Om några föräldrar här som har skiljt sig när ni hade tonårsbarn, hur tog dom det? Planerar att gå isär med min man men är orolig hur våra barn tar det. Dom är 14 och 16 år...rätt känslig ålder. Och då vi föräldrar egentligen aldrig grälar eller är direkt osams så kanske detta kommer som en chock för dom..
Berätta gärna. Kanske nån tonåring här som vill dela med sig åxå om ni varit med om att era föräldrar gått isär.
Hade en kompis i min ungdom. Han blev "knäpp". Men det kan ha berott på andra saker också. Det vet man inte.
Dum fråga... Om ni inte har några särskilda gräl eller annat. Varför inte "bita" i hopp några år till tills ungarna flyttat hemifrån?
Hade en kompis i min ungdom. Han blev "knäpp". Men det kan ha berott på andra saker också. Det vet man inte.
Dum fråga... Om ni inte har några särskilda gräl eller annat. Varför inte "bita" i hopp några år till tills ungarna flyttat hemifrån?
Jag skilde mig när barnen var 10 resp 4. Nu i snart vuxen ålder på den äldsta reflekterar hon över kompisars föräldrar som skilt sig och som liksom inte kan bete sig rimligt mot varandra, och hur kompisarna inte mått så bra av det oavsett hur gamla de var vid skilsmässan. Om det är skilsmässa som får ett att må bra igen så gör det, skilj er. Livet är för kort ändå. Men var civila mot varandra, fejka om det behövs.
Nä, få föräldrar vill att ungarna ska bli knäppa. Tyvärr är en person lite för lite för att det ska bli en korrekt studie. Du behöver minst två. ;)
Ja, det låter trist... Tja... Näst bästa måste väl vara att skiljas som vänner. Att se till att ungarna fattar att dom är välkomna hos er båda och att ni inte har något emot varandra. Då är det nog bäst att lösa den saken innan ni blir bittra fiender.
Jag skilde mig när barnen var 10 resp 4. Nu i snart vuxen ålder på den äldsta reflekterar hon över kompisars föräldrar som skilt sig och som liksom inte kan bete sig rimligt mot varandra, och hur kompisarna inte mått så bra av det oavsett hur gamla de var vid skilsmässan. Om det är skilsmässa som får ett att må bra igen så gör det, skilj er. Livet är för kort ändå. Men var civila mot varandra, fejka om det behövs.
Är ju väldigt individuellt.
Min barndomskompis var 9 år när hans föräldrar skiljde sig och han blev helt sjuk i huvudet och det bestod. Idag sitter han inlåst.
Hans äldre bror var 14 och hans yngre bror typ 5-6 år och båda dom tog det jättebra.
Är ju väldigt individuellt.
Min barndomskompis var 9 år när hans föräldrar skiljde sig och han blev helt sjuk i huvudet och det bestod. Idag sitter han inlåst.
Hans äldre bror var 14 och hans yngre bror typ 5-6 år och båda dom tog det jättebra.
Ingen mer som vill dela med dig?
Andra personen här nu som berättar om hur dom blev sjuka i huvudet...oj.. tänk om jag gör mina barn helt knäppa av att jag är en egoist och tänker på mig själv. ..och att vänta ut tills dom flyttar hemifrån, då får jag ju vänta 5 - 6 år till kanske. Hur ska jag orka det....
Andra personen här nu som berättar om hur dom blev sjuka i huvudet...oj.. tänk om jag gör mina barn helt knäppa av att jag är en egoist och tänker på mig själv. ..och att vänta ut tills dom flyttar hemifrån, då får jag ju vänta 5 - 6 år till kanske. Hur ska jag orka det....
Jag skilde mig från tjejernas pappa för 1 år sedan och då var dom 13 och 15 år. Vi var mycket sällan osams men kärleken fanns inte kvar. Vi var som 2 kompisar under samma tak.
Det var jag som la fram beslutet men han var liksom med på noterna och inga oenigheter om något, allt gick så smidigt det kunde.
Yngsta tjejen har tagit det bra tycker t.o.m. det är skönt för det är klart att dom märker att det inte är helt bra.
Äldsta tjejen har det jobbigt och ger mig skulden för allt. Hon vill inte vara hos mig alls och jag får all hennes ilska på mig i olika former.
Alla är individer och reagerar olika.
Samtidigt har vi ett ansvar att visa våra barn att man har ett eget ansvar för sitt liv och sin lycka. Hon kommer förstå om några år att detta var rätt beslut.