Mina barn har en narcissistisk pappa

Det här var som en kniv i hjärtat att läsa. Vad fruktansvärt att de ska behöva växa upp såhär. Jag hade kontaktat soc, eventuellt försökt dra ner på umgänget med hjälp av soc.

Vad kan du göra? En del saker, men barnen måste samarbeta i så fall. Största problemet är att allt stänger ned inför sommaren, så det gäller i så fall att det går fort.

Du kan prata med skolan om att barnen får träffa en kurator. Pappan måste inte ge tillstånd till det, utan det bestämmer barnen själva. Du ska inte förklara en massa, för det kommer bara att uppfattas som elakt förtal. Säg bara att barnen mår dåligt, att pappan inte är snäll mot dem och att han kan bli väldigt arg om han får veta att barnen träffat kuratorn. Det räcker normalt sett.

Du kan också ringa till BUP och säga att barnen behöver komma dit. Ge samma information där. BUP brukar ha akuta tider för ett längre samtal, där de bedömer om barnen verkligen behöver hjälp. Be dem också att förklara riktigt noga för barnen vad tystnadsplikt är, så barnen vågar berätta något. Om BUP anser att barnen far illa hos pappan, så kan de köra över honom via soc.

Skriv in i en anteckningsbok det barnen berättar:
1/6: X säger att pappa skrek och kallade honom ungjävel. Y säger att pappa också slet sönder tröjan för Y.
2/6. Y berättar att pappa väckte dem på natten och var arg för att de inte hade torkat av bordet. De var tvungna att kliva upp och göra det, för pappa hotade med att de inte skulle få någon mat nästa dag annars.

Du antecknar allt sådant. Även sådant du ser själv. Inga spekulationer utan bara fakta. Du frågar om ett blåmärke och X säger att pappa nöp honom. Är det sant? Det bedömer inte du, utan du antecknar det bara. Nästa gång du har med myndigheter att göra, så visar du dem din anteckningsbok och säger att det där är vad som oroar dig.

Skrik inte ut för världen att han är narcissist, anklaga honom inte för en massa saker, förtala honom inte för barnen. Allt sådant uppfattas som att det är dig det är fel på. Var kall och visa upp fakta. Säg "Det här är vad han gjort mot barnen" i stället för "Så här är han och jag tror att ..."

Även om du inte förtalar honom inför barnen, så ska du absolut inte ursäkta honom. Du kan säga "Gjorde pappa så? Varför då? Det låter ju inte alls bra" eller "Mamma tycker inte om när pappa säger så där åt er". Inte säga att han är dum, elak eller dålig pappa.

<3

Det gör ont; så otroligt många gånger jag legat sömnlös, knäckt och ledsen över barnens situation, och över min maktlöshet?

Jag har sökt så otroligt mycket hjälp, men allt avvisas med att pappan måste godkänna.

Jag har sökt kuratorn, men då måste barnen gå dit och be om hjälp, annars måste båda vårdnadshavarna godkänna. (Barnen har fått veta av pappan att om de på något sätt säger något negativt om pappan så blir det bestraffning?)

Jag har sökt BUP, men då måste pappan godkänna.

Soc har efter olika anmälningar gjort flera utredningar och de rekommenderade varannanveckasboende.

Jag för dagbok hela tiden - skriver ner allt, precis allt. Det användes när vi var i rätten, men det ansågs vara mina ord.

Jag säger ibland, när barnen tar upp saker, att det inte är ok för en vuxen att göra så, att jag förstår om det gör dem ledsna/arga/frustrerade, försöker planera in deras favoritmat deras första dagar hos mig, håller gränser och är konsekvent? men det känns som j a g har fått hjälp genom barnpsykolog, samtal med socionom inriktad mot barn, föräldragrupp osv och att jag vänder ut och in på mig själv och ändå verkar de må så dåligt.

Ja skär verkligen i hjärtat att höra om er. Du har fått några råd ovan så mitt är bara att försöka få samtal inspelade och försök få honom att skicka meddelanden och mail istället för att prata så det finns dokumenterat. Tänker särskilt på när han hotar också som dessutom är olagligt. Vad tror du om att prata med kvinnojouren?

Jo och kanske lägga fram något från bris som att det kommit med posten kanske så barnen "råkas" läsa.