Utåtagerande barn. Hur gör man? Vi går på sparlågor.

Hej!

Vi har en 10-årig dotter som vi kämpat med i många år. Problemen började visa sig i 2-årsåldern med häftiga och långvariga utbrott som var svåra att bryta. Jag tog redan då kontakt med BVC och barnpsykolog men kände mig nästintill idiotförklarad och fick höra att det var vanligt trots.

För knappt 3 år sedan började kampen med att försöka få hjälp med henne. Först via VC som skickade remisser till BUP, men som avfärdades där. Vi gick en föräldrautbildning som anordnades av kommunen och jag sökte hjälp hos ungas psykiska hälsa. Där fanns en psykolog som jobbat många år på BUP och äntligen togs remissen emot. Väl på BUP har det gått oerhört långsamt, vi har inte fått något stöd men är satta på kö för utredning med misstanke om autism.

Lite om dottern:

* Hon har inget behov av att leka med andra barn på fritiden, men har kontakt med några via internet. Dom pratar ibland och spelar star stable. I skolan har hon vänner och är aldrig ensam enligt lärarna.

* Hemma är hon oerhört missnöjd med allt nästan hela tiden, och uttrycker ofta att hon har tråkigt och är på mig hela tiden.

* Så fort något går henne emot vrålar hon rakt ut. Om vi inte springer dit med en gång slår hon sönder saker. Det kan handla om att ett spel laggar, kläder som inte känns bra eller något annat som hade varit enkelt löst om hon bara bad om hjälp. När detta händer så blir hon så ursinnig att hon slår mig, sin pappa eller sin bror. Hon har sparkat sönder riktigt dyra saker, och är såklart skamsen efteråt. Samma när hon slagit oss.

* Kläder är ett stort bekymmer och trots att hon har en full garderob finns det aldrig något att sätta på sig. Hon tar fram kläder för morgondagen varje kväll, men på morgonen blir det kaos ändå. Jag tar bort sånt som skaver, är för trångt eller fel på något annat sätt. 

* Varje dag vrålar hon om hur jävla ful jag och pappan är, hur vidriga vi är och hon hoppas att vi ska dö.

* Hon är livrädd för att vara ensam och vill helst se eller höra oss hela tiden. Det funkar inte att vi är ute på gården och hon inne. 

* Hon verkar lida av social fobi och vill inte att andra ska titta på henne. Detta startade redan innan 2-årsåldern.

Nu blev det väldigt mycket negativt, hon har såklart bra stunder också. Men dom är rätt få jämfört med det som är jobbigt. Vi försöker berömma och uppmuntra det bra vill jag tillägga.

Hon har en bror som inte har något av dessa problem och som får stå tillbaka mycket och dessutom får stå ut med allt gap, skrik och alla slag som vi inte lyckats undvika.

Nu känner jag att jag håller på att ge upp. Jag har läst så oerhört mycket genom åren, fixat med bildstöd, planeringstavlor, förberett allt som kan tänkas förberedas då hon är så oflexibel och bryter ihop vid förändringar. Jag har lagt massor med tid på samtal med skola, specialpedagog och BUP, men inget hjälper.

Jag orkar inte höra om hur äcklig ful och vidrig jag är mer. Jag orkar inte ta emot fler slag, nyp och riv. Vad tusan ska man göra?

Som det är nu så vet vi inte längre hur vi ska hantera det. Vi lyfter henne ut ur huset och stannar ute med henne tills hon slutat vråla och slå, för att hennes bror ska slippa se och höra det och för att allt för mycket i huset redan är trasigt. Jag är förvånad att ingen anmält oss redan.

Jag har varit utbränd förut och jag tippar på kanten just nu.

Ursäkta romanen, jag behövde få det ur mig.

Har ni provat med "vanlig" uppfostran först? T ex att hon inte får spela om hon inte lyckas hålla humöret, att hon får ersätta saker hon slår sönder, att hon får gå ut ur rummet om hon säger otrevliga saker...? Ja, hon har säkert en diagnos, det betyder inte att man ska släppa på reglerna i vilket fall. Hon måste ju få verktyg att hantera sitt humör, precis som alla andra barn.

Men kära hjärtat, det låter helt förfärligt och ohållbart för alla inblandade.

