alla andra blir gravida och jag får missfall efter missfall

Du väljer själv hur du önskar att hantera situationerna och hur du väljer att handla. De flesta personer som inte upplevt trauman (missfall, dödfött barn, dödsfall av ens bästa vän, amputation av kroppsdel) har inte förmåga att förstå vad det innebär för individen (varken psykiskt eller fysiskt). Därför kan de inte komma med relevanta råd eller tröst för de saknar kunskap och verktyg och dessutom reagerar olika individer olika på snarlika upplevelser. Oftast gör folk sitt bästa och försöker ge stöd så gott den kan även om det lätt kan bli väldigt fel men uppsåtet brukar inte vara att skada.

För din mans del så är min erfarenhet att män inte knyter ann till barnet förrän det är fött. Han har helt olika förutsättningar än dig som burit era barn och känt av graviditeten. Han menar sannolikt inget illa med det men han har inte förutsättningen för att faktiskt förstå din situation även om han är pappan.

Beklagar din sorg! Jag tror du skulle behöva samtala med en person som känner till hur människan reagerar på trauman och förluster. Kanske även fråga om det går att få en utredning om något eventuellt är fel och som går att åtgärda.

Vårt första gick förlorat i vecka 6 men det är 12 år sedan nu så jag har inga bra råd att ge dig.

Jag känner igen mig under den perioden jag fick tre missfall på raken. Det var fruktansvärt, känslorna går inte att beskriva, och man kände sig så ensam för min man förstod heller inte hur jag upplevde det. Kunde bli gravid och få "Snälla, om du får missfall igen så gör inte vårt liv till ett helvete okej?" som kommentar, som om det var jag som bestämde hur mycket jag skulle deppa?

Med tredje missfallet berättade jag inte för några andra heller om graviditeten, just eftersom jag inte ville ha deras fruktansvärt dåliga råd där det egentligen inte ens finns några belägg för att det stämmer.

Hade jag inte fått mitt tredje missfall så skulle den beräknade födseln vara idag, det känns jättejobbigt faktiskt.

Jag tycker att du ska starta en utredning som du har rätt till efter tre missfall, jätteviktigt pga din ålder också så att du hinner kolla om det faktiskt finns något som ligger bakom eller om det bara är åldern som är en faktor.

Under tiden tror jag också att det är viktigt att prata med någon, kurator eller psykolog, som är mer insatt i sådant och kan hjälpa dig psykiskt. För det är otroligt jobbigt att få flera missfall på rad och man bör inte försöka hantera det själv när det är så svårt.

Jag förstår vad det är du går igenom till och tror att jag håller på att få mitt andra missfall nu faktiskt. Alla symptom har avtagit och jag har en tilltagande mensvärk. Väntar bara på att det ska börja blöda nu...Jag orkar fan inte längre alltså.

I 10 månader har vi kämpat för att bli gravida och nu när jag äntligen blev det så blir det ett missfall..Så jag vet hur jävla arg, bitter och förstörd du känner dig. Att man inte orkar träffa någon utan bara vill stänga in sig. Att man inte vill se en enda jävla barnvagn till. Jag har tyvärr inga bra råd att ge, skulle själv behöva råd. Men du är i alla fall inte ensam!

Jag fick två missfall på raken, först i augusti 2020 sen i oktober 2020 (fick aldrig ens tillbaka mensen mellan graviditeterna). Efter första var jag ledsen men hade ändå en viss acceptans att det ändå är rätt vanligt och innebär att de var något fel på fostret. Var överlycklig och även om oron fanns lite i bakhuvudet när jag blev gravid igen var jag ändå övertygad om att vi hade gjort bort vår "otur". Men då plötsligt försvann symptomen igen och jag kände på mig att något var fel. Ringde och grät i telefonen till kvinnokliniken men fick inte komma in på något ultraljud. När jag gråtit hysteriskt ett tag till kunde de ge mig en tid flera dagar senare men jag tog tacksamt emot den tiden. Tre dagar före ultraljudet började jag får bruna flytningar och blev mer mentalt inställd på att det var kört. På ultraljudet såg de ett embryo utan hjärtslag motsvarande storlek v. 5, jag var då i v. 8 minst, men hade alltså fått ett MA. Samma kväll började jag störtblöda. På återkontrollen 10 dagar senare blev jag lovad att få komma på ett ultraljud i v. 8-9 nästa graviditet men råddes att vänta minst två menscykler för att kroppen skulle återhämta sig.

