I väntan på cancerbesked, anhörigs reaktion

I mitt fall var det mitt ex som fick cancer och valde att dumpa mig för han ville inte ha med mig på den resan. Han hittade på en ursäkt för att dumpa mig och så blockade han mig på alla sätt som går. Beskedet om cancer fick jag höra via gemensamma vänner bara nån dag efter han gjorde slut. Jag fick alltså inte ens veta att han hade cancer.

Just nu genomgår han cellgiftsbehandling men en del av hans cancer är obotlig och han kommer att dö.

Jag är förtvivlad av sorg och kan inte göra något åt det. Jag går under. Men allt jag har är iskall tystnad och elaka kommentarer tillbaka om det råkar nå en hälsning från mig till honom på något sätt. Jag är totalt krossad.

Det var en oväntad reaktion av en livspartner tycker jag. Lite pepp och fina ord hade varit på sin plats men alla reagerar olika och kanske din partner också fick en chock.
För det första måste du invänta ett besked och inte skriva din egen dödsdom redan nu. Ta en dag i taget fram till du vet mer. 

Jag tolkar det som att han kanske också blev chockad och inte riktigt visste vad han sade, att han inte förstod att du ska frivilligt avsäga dig behandling, utan mer att behandlingen inte skulle fungera.

Eller så försökte han trösta dig, men när du ändå insisterade på att du hellre dör än genomgår behandling, så fortsatte han på det spåret med inställningen att du kommer att ändra dig när du kommit ur det första chocktillståndet. 

Jag tycker ni ska prata om detta mer när chocken lagt sig. Du kanske tycker det känns hopplöst och övermäktigt just nu, men om några dagar så inser du att du visst vill leva vidare och genomgå behandling. 

Jag har liknande erfarenheter själv och kan tyvärr inte säga annat än att det här verkar vara en del av den manliga naturen. Han tycker säkert att han stöttar dig i ditt beslut och försöker på alla sätt hjälpa dig för att du ska få det som du vill. Det de missar är att det man helst av allt bara vill är att bli hårt kramad en stund när allt är som värst...

Jag fattar inte vad det är för fel på män ibland. Bara så fullständigt praktiska och missar hela den känslomässiga biten.

TS, jag förstår att det finns alla möjliga känslor och tankar i dig just nu, låt det här få landa och känn efter hur du mår och hur du känner egentligen. Gör inget förhastat innan du har alla fakta åtminstone.

Ni är båda i chock och väldigt få personer klarar av att säga rätt saker under sådana omständigheter. Spontant känns det mer att han försökte säga vad han trodde att du ville höra för stunden för att få dig att känna att han är där för dig oavsett vad som händer. 

Nu hoppas jag innerligt att du får positiva besked från sjukvården snart och att det inte är så illa som det låter. 

Du har så rätt man ska inte göra något när man är i chock men herregud vilken beslutsamhet jag känner i att jag vill dö och att det skulle vara så skönt att slippa. Detta kan ju grunda sig i att jag nyligen mist nära vänner i samma unga ålder som mig själv i cancer... Sett hur de haft livsglädje och varit säkra på att de ska klara det och fått besked från vården att det värsta varit över och sedan ändå dött... Det grundar sig säkert i att jag i övrigt är en mycket ensam människa och inte har så många omkring mig som jag känner att jag måste kämpa för. Jag mår nog ganska dåligt i övrigt också kom detta nu som ett extra påslag och då känns det verkligen som att- nu får det räcka. Men men, jag ska inte ta några förhastade beslut. Det är inte så klokt. Tack så mycket för ditt svar <3 

Tack snälla du <3 Det hoppas jag med, men ju mer jag läser om just mina symptom så känns det inte så positivt. Men jag kan ju ha fel. Men jag tror ju att han faktiskt verkligen skulle stötta mig i mina beslut och det är både bra och skrämmande då jag vet att jag kommer sjunka till botten rejält när/om jag får svart på vitt vad som väntar. 
Du har så rätt man ska inte göra något när man är i chock men herregud vilken beslutsamhet jag känner i att jag vill dö och att det skulle vara så skönt att slippa. Detta kan ju grunda sig i att jag nyligen mist nära vänner i samma unga ålder som mig själv i cancer... Sett hur de haft livsglädje och varit säkra på att de ska klara det och fått besked från vården att det värsta varit över och sedan ändå dött... Det grundar sig säkert i att jag i övrigt är en mycket ensam människa och inte har så många omkring mig som jag känner att jag måste kämpa för. Jag mår nog ganska dåligt i övrigt också kom detta nu som ett extra påslag och då känns det verkligen som att- nu får det räcka. Men men, jag ska inte ta några förhastade beslut. Det är inte så klokt. Tack så mycket för ditt svar <3

Hade du varit jag hade jag vägrat att lämna. Jag hade gått tillbaka och krävt att vara en del av resten av hans liv. Att detta var våran resa. Han hade fått vara hur elak som helst tills han insett att det inte ger något. 

