När kärlek går över till vänskap?

Jag har jmf med er ytterligare ett gäng år ihop med min man. Det går upp och ner. Jag har aldrig saknat ngt ihop med honom sen kanske inte jag (kanske vi) alltid känna pirret och den typen av attraktion men det kan bero på massa annat som jobb, livssituation, hormoner barnen mm

Eller är det du som har behov av att känna att du är attraktiv och att hon tar initiativ. Eller är det att myset sker för sällan enligt dig?

Det låter av det du skriver som om att ni har ett bra förhållande och har försökt komma fram till något genom att prata. Kanske parterapi skulle kunna hjälpa er i processen? 

Först och främst behöver hon klura på varför hon tappat attraktionen till dig? Och varför lät ni det gå så långt att hon tappade alla känslor?

Har ert liv blivit slentrian och tristess? Tar ni varandra för givet? Hormonella preventivmedel? Tjafs i vardagen? Tar Familjen AB för mycket plats? Att attraktion minskar och försvinner är ju ett symtom på något annat. Attraktion handlar ju inte enbart om sex, utseende och åtrå utan hänger ju ihop med så mycket annat.

Jag var den som tappade attraktion till min man och det kom smygande vartefter åren gick och han allt mer tog mig för given och hans olater tog över. Jag var hans fru och han var tvärsäker på att jag aldrig skulle lämna honom eller ens titta åt någon annan man. Han jobbar som brandman och håller sig vältränad och fräsch och jag såg givetvis att han var visuellt sexig och attraktiv, men jag kunde inte känna något när jag tittade på honom för jag såg bara allt det som inte fungerade mellan oss. Det blev allt svårare att känna lust och åtrå när vardagens gnissel låter allt högre för varje år och man inte får gehör för nån lösning på det. Jag blev förbannad när han bokade hotell och köpte rosor och förväntade sig sex och romantik när vi istället hade behövt sitta ner och prata. Hans lösning var hotell och sex. Men problemet kvarstår ju ändå när vi kommer hem igen. Sex är liksom inget botemedel.

Nu vet jag ju inte hur ni har det i ert förhållande men min man älskade mig verkligen oerhört mycket men var usel på att förstå att vardagens gnissel ger eko i sovrummet. Efter 16 år och tre barn så blev det skilsmässa till sist. Jag orkade inte längre. Vi var bästa vänner och oerhört förtroliga om allt men här klarade vi inte av att förstå varandra. Hans present till mig efter skilsmässan var ett paket med underkläder och en dildo och en tanke om att vi kunde börja ha sexdejter igen när det fanns mer möjlighet till barnledig tid.. Han blev liksom kär på nytt och såg bara framför sig ett bättre sexliv. Behöver jag säga hur besviken jag blev?

Vill inte alla känna sig attraktiva? Myset sker när det sker och är väl i lagom stor dos.

Visst är det så att det är mycket runt omkring som påverkar lusten. Familjen AB som du skriver tar givetvis mycket energi. Till skillnad från din man så vet jag att även jag "gnisslar". Och det är väl där som jag oroar mig. Att även om jag fysiskt håller mig i trim så kan jag inte tända min fru. Det är nog mer min personlighet som är problemet. Men ens personlighet är ganska svårförändrad.

Underkläder, sexdejter och dildo var ganska smaklöst tycker jag.

Men är detta verkligen ett problem för henne? Säger hon det?

För någonstans måste man också ha en realistisk syn på livet. Hur mycket pirr och glöd är möjlig att uppbringa i en långvarig relation där man delar den oglamorösa vardagen? Jag tycker snarast det skulle vara konstigt att känna pirr efter så många år. Och är det just pirr och spänning man behöver? Varför kan inte grundad kärlek och vänskap vara good enough?

Jag kan själv sakna den där spänningen som man känner med en ny person. Men fan att behöva gå igenom allt det där igen- lära känna, missförstånd, osäkerhet, rädsla och oro att göra saker fel eller uppfattas fel eller inte veta riktigt vart man har varandra. Nej uhhh... man gör bäst i att hålla fast i en bra man än att svansa efter pirr.

Parterapi?

Sexterapi?

Jag tänker att hennes minskade attraktion kanske inte har med dig att göra utan livet i sin helhet? Att det behöver ske en förändring. Att det blir för mycket vardag och rutiner och inte så mycket magi?

Hur uppvaktar ni varandra? Kan ni skratta tillsammans, restas? Brottas? Hur bråkar ni?

Tänker lika som du. Tänker på dom som startar om med ny relation hur orkar dom? Jag trivs bra är trygg och blir tillfredsställd så ofta jag vill.

Min man var ganska medveten om sitt gnisslande men var inte särskilt villig att göra något åt det utan hans lösning var istället mer krav på mig och mer sex. Det blev nånstans outtalat mitt fel att jag inte tände på hans försök. Jag blev ju snarare avtänd av att lösningen alltid måste vara sex istället för att ta tag i det riktiga problemet.

Och sen är det väl lite så att ens skillnader och olikheter som ändå lockar och attraherar i början sakta förvandlas till irritation och saker som får förhållandet att börja gnissla. Det är ju nånstans oundvikligt. Frågan är ju då om dom positiva bitarna räcker för att orka leva med det?

Jag tror inte det har med ditt yttre att göra. Men träna tycker jag du ska börja med oavsett, för om något kan det ju stärka din självkänsla och det är attraktivt som bara den hos en man.