Uppfostran av barn/bonusbarn

Din sambo klarar tydligen inte av att sätta gränser och fostra sina barn så som du tycker dom borde fostras så antingen accepterar du han sätt eller så lämnar du alt blir särbo .

Uppenbarligen har ni pratat om saken och din man har varit tydlig med att han inte vill ändra på sig. Så det är väl i grunden det du har att förhålla dig till. Står du ut med hans syn på barnuppfostran eller ej?

Sen kan du ju vara din egen person. Du behöver ju inte springa och hämta vatten och du kan ju säga att du tycker att det är svhysst attsäga hej då när man går osv.

Däremot måste jag ju säga att ut7från din beskrivning låter inte sambons barn så hemska. Det låter som ganska normala saker. Irritationen på att din man inte tar konflikter kan jag förstå men det är lite svårt att utläsa vad som gör att du upplever barnen som så svåra (därmed inte sagt att de inte är det bara att det är svårt att se i din text).

Men i och med att man en inte verkar ha lust att ändra på sig får du ju utgå från det. Står du ut eller inte?

Så vad säger de på rådgivningen när du talar om att han inte gör någon ändring hemma? Att ni kan prata ok där, men sen sker inget. Han bör (med deras hjälp) komma fram till att han inte hjälper sina barn, utan formar bortskämda, ja snarast själsligt "handikappade" barn, som inte kommer kunna hantera vuxenlivet på ett bra sätt sen, eftersom de kommer tro att en partner ska curla dem precis som pappa gjort. 

Det bör tex inte behövas flera timmars nattande av en 9-åring men nu är hon ju van vid det och det kommer säkert pågå tills hon blir tonåring om det inte bryts. Ofta förändras saker i tonåren så då kanske dottern automatiskt kommer vägra att bli nattad "som en småunge", när hon förstår att kompisar inte gör så när de ska sova. Men lite onödigt om ni ska behöva vänta i flera år på det. 

Om inget blir bättre inom en snar framtid kanske du och din dotter borde bo ensamma? Jag tänker på hennes livskvalitet. Den försakas pga att att ni blev sambo. 

Just detta med att de inte sade hejdå i bilen tycker jag kanske att du gör till en onödigt stor grej. Ibland kan man faktiskt sitta i egna tankar och glömma av sig.

Är det inte positivt att barnet inte vill åka hem med kompisar och spela dator? Då antar jag att barnet under den tiden istället gör någonting som inte innefattar skärm?

I övrigt så verkar pappan inte kunna sätta gränser nej. Men är han verkligen villig att ändra sin uppfostran? Det verkar ju inte så och då får nog du börja fundera över vad du är villig att leva med och inte.

Kanske skall ni helt enkelt vara särbos de veckor han har barnen och sambos när han inte har dem?

Alternativt ni spenderar två dagar tillsammans när han har barnen?

Känns som om du gör en stor grej av småsaker vilket i sn tur gör att det blir en stor grej för ditt barn. Varför bryr du dig om att han skär köttet till sitt barn? Olika barn olika behov. Chilla.

Det blir folk av hans barn också. Jag lovar. Du behöver bli lite lättsammare.

Funderar på när det kommer till sådana här trådar. Detta kan inte vara något nytt, utan det måste du lagt märke till redan innan ni flyttade ihop. Och en sak är säkert, det blir inte annorlunda. Det är ju inte spädbarn eller förskolebarn som det rör sig om.
Nu är det lite för sent, men tips till alla som funderar på att flytta ihop. Det som ni redan då irriterar er på, det kommer vara kvar, även efter det ni flyttat ihop. Då har man två val, att acceptera det, eller inte flytta ihop. 
Är det barn med i bilden, då måste man acceptera att det är olika förhållningssätt, och det måste man leva med också.

Min erfarenhet är att det är så viktigt att man i grunden acceptera ens likheter/olikheter och det gäller även barnen. Hade jag inte tyckt så bra om sambons barn och tyckt att han hanterade sina barn på ett bra sätt. Då hade jag inte fixat de tuffa åren kring puberteten. 

Jag och min man har rätt olika syn på uppfostran och vad barnen får göra men jag tycker vi fungerar väldigt bra ihop. Men det kan ju vara enklare också med gemensamma barn där man är med tillsammans från start. 

Vi har likheter också som att ingen av oss har några rutiner varken för oss själva eller för barnen. 

Men min man vill ha en massa regler som jag verkligen inte ser syftet med. Och jag vill inte hålla på med regler till höger och vänster vilket stör honom. Och där har vi helt enkelt fått anpassa oss till varandra. 

Jag får upprätthålla en del av de regler som jag själv inte känner är viktiga eftersom att de är viktiga för honom, och han får acceptera att det finns en massa regler som "saknas". 

Av det du beskriver så är det ju jättebra att du lyckats uppfostra din dotter till att vara artig i vardagen. Men samtidigt så känns det som att det kanske gått lite "för långt" om det är så att hon inte klarar av att andra inte har samma artiga beteende mot henne. Då menar jag såklart inte att hon acceptera beteende som har som avsikt att såra henne, men identifiera när fraser uteblir pga illvilja eller för att man bara inte tänker på de. H

Hon behöver inse att alla har inte samma grundartighet och att artiga fraser egentligen inte säger så mycket om äkta omtanke. D.v.s. hon kommer möte personer som kan ge henne artiga fraser men som kanske inte alls bryr sig om henne och andra som helt missar de där fraserna som är självklara för henne men som kanske kommer vara en person hon verkligen kan lita på att den finns där för henne. Att man måste se igenom den omedelbara ytan i samspel med andra människor. Är bonussyskonen verkligen ovälkomnande mot henne och ogillar henne? Eller är de kanske bara avslappnade och ser henne som en i familjen där man inte behöver tänka på att "vara artig"?