Ni som levt med en narcissist - hur tedde hen sig och hur tog ni er ur det?

Vi var tillsammans i 30 år. Under den tiden fattade jag aldrig att det var något fel på honom. Jag var bara 14 när vi träffades, så han var liksom det normala jag utgick från. Allt konstigt han sade och gjorde, skyllde jag på att han var man. Män och kvinnor är olika, "det vet ju alla"!

Om jag ärligt skulle beskrivit honom då, när vi var gifta, så hade jag nog sagt ungefär så här: "Han är pessimistisk och negativ. Kanske han är deprimerad? Han är alltid på dåligt humör, men alla hans vänner säger att han är en glad och kul kille. Hur går det i hop? Jag fattar inte. Han är alldeles för sträng mot barnen och har konstiga idéer om barnuppfostran. Jag tror inte han förstår hur stark han är heller, så han är alldeles för hårdhänt. Därför försöker jag ta hand om barnens uppfostran.
Han växte upp i en familj med bara män, för hans mamma dog tidigt. Kanske därför han aldrig lärde sig vanligt hyfs eller etik och moral. När han ska säga något, så kommer det ofta ut fel så han låter otrevlig. Jag försöker vara så artig och vänlig jag kan mot alla och tänker att han säkert lär sig med tiden. Han har aldrig heller lärt sig att vara omtänksam. Kanske ingen var det mot honom när han var liten, så nu försöker jag alltid vara det mot honom.
Han är inte stresstålig och blir irriterad av många ljud, så jag och barnen försöker vara tystare när han är hemma. Han är också väldigt ordentlig och tål inte oreda, så jag försöker städa bort innan han kommer hem. Ändå ligger det alltid något på fel ställe, så han får ett utbrott.
Han gillar inte att jag tjänar så lite pengar, men jag har levt på föräldrapenning och har inget fast jobb utan bara vikariat. När jag försöker jobba mer, så blir han sur för att jag inte hinner allting hemma, och så blir det dyrt att betala barnomsorg. Hur jag än gör blir han inte nöjd. Men jag ska inte klaga, för han är en god familjeförsörjare och en bra pappa."

Ungefär så tänkte jag, och så fick jag dåligt samvete varje gång jag blev arg på honom. Han rådde ju inte för att han var som han var! Det var ju den där hemska chefen han hade, och så hade han en ömtålig mage och så var det stressigt att hinna med jobb, alla fritidsintressen och så familjen på det. Kanske jag krävde för mycket av honom också?

Bättre än så kan jag inte beskriva honom i ett enda inlägg. Jag har skrivit flera hundra inlägg i en blogg om du vill ha mer detaljerat. Där försökte jag skriva ner allt som hänt under våra år tillsammans, både små och stora händelser.

Herregud - det du beskriver är nästintill en kopia av min (ex)sambo. Får rysningar av att din beskrivning är så lik min verklighet
Vi har bara varit ihop i lite drygt två år och har som tur är inga barn ihop.
Men skadan han har lyckats åstadkomma är oerhört stor för mig oavsett och jag känner mig så dum att jag inte fattat!
Jag är ju en smart och intelligent tjej i vanliga fall...
Men i hans ögon är jag knappt kapabel till nåt.

Hur lyckades du lämna honom och hur mår du idag? <3 

Kort sagt

Narcisst är en personlighetsstörning. Det går inte och bota. Man är den personen.

Varför någon får en narcissistisk personlighetsstörning är som med mycket annat inom psykologin inte helt klarlagt. Sannolikt är narcissistisk personlighetsstörning ett resultat av både arv och miljö. En vanlig teori är att personer med en narcissistisk personlighetsstörning har en extremt svag självkänsla, och att det ständiga skrytandet och framhävandet av sin egen storhet är ett sätt att hantera känslorna av värdelöshet.

Sådana känslor av värdelöshet kan exempelvis bero på bristande föräldraskap, att man under barndomen inte blivit sedd och bekräftad, eller att man haft helt orimliga krav på sig med föräldrar som aldrig blivit nöjda oavsett prestation. Varför en del personer som upplever detta blir narcissister och vissa inte beror på en mängd faktorer, precis på samma sätt som med mycket annan psykisk ohälsa vi kan drabbas av.

teraply.se/

Källa

Alltså.. Jag läste en artikel om narcissism och att det finns en typ som heter covert narcissism. Jag är övertygad om att min sambo är av den typen..

