var 2,5. Har arbetat heltid sedan dess och tjänar bra idag, men lärde mig hushålla med pengar de där första åren.

Barnet är i tioårsåldern idag. Jag ångrar ingenting. Men vad som är rätt för någon annan går aldrig att veta.

Jag gjorde det, och här blev det "solskenshistoria". Min man (då pojkvän och sambo) ville inte alls. Vi var 20 (jag) och 21 (han). Han timanställd när jag blev gravid, jag student utan SGI. De första 14 veckorna var INTE roliga. Jag mådde fysiskt och psykiskt ofantligt dåligt. De 12 första veckorna pratade vi inte om saken, knappt, efter att jag förklarat att det inte skulle bli abort.

Under de veckorna hotade han med att dra hem till sin hemstad - gör det då. Sa jag. I vecka 12 var jag less på att bo med honom, och flyttade tillfälligt in hos min mormor och berättade allt för henne. Hon blev jätteglad... I vecka 14 ringde min pojkvän sina föräldrar och berättade allt, i falsett och panik. Hans föräldrar undrade vad fan han hade sån panik över, vi skulle få barn - inte dö. De var dock förbannade på honom över hur han behandlat mig, vilket även han då insåg var helt fel. Hans panik la sig under det samtalet, och snart därpå bad han mig om förlåtelse för hur han betett sig, bönade och bad mig flytta hem, hade köpt skötbord och andra bebisgrejer... Han var därefter så glad i graviditeten och längtade mer efter bebisen än jag gjorde!

Jag flyttade hem och saker började falla på plats. Han fick en ny tillsvidaretjänst. Jag fick till en deal med universitetet att jag kunde plugga på distans efter barnet kommit, och bara komma in på obligatoriska moment. Födde när jag snart skulle skriva kandidaten. Vi fick ett förstahandskontrakt på en stor trea hos det kommunala bolaget. Jag tog master i slutändan, helt utan paus, och fick kvalificerat jobb direkt (bransch med hög konkurrens).

Idag är vi 26 (jag) och 27 (han). Vi är gifta. Har nyss sålt vårt hus och köpt en stor BR (165 kvm) mitt i stan. Har fyra barn, sista graviditeten var tvillingar. Han är VD för ett internationellt företag. Jag är marknadschef för ett mellanstort företag. Nu säger såklart inte dessa saker allt, men det materiella behöver inte bli skit bara för att man skaffar barn tidigt. Och ja, här blev mannen glad över det hela i slutändan.

Så ska du förstås inte vara naiv. Räkna med att klara allt själv - även om du hoppas på det bästa!

Ja det är ju svårt för oss att råda dig till ett val. Men om du tror att han kommer att sticka (du som känner honom) så kommer han troligen göra det.

I övrigt har ni ett stormigt förhållande, som troligen inte kommer att hålla vare sig med barn eller ej.

Jag känner att ni så pass unga.. Barn kräver all din uppmärksamhet, fritid och sömn och relationen till mannen svajig. Låter inte så klokt att sätta barn till världen med de förutsättningarna.