Ni måste få hjälp, nu!

En bekant fick problem med sin son när han var 12. Han började slåss våldsamt mot mor och syster och slå sönder saker i hemmet, i samband med att hennes sambo fick jobb utomlands och lämnade familjen. Pojken hade fäst sig vid honom och när han också "svek" (biopappan fanns bara i bilden mycket sporadiskt) blev det aggression av det. Naturligtvis påverkade detta även dottern mycket, hon fick ätstörningar och sömnproblem och betygen dalade- situationen var omöjlig.

Min bekant anmälde faktiskt sig själv/sin familj till soc. Både för att förekomma den anmälan som säkerligen hade kommit från grannarna, och för att snabbare få hjälp. Det tog klart några månader i kö där också men de fick sedan avlastning och med gemensamma krafter styrdes det hela upp så att pojken slutade slåss. Han fick även byta skola eftersom han varit mobbingutsatt i sin klass, och han fick hjälp att förstå vad skolan skulle vara bra för och hur han påverkade sitt kommande liv med sitt beteende. 

Efter 1.5 år var han på banan igen och pratade positivt om framtiden istället för att säga saker som "jag borde nog dö, det är så mycket fel på mig", "alla hatar mig ändå" och liknande. Så det går helt säkert att vända detta, men du har gjort allt du orkar med och nu måste andra krafter sättas in också.

Fortsätt skrika på hjälp, och skrik till fler.

Adoptera bort henne om någon vill ha henne.

Ursäkta om min fråga är helt ovidkommande för dig men detta är något jag har tänkt på förut i familjer som din men aldrig frågat; eftersom funktionshinder kan vara väldigt ärftligt, finns det någon i den närstående familjen med liknande diagnos/misstanke om liknande diagnos som känner igen sig? Finns det någon nu vuxen som hade liknande problem som barn som kanske har värdefulla tips och insikter? Som har tankar om vad som inte hjälpte i såna situationer och vilken hjälp hen tror hade funkat?

Nej, det har TS säkert inte tänkt på fast de både har gått föräldrautbildning och talat med BUP och läst på själva.

De började nog med att låsa in ungen i den mörka jordkällaren och vänta några timmar bara.

Allvarligt hör du ens själv hur du låter? Hur pinsam kan en människa bli?

Så ledsen för er skull. Förstår verkligen lidandet MEN er dotter skulle ni ha uppfostrat redan från 2 års ålder när hon började med sitt hemska beteende. Alla barn försöker ju tänja på gränserna, de testar och trotsar men saken är ju att man måste visa direkt att man inte accepterar ett sånt beteende och då INTE med snällt pedagogiskt tänk för det hjälper aldrig! Visa vem som bestämmer redan från 1 års ålder. Man kan inte säga åt ett barn med gullig röst och le samtidigt. Det är inte att kränka barnen, det är att göra dem och er själva en tjänst för livet. Så otroligt många liknande fall här på FL, föräldrar som inte kan hantera sina barn. Jag blir mörkrädd och tycker synd om er som är helt handfallna och t o m misshandlas av era egna barn! Hur kan man leva så? Stackars barn som fått göra som hon vill och daddas med sedan 2 års ålder. Vi föräldrar är INTE våra barns bästa kompisar! Vi ska finnas där, uppfostra och vägleda dem i livet, självklart med kärlek och omtanke. Men er dotter visar bara det som ni INTE lärt henne dvs hur man respekterar sina föräldrar. Hon vet inte hur man gör då ni inte lärt henne det och då går det såhär.

Hon är bara 10 år, än är det inte försent men ni måste tuffa till er och visa att hennes beteende är oacceptabelt och att hon passerat gränsen för längesedan. Diskutera inte med henne och överanalysera ej. Var kort och hård i tonen, visa inga känslor och ge henne strikta regler över vad som gäller i huset och bryter hon dem så tar ni i från henne mobil, kläder mm mm. Visa henne hur andra barn i fattiga länder har det. De beter sig inte så. Bara bortskämda snorungar som slår och förolämpar sina föräldrar.

Blir så frustrerad av att höra detta och förstår verkligen er oro och hopplöshet MEN hon är ett BARN på 10 år och ni är hennes föräldrar. Ni ska lära henne hur man beter sig! Om hon gör såhär vid 10 års ålder vad kommer hon då göra som tonåringar?? Ni kommer få ett rent helvete.