Jag är sådan som person. Jag har klampat rakt in i människors svåra stunder där de egentligen just då inte vill ha mig, men som sedan när det värsta lagt sig faktiskt tackat mig för att jag var så envis. Och när en väninna gick bort kom hennes släktingar fram på begravningen och tackade för allt jag gjort för henne och hennes familj.

Tyvärr är jag väl unik för det har aldrig funnits en enda människa som ens har hört av sig på sms och frågat mig hur jag haft det när det hänt något tufft. 

Tror alla dessa reaktioner är faktiskt rätt så vanliga. Låt reaktionerna finnas där men glöm för all skull inte att prata. Var inte dömande. Det är ok att tänka på döden. Det tror jag vi alla gör när det gäller cancer. Man får panik. Både den som potentiellt kommer att dö och den som ev kommer bli kvar. Det väcker ångest och oro från båda håll.

Invänta provsvar. Fattar att det är tungt. Prata med din man. Om det nu är cancer finns otroligt fin hjälp och stöd att få via de olika onkolog mottagningarna. Våga sätta ord på det jobbiga. Våga ge er ut på resan ihop.

OM det nu är cancer så är ju det tyvärr en lång resa och då behöver man all stöd man kan få.

Varmt lycka till på din resa <3

Han tror att han gör "rätt" när han håller med dig. Han såg din förtvivlan och blev ledsen och visste inte vad han skulle säga. 

Nu är det du som tar tag i dig själv och lovar mig att inte ge upp. Jag har själv varit i din sits och mitt motto är "it ain't over til it's over". Jag kör på tills hjulen trillar av. 

Det är en fruktansvärd chock att få ett cancerbesked och jag läste häromdagen i min dagbok hur jag kände mig när det hände. Paniken greppade mig om nätterna och ibland vaknade jag och trodde att allt bara hade varit en sjuk dröm. Ångest är vanligt. Det har dock gått över och jag tror att det gör det för de flesta med tiden. 

På din avdelning på sjukhuset har de terapeuter och kontaktsjuksköterskor. Du ska prata med din kontaktsjuksköterska och be om en kontakt med deras terapeut. Det finns så många i din sits, man tror det inte när man aldrig har varit i den här sitsen, men vi är så många som har drabbats av cancer.

En läkare sa till mig att en av tre (1/3) kommer att drabbas av cancer under sin livstid och att de flesta kommer att dö med sin sjukdom istället för av sin sjukdom. Det finns många bra behandlingar och vissa kan kan ge en ett drägligt liv lika länge som alla andra. Behandlingarna kan vara tuffa, och visst kan man välja om man vill gå igenom dem eller inte, men ge dig själv en chans och gör det. Min kompis son är 9 och går igenom 2 års cancerbehandling för leukemi just nu. Kan han, kan vi. Ge dig själv 100 chanser. Ge inte upp på dig själv. 

Han kanske gick in i chock han med? Och ville vara dig till lags eller nåt. Allt är så nytt ännu samt att ni har ju inga konkreta svar ännu heller. Ni måste nog vänta med de riktiga reaktionerna tills dammet lagt sig. 

Och klart du ska göra allt för att överleva om du nu har cancer. De är mycket skickliga idag och du kan ha många år kvar att leva om du tar emot de behandlingar som finns och erbjuds. Nu är inte tiden inne att packa ihop och ta farväl. 

Tänkte tipsa om Vimmelmamman. Hon har skrivit ganska mycket om sin cancer som hon hade för ca 15 år sedan. Cancern kom tillbaka med metastaser, men hon lever och mår bra idag. 

Hon har också skrivit en bok om tiden som sjuk och relationen till sin dåvarande man. 

Det kan vara för mycket att ta in just nu, men du kanske vill läsa det om några år. 

www.expressen.se/damernasvarld/blogg/vimmelmamman/

Han kom nog också i chock och betedde sig underligt.
Det finns samtalskontakter man kan få om du får en diagnos
Glöm inte att så länge du erbjuds behandlingar så är det inte kört. Då räknar man med att det finns möjlighet att bota elelr förlänga livet.

Men för att veta hur orolig man ska vara behöver man ju veta vilken sorts cancer det är som misstänks?

Bara i min familj har den äldre generationen överlevt 2 x lungcancer, hjärncancer, blåscancer, basalcellscancer (en typ av hudcancer).

Kompisar har överlevt hypofystumör, bröstcancer, synnervstumör.

I släkten har ett barn haft hjärncancer och det tog rätt illa men barnet lever och gör nu stora framsteg med rehabilitering.

Den enda diagnos jag vet som hade fått mig att packa ihop direkt är
nog bukspottkörtelcancer.