Överallt såg jag andra lägga upp på sociala medier att de väntade sitt första och andra barn, gravidmagar tamejfan överallt. Kände mig också otroligt ensam även om sambon var fantastiskt och stöttande, men han var ju såklart ledsen han med. Vi var försiktiga en cykel men sen kände jag att jag inte ville vänta längre, jag kände en så enorm längtan! Samtidigt som jag bara stirrade med misstro när jag då plussade på stickan igen. Min sambo vågade inte heller glädjas och vi förhöll oss väldigt likgiltiga första tiden. Symptomen kom och gick, mesta tiden kände jag ingenting alls och jag vågade inte hoppas något. Väntade bara in tiden för ultraljudet som jag blivit lovad, och till slut kom den dagen. Väl inne så sa läkaren att de kommer ha skärmen bortvänd tills de vet, men som tur var dröjde det bara några sekunder sen vände hon skärmen och pekade på ett litet tickande hjärta! Jag bröt ihop fullständigt och grät länge av lycka.

Efter det vågade jag hoppas igen och även om jag aldrig nånsin riktigt slappnar av under den här graviditeten går det lättare och lättare. Jag förstår att det känns hopplöst och drygt när andra säger att det blir din tur snart, det kan ju ingen veta. Men mitt råd till dig är att lyssna på din kropp, fortsätt att försöka men försök håll era förväntningarna nere tills ni vet att det finns hopp (vilket är lättare sagt än gjort, jag vet).

Styrkekram!

Jag beklagar verkligen och känner verkligen igen mig i din situation. Har genomgått ett MA och två MF i september 2019, oktober 2020 samt februari 2021. Jag är 34 och känner som dig - det finns ingen tid att pausa och vänta på att psyket ska läka (vilket jag förövrigt aldrig tror att det helt gör). Vid första graviditeten var vi glada och förväntansfulla men de två senaste har bara bestått av ren och skär ångest och såklart en otrolig sorg och känsla av misslyckande när det visar sig att det inte gick vägen (den här gången heller...). Vi har precis genomfört en utredning vilket man har rätt till efter 3 missfall - har dock inte fått provsvaren ännu. Rekommenderar dig att göra det för att åtminstone kunna utesluta att det ?finns någonting man kan göra? även om jag förstått det som ganska ovanligt att det hittar nåt. Jag misstänker nu att jag är gravid igen (inte vågat testa ännu) - men kan inte ens känna mig glad. Genast börjar ångesten komma krypande och det känns nästan som jag tar för givet att det kommer gå åt helvete denna gången också. Trots en fantastisk kille vid min sida känner man sig så otroligt ensam i situationen, och precis som du säger så blir man bitter över alla andra som det tycks gå så lätt för. Det äter verkligen upp en inifrån och tar över hela ens liv.

Förstår precis hur du känner. Bröt ihop när jag gick på Ica maxi häromdagen och såg så många föräldrar gå där med sina barnvagnar och bebisar. Jag har precis fått MA, upptäcktes på KUB ultraljud att fostret dött i v10. Innan det har vi haft 3 missfall på rad. Var fruktansvärt att sitta och vänta i väntrummet själv innan UL och att sen få höra att hon inte såg några hjärtslag. Vi hoppades verkligen att det skulle lyckas denna gång då vi kommit till v12 istället för v6-7 som vid tidigare missfall.

Har gjort en utredning där de inte hittade några fel, förutom ålder, precis fyllt 40.

Min sambo är dock väldigt stöttande och lika ledsen han. Han längtar verkligen efter ett barn. Jag har barn sen tidigare men han har inga. Han brottas nu med tankar om att aldrig kunna få ett barn. Vi försöker stötta varandra i allt det här. Pratade med en kurator men ingen av oss tyckte att det gav någonting.

Jaybee - vad tråkigt att höra :( Vad sa de till dig efter utredningen? Kan de sätta in nåt ?förebyggande? - typ progrestoron - även om de inte hittade nåt avvikande på testerna? Har förstått det som att vissa får det för att det inte kan skada (även om det kanske inte hjälper heller).

Jag känner med dig. Hade 2 missfall efter ivf. Mina vänner blev gravida och annonserade sina graviditeter överallt och jag kände mig så ensam. Mina vänner förstod inte.min smärta trotts att dom tidigare själva haft missfall. Jag isolerade mig så gott jag kunde i ett helt år. Smärtan att se alla andra uppnå något som man själv inte klara men önskar mer än något annat är så fruktansvärt jobbigt.

Min sambo va inte en jättebra tröst, han satt vid datorn under tiden jag låg i sängen och grät. Hade fått tabletter för att stöta ut det döda embryot. När jag ifrågasatte såtyckte han att det va onödigt att han skulle va med mig när jag bara låg där.

Man behöver den stöttning Man kan få både positiv och negativ. En bekräftelse på dom känslor man känner.