Jag hade aldrig någonsin accepterat att mina barn beter sig så. Här är det "tuff kärlek" som gäller och det fungerar verkligen. Barnen är harmoniska, hjälpsamma, lyssnar och VET sedan mkt små vilka som bestämmer. Vi ger dem också ofantligt mkt kärlek. Det GÅR att kombinera.

Sluta vara rädda för er egen dotter, ta tag i detta i dag! Ta makten över ert liv och familj!

Så ledsen för er skull. Förstår verkligen lidandet MEN er dotter skulle ni ha uppfostrat redan från 2 års ålder när hon började med sitt hemska beteende. Alla barn försöker ju tänja på gränserna, de testar och trotsar men saken är ju att man måste visa direkt att man inte accepterar ett sånt beteende och då INTE med snällt pedagogiskt tänk för det hjälper aldrig! Visa vem som bestämmer redan från 1 års ålder. Man kan inte säga åt ett barn med gullig röst och le samtidigt. Det är inte att kränka barnen, det är att göra dem och er själva en tjänst för livet. Så otroligt många liknande fall här på FL, föräldrar som inte kan hantera sina barn. Jag blir mörkrädd och tycker synd om er som är helt handfallna och t o m misshandlas av era egna barn! Hur kan man leva så? Stackars barn som fått göra som hon vill och daddas med sedan 2 års ålder. Vi föräldrar är INTE våra barns bästa kompisar! Vi ska finnas där, uppfostra och vägleda dem i livet, självklart med kärlek och omtanke. Men er dotter visar bara det som ni INTE lärt henne dvs hur man respekterar sina föräldrar. Hon vet inte hur man gör då ni inte lärt henne det och då går det såhär.

Hon är bara 10 år, än är det inte försent men ni måste tuffa till er och visa att hennes beteende är oacceptabelt och att hon passerat gränsen för längesedan. Diskutera inte med henne och överanalysera ej. Var kort och hård i tonen, visa inga känslor och ge henne strikta regler över vad som gäller i huset och bryter hon dem så tar ni i från henne mobil, kläder mm mm. Visa henne hur andra barn i fattiga länder har det. De beter sig inte så. Bara bortskämda snorungar som slår och förolämpar sina föräldrar.

Blir så frustrerad av att höra detta och förstår verkligen er oro och hopplöshet MEN hon är ett BARN på 10 år och ni är hennes föräldrar. Ni ska lära henne hur man beter sig! Om hon gör såhär vid 10 års ålder vad kommer hon då göra som tonåringar?? Ni kommer få ett rent helvete.

Jag hade aldrig någonsin accepterat att mina barn beter sig så. Här är det "tuff kärlek" som gäller och det fungerar verkligen. Barnen är harmoniska, hjälpsamma, lyssnar och VET sedan mkt små vilka som bestämmer. Vi ger dem också ofantligt mkt kärlek. Det GÅR att kombinera.

Sluta vara rädda för er egen dotter, ta tag i detta i dag! Ta makten över ert liv och familj!

Det är STOR skillnad mellan "normalfungerande" barn och barn med NPF. Nu antar jag att dina barn inte har några diagnoser för då skulle du kanske inte postat det inlägget. 

För övrigt så anser jag också att man inte ska dalta med barn och att barn inte mår dåligt av att föräldrarna ryter till emellanåt. 

Jag har sett ungar med NPF som har blivit som förbytta helt plötsligt (från lugn till panikskrik). Ungar som inte har något som helst konsekvenstänk eller inte förstår risker öht kan man inte heller uppfostra på ett "vanligt" sätt.

Det är STOR skillnad mellan "normalfungerande" barn och barn med NPF. Nu antar jag att dina barn inte har några diagnoser för då skulle du kanske inte postat det inlägget. 

För övrigt så anser jag också att man inte ska dalta med barn och att barn inte mår dåligt av att föräldrarna ryter till emellanåt. 

Jag har sett ungar med NPF som har blivit som förbytta helt plötsligt (från lugn till panikskrik). Ungar som inte har något som helst konsekvenstänk eller inte förstår risker öht kan man inte heller uppfostra på ett "vanligt" sätt.