Hej!
Jag är egentligen inte alls kvalificerad att ge råd för jag skulle kanske inte kunna följa dem själv! Jag förstår nämligen till 100 procent och är precis likadan!
Ändå så har jag lite tankar om det:
Jag tänker att någonting som kan hjälpa i det läget kanske är att ta noggranna foton på allt, få dem framkallade och sätta in dem i ett stort fint album med kommentarsfält, så kan Simon skriva vad det är för grej, till exempel
?Det här var pappas pipa. Han brukade sitta vid fönstret om kvällen och puffa på den och fundera på livet. Det kändes hemtrevligt, vi hade våra bästa samtal då?
eller
?Det här var pappas Kalle Anka-tidningar (skriv upp årgångarna). Pappa gillade Kalle så mycket för att x. Eller Pappa älskade mig så mycket och när han såg en Kalletidning brukade han köpa den och ta hem den till mig?
Etc, etc.
Med saker som böcker och tidningar och musikskivor, så kan man dessutom skriva listor vilka det är,
1. August Strindberg, Giftas, årgång detta, Förlag detta, upplaga denna.
2. Ernest Hemingway, Farväl till vapnen, etc etc.
När man dokumenterat och gått igenom allt, fysiskt och digitalt, så har man på sätt och vis bevarat det (och minnena) utan att behöva ha kvar alla grejerna.
Därefter så kan man välja bort sådant som inte har haft så stort värde för vare sig en själv eller ens pappa.
Man kan tänka att det inte är ett bra mål att göra sig av med allt, utan målet är att hitta de saker som man verkligen vill behålla, och att det är helt ok att behålla pappas kostym, tavla, några böcker, en frimärkssamling och hans pipa; ÄVEN fast man inte själv har frimärksintresse eller röker. Självklart får man lov att behålla saker av kärlek, minnessaker.
Saker man behöver, som ett durkslag från ikea eller en servis, får man också behålla och använda! Det är bara bra!
Om pappan har gillat modelljärnvägar och man inte själv gör det och egentligen inte alls vill behålla det, så är det en bra tanke att leta upp någon entusiast och berätta om pappan och fråga om entusiasten skulle bli glad att få pappans järnväg och ta väl hand om den!
Men att behålla precis alltihop och leva pappans liv i pappans lägenhet är INTE vad pappan skulle vilja! Simon och pappan är inte samma person, utan har fått varsitt liv!
Och en tanke som kan hjälpa litegrann att ha, är att OM pappan levde, då skulle han troligen både kunna göra sig av med saker och skaffa nya saker.
(Och kunde han inte det så kunde pappan ha gått i terapi för det, isåfall!)
Samma är det med lägenheten. Visst skulle väl pappan själv kunnat måla om väggarna? Utan att bli jättesentimental? Så, då finns det ingen anledning för Simon heller att vara sentimental kring det. Utan, han har fått lägenheten i present av pappan, så lägenheten är just Simons, nu när pappan har rest vidare till annan plats.
Ett jättebra steg skulle kunna vara just att tapetsera och måla om så som Simon vill ha det, så att lägenheten kan bli mer hans.
När den väl är och känns som hans, så om några år och om han vill flytta då, så blir det mer att han säljer just sin egen lägenhet, om än med många minnen i.
Han får tänka att om hans pappa levde skulle han också ha kunnat sälja den en dag! Och att den nya bostaden han köper för försäljningspengarna är tack vare pappan, en förlängd gåva. Att pappan hjälpt honom med att ha ett hem, efter att pappan är borta!
Pappan ville troligtvis som en förälder försäkra sig om att hans barn har det bra även efter hans bortgång, pappan vill att Simon är glad och trygg, ingenting annat som att spara på hans gamla grejer och sådant! Det bryr sig PAPPAN inte om. Han önskar Simon ett positivt arv, en positiv hjälp på vägen.
Jag nämner det för att det kan vara vanligt att känna skuld över att lämna bort en anhörigs saker. Men pappan HAR lämnat sina saker. Han vill inte att Simon har skuld över att ta hand om det praktiska arbetet som blivit av det!
Problemet är nog förstås inte pappan och vad han skulle önska, utan att Simon hakar upp sin sorg på sakerna och just den lägenheten. Han klarar inte av att säga ett slutgiltigt hejdå till just den tapeten eller den lampan; men egentligen är det pappan som han inte vill säga slutgiltigt hejdå till.
Han klamrar sig fast vid att inte ta avsked, på det enda sätt han kan. Sakerna är det enda som är kvar, resten av pappan har gått?
Det är svårt, och sorg måste få ta sin tid, så kanske Simon så småningom kan nå fram till ett gott kärleksband i hjärtat till sin pappa på ett annat sätt. När det läkt mer, så kan han uppleva att pappan är med honom var han än går i livet, utan att han behöver klamra sig fast.
Det är det som är att läka efter sorg. Inte att man inte kan känna sig ledsen och sakna personen mer, utan att personen är med en alltid i hjärtat och man förstår det. Det är en insikt. Och den behöver växa fram ur sorgen.
Man kanske luktar på en blomma i en trädgård och säger Den blomman skulle X tyckt luktar jättegott! Och på sätt och vis, eftersom man älskar och personen är i ens tankar och känslor just då, så luktar man på den tillsammans! Så upplevelserna med varandra fortsätter!
Det är allt vi människor kan göra. Vi kan inte stoppa döden och vi kan inte hålla fast varandra från att dö. Vad vi kan göra är att säga Jag bär dig med mig i mitt hjärta under hela mitt liv. Det kommer jag alltid att göra!
Alla mina bästa önskningar till Simon, och till dig hans fina vän! Jag tror att du kan hjälpa mycket bara genom att finnas där över en fika och lyssna om han vill berätta om sin pappa, sina minnen och känslor, och sin sorg. Att du förblir varm och stabil är nog också bra.
