När orken tar slut
Som rubriken lyder, när orken tar slut... hur gör ni andra för att orka, spelar ingen roll med vad, alla har vi våra olika livssituationer.
Själv känner jag än en gång att orken har tagit slut, för att försöka göra en lång historia kort så kommer den här:
Skiljde mig för ett och ett halvt år sedan, kände att jag orkade inte mer, inte med mannen, barnen, livet, allt! Men den frihet jag trodde mig skulle få och behövde blev kortvarig. Det blev många flyttar för mig under ett år innan allt var på sin plats och jag hade ett riktigt, eget boende. Jag var då 38 och hade min första egna lägenhet, ett eget boende. Mitt i allt träffar jag en ny man och den äldsta dottern känner att jag väljer honom före henne och i efterhand kan jag förstå hennes känsla, det blev också hos honom jag hade ett tillfälligt boende på några månader innan jag fick min lägenhet och hos honom kunde jag inte ha barnen sovande hos mig. I samma veva byter jag jobb och äldsta dottern börjar på ny skola, då de naturligt byter mellan femman och sexan här, efter flera turer och några anpassningar från skolan blir hon hemma på heltid och blir en så kallad "hemmasittare". I höstas går hin sporadiskt i skolan om jag eller min före detta man kör henne dit och hem, men till slut tar det stopp där med och hon blir hemma på heltid. Denna våren går hon inte till skolan en enda gång förutom 2 timmar då hon träffar en tillfällig resurs som skolan fixat, men det funkar inte och hon blir hemma hela vårterminen. Skolan vill orosanmäla och vi gör likaså. I allt finns också bup och väntan på utredning om autism och adhd på henne. Tidigt i våras vägrar hon till slut att umgås med sin pappa och blir hos mig på heltid. Mötena avlöser varandra och oftast är det två möten i veckan, ett med dottern, mig och familjebehandlare och ett med mig och min föredetta och familjebehandlare. Det blir vab till och från och en enorm känsla att inte räcka till och att jag inte ens kan få min dotter att gå till skolan. Det dåliga samvetet gnager hål på mig, jag borde ha den yngsta hos mig när jag är ledig även om det är pappas "vecka", jag borde hit och jag borde dit, dottern börjar här också med självskadebeteende och jag blir hemma någon vecka och känner mig helt misslyckad. När jag börjar jobba igen är tankarna hemma hela tiden och jag undrar om hon skadar sig, får hon i sig mat och vad gör hon. Det dåliga samvetet växer när jag behöver lämna jobbet för att gå på möten eller som i början för att gå iväg för att åka och hämta eller lämna på skolan, ofta när det är som mest på jobbet och jag då lämnar de andra i skiten. I veckan började jag känna att nu orkar jag inte mer när de ringer från jobbet och vill att jag ska gå in och jobba på grund av ont om personal, lägger på och tårarna rinner. Behövde inte gå in då det löste sig pp annat sätt men började då inse att nu tar orken slut. Jobbar och ska idag på min brors bröllop, gör iordning mig med gråten i halsen och en stor känsla av att, jag orkar inte, kommer 10 min bort och bryter ihop, behöver stanna på en parkering och gråta, känns som om jag faller handlöst och förstår inte hur jag ska orka med denna dagen. Samlar mig i 45 minuter och åker vidare, lyckas köra 30 minuter till innan jag bryter ihop igen och inser att det är ingen idé, kan inte åka på bröllop och inte kunna hålla ihop mig. Tar beslutet och vänder hem igen. Det dåliga samvetet gnager, att jag inte klarade av att hålla ihop bara för dagen, men känslan är ändå bättre av att åka hem än att fortsätta till bröllopet. Vill bara stänga in mig och inte träffa någon, vill kunna f0 känna mig fri, kunna gå till jobbet och lämna ansvaret över dottern till hennes pappa, jag vill få vara glad och skratta från hjärtat, vilket var längesen, många många år sedan.... hur gör ni andra när orken tar slut???