Det är minnena som gör det

Är det inte så att det är minnena som gör ont när vi tvingas bryta upp med någon vi egentligen inte är redo att bryta med. Också gör det ont tills vi glömmer minnena, en åt gången och vi bara har ett fåtal kvar. Vi glömmer hur de fick oss att känna, hur de tittade på oss och rörde oss tills vi är okej och "kommit över dem". Har kommit fram till att jag är en förträngare. När något är jobbigt eller gör ont glömmer jag mycket med personen nästan med detsamma och det går fort. Sen kan jag plötsligt komma på mig själv med tårande ögon eller gråtandes och inse jag tänkte på den personen just då...som nu. Såg en text som löd:

It's been raining ever since you left, 
and I've been making paper boats of your
memories and slowly letting go.