Jag beklagar. Jag vet själv att det är jättejobbigt att få missfall. Fick du veta om du hade många äggblåsor och bra värde på AMH-testet som man gör under utredningen? Gjorde din man ett spermietest?

Mina äggstockar är mindre, som de blir med åldern, men det syntes äggblåsor vid UL. Mitt AMH låg på 2, vilket de sa va bra för min ålder. Min sambo fick endast lämna blodprov för kromosomanalys. Vi har inte haft några problem med att bli gravida så de ansåg inte att spermieprov var nödvändigt.

Jag frågade om det finns något man kan göra, men läkaren sa nej. Hon trodde det berodde på åldern och sa att kvalitén på äggen blir sämre och det finns inget sätt att förbättra den på :(

quote=81142542][quote-nick]Anonym (FM) skrev 2021-05-22 15:21:40 följande:[/quote-nick]Jag förstår vad det är du går igenom till och tror att jag håller på att få mitt andra missfall nu faktiskt. Alla symptom har avtagit och jag har en tilltagande mensvärk. Väntar bara på att det ska börja blöda nu...Jag orkar fan inte längre alltså.

I 10 månader har vi kämpat för att bli gravida och nu när jag äntligen blev det så blir det ett missfall..Så jag vet hur jävla arg, bitter och förstörd du känner dig. Att man inte orkar träffa någon utan bara vill stänga in sig. Att man inte vill se en enda jävla barnvagn till. Jag har tyvärr inga bra råd att ge, skulle själv behöva råd. Men du är i alla fall inte ensam![/quote]

Hur går det för dig? Jag hoppas pyret vill hålla sig kvar där inne! Förstår dock precis hur du känner. Efter tidigare missfall så blir man direkt orolig när symptom försvinner eller om man börjar känna lite värk. Så otroligt jobbigt!

Men visst skrev du att du hade barn sedan tidigare men inte han?

Jag var lite snabb med att skicka mitt föregående meddelande så jag hann inte skriva färdigt, men jag tänker att ett spermieprov kan vara av värde pga era missfall. När jag gjorde min utredning fick min sambo göra spermieprov. Det är ju bra om man kan utesluta så mycket som möjligt tänker jag :)

Håller tummarna för dig! Känner så igen mig i din ångest och dina känslor. Man både hoppas på ett plus och är rädd för att behöva gå igenom allt igen. Tycker det är okej att inte känna någon glädje. Jag tror inte jag kommer kunna känna mig glad förrän vid ett RUL där allt är bra, men inte ens då tror jag oron kommer släppa.

Hur går det för dig? Jag hoppas pyret vill hålla sig kvar där inne! Förstår dock precis hur du känner. Efter tidigare missfall så blir man direkt orolig när symptom försvinner eller om man börjar känna lite värk. Så otroligt jobbigt!

[/quote]

Jag har som tur är inte fått missfall än, men är orolig över ma nu istället :( Jag har ingen molvärk överhuvudtaget, ingenting. Eftersom jag har fått missfall tidigare och att det tog oss 10 mån att bli gravida den här gången så håller man nästan andan nu. Vi gjorde som jag skrev till dig också en utredning som visade att allt såg bra ut hos både mig och sambon, men ändå tog det så lång tid att bli gravid. Jag hade många äggblåsor och ett bra amh-värde, men de värdena säger ju ingenting om äggkvaliteten som ju blir sämre med åldern.

Hittills har jag inte hittat något som hjälper mot ångesten och rädslan över att för alltid förbli barnlös tyvärr. Jag är 28 år och har haft 3 ma och 1 mf. Varje gång jag kommer till ett ultraljud vet jag att risken finns att hjärtat inte slår längre. Senaste graviditeten såg jag hjärtat ticka i vecka 8 och sen slutade fostret växa i vecka 11. Det finns liksom inget som dämpar smärtan.

Jag tänker att man får fokusera på något som är bra. I mitt fall var min sambo inte riktigt redo för barn när vi började försöka, men nu nästan två år senare är han taggad och vi tänker att femte gången gillt sk det nog gå vägen!

Att se vänners graviditeter är det absolut värsta. Nu efter mitt fjärde missfall berättade en kompis glatt att hon är gravid i vecka 9. Herregud tänkte jag, så länge har ju typ alla mina foster levt och sen dött ändå. Det sa jag självklart inte till henne utan gratulerade glatt och satt och lyssnade på hennes klagomål på illamående och ändrat luktsinne i två timmar...

Jag fick iaf ett positivt test nu i veckan så försöker få dem att skriva ut Lutinus. Troligtvis gör det ingen skillnad - men känner att för att ens kunna hoppas på denna graviditet så måste jag göra nåt annorlunda mot de tre tidigare gångerna.

Hur har det gått för dig? Jag har oxå fått fyra missfall :(