Jag bor med honom fortfarande.. Har aldrig känt mig så här utmattad och betydelselös. Ni ska veta att han inte säger allt med ord - hans språk är kroppsspråk främst. Han ger inga komplimanger, firar aldrig årsdag osv.. Vad jag än åstadkommit är det inget han firar eller erkänner att jag gjort bra. Han pratar om sig själv och sitt jobb hela tiden. Han är negativ 98% av all vaken tid. Han kan gnälla över att han är trött och när han är ledig är han missnöjd över att han är ledig - för att man ska ju göra nytta i livet. Inte vila. Då surar han och gnäller om hur trött han är på ledigheten och drar ner energin i huset. Allt ska vara perfekt i hemmet och stå på sin plats. Ingen ska vara nära hans grejer vilket innebär att jag inte längre bjuder hit vänner. Har tappat typ alla mina vänner. Men hans vänner kan vara här och han kan åka iväg och äta med sina vänner själv etc. Jag känner mig isolerad.. Hans arbetskamrater tycker han är en så rolig och trevlig prick och jag undrar varför han aldrig är det hemmavid.. Luften blir mörk och tung när han är hemma.. Han har börjat läsa Fria Tider nu också och har blivit rasistisk så han har ännu en grej att spy negativitet om. Han hittar nya ämnen att vara negativ över.. Varje vecka. Han vann över 100.000kr och var missnöjd över att det inte var mer pengar än så..

Jag försökte lämna honom för några år sedan men då var det som en lampa tändes i honom. Oj så fina ord det haglade och tårar hit och dit från honom.. Han ville ha en chans att visa vilken fin människa han kan vara... Det höll inte länge.. Sedan dess är jag som bortdomnad inombords.. Jag avundas er som lyckats ta er loss.. Jag är för utmattad..

Jag blev sjuk. Allvarligt sjuk. Fram tills dess hade jag alltid trott att om det verkligen gällde, om jag verkligen behövde honom, så skulle han kliva fram. Ta ansvar för barn och hushåll och vara mitt stora stöd. Nu såg jag att han inte gjorde det. I stället var det så att ju svagare jag var, desto elakare blev han. Mer krävande, klagade mer, fler utbrott, mer hån.

Under den perioden slutade jag älska honom. Men det tog lång tid för mig att återhämta mig och jag skulle aldrig bli helt frisk igen. Hur skulle jag klara mig om vi separerade? Jag hade inget jobb och förlorade min SGI av andra orsaker. Och barnen? Skulle han ha dem halva tiden? Hur skulle det gå när jag inte kunde gå emellan när han blev elak?

Men jag upptäckte att han hade en annan kvinna, och att de varit tillsammans ganska länge. Det blev droppen. Jag började planera för skilsmässa, men det tog nästan ett år innan jag klarade av att göra slag i saken.

Det har gått 6 år, och jag har förstått att jag aldrig kommer att må riktigt bra. Däremot mår jag bättre nu än jag gjorde de första åren. Jag skulle ha behövt en lång samtalsterapi, men det är också svårt. Många terapeuter är skeptiska. De verkar inte riktigt förstå hur hjärntvättad och förvirrad man kan bli i ett sådant här förhållande. En sådan terapeut eller psykolog kan göra allting värre genom att tvivla och förminska allting. Tro att man överdriver och så där.

Min också. Han var alltid avundsjuk på folk som vann pengar. Orättvist att aldrig han gjorde det. Om han bara hade mer pengar, så skulle allt vara bra.
Så skrapade han en Trisslott och suckade. Ja ja, det var väl kul att vinna, men nog hade det varit bättre om han vunnit mer. Nu vann han ju inte lika mycket som din man, men det var väldigt mycket pengar för oss. Ändå var han inte nöjd!

Har knappt vetat vad en narcissist var innan, men nu blivit väldigt medveten. 
Har oxå förstått att de inte går att ändra och kan bara instämma på att det i grunden många gånger handlar om dålig självkänsla.
Iaf i detta fallet.

Exakt det där med energin och de negativa vibbarna har jag oxå funderat över!
Jag är i grunden en väldigt energisk och glad person, men ganska tidigt reagerade jag över hur låg jag blev så fort han kom hem.
Han är oxå väldigt pedantisk, men trodde att det berodde på att han inte hade egna barn och levt mestadels själv (bara det i sig borde jag sett som ett varningstecken!)

Har oxå känt många gånger att jag inte har orken att lämna.
Men kanske är det för att vi inte har levt ihop så länge och jag fortfarande minns hur härligt det kunde vara när jag var själv, eller så beror det på något annat - men jag har iaf insett att jag inte kan leva och vara såhär olycklig. Om inget annat så är det inte rätt mot mina barn som jag vet märker stor skillnad på mig när han är där och inte.

Hoppas verkligen att du kan finna styrkan och ta dig ur det!
Det är verkligen inte värt att vara olycklig och det finns så himla mycket roligt i livet att uppleva som du inte ska kasta bort!

Jag är allt annat än stark just nu - håller på att avveckla ett liv som jag verkligen älskade att leva med hästar, höns, katter och ett fantastiskt hus som jag trivs så himla bra i.
Men allt detta är inget värt om jag inte mår bra.
Hoppas att du kanske kan finna lite styrka i det och du får gärna höra av dig till mig om det finns ngt jag kan hjälpa dig med.

Kram <3

Fy f-n vad hemskt att han skadade dig så djupt!!!