Han vill inte gifta sig.

Jag har levt med min sambo i tio år. Vi har två barn tillsammans. När vi träffades, talade vi om äktenskap, men det var helt egalt för oss båda. Så har jag känt, fram tills vårt andra barn föddes för två år sen.

Vid förlossningen drabbades både barnet och jag av komplikationer. Jag hann drabbas av känslan att först barnet och sen jag, inte skulle klara oss. Allt gick i slutändan bra och vi är friska och krya.

Händelsen fick dock mig att byta ståndpunkt till att jag faktiskt vill gifta mig. Vi har två barn, har levt tillsammans länge och har ordnat det juridiska som vi behövt. Äktenskapet skulle bara vara en symbol och inget annat. Men det känns ändå viktigt. 

Under tiden har min sambo också bytt ståndpunkt, till att äktenskap är helt oviktigt och att han absolut inte vill gifta sig. När jag försökt ta upp det till diskussion är hans enda svar att han inte vill och att han inte behöver utveckla det ytterligare.

Jag är så klart inte beredd att lämna vår relation och bryta upp familjen, för en sådan sak. Samtidigt känns det väldigt tråkigt, inte minst att han inte ens kan diskutera det.

Hur ska jag sortera tankarna? Hur ska jag tänka? 

Det ligger något i att man inte ska få barn, köpa boende och leva "som gifta" om man senare vill gifta sig.

Folk som tycker samboskap duger gifter sig oftast inte. Man kan liksom inte tvinga någon till det.

Åt andra hållet är det lättare. Att man inte vill ha barn som ogift, eller att köpa fastighet, eller något annat stort.

Jag har levt med min sambo i tio år. Vi har två barn tillsammans. När vi träffades, talade vi om äktenskap, men det var helt egalt för oss båda. Så har jag känt, fram tills vårt andra barn föddes för två år sen.

Vid förlossningen drabbades både barnet och jag av komplikationer. Jag hann drabbas av känslan att först barnet och sen jag, inte skulle klara oss. Allt gick i slutändan bra och vi är friska och krya.

Händelsen fick dock mig att byta ståndpunkt till att jag faktiskt vill gifta mig. Vi har två barn, har levt tillsammans länge och har ordnat det juridiska som vi behövt. Äktenskapet skulle bara vara en symbol och inget annat. Men det känns ändå viktigt. 

Under tiden har min sambo också bytt ståndpunkt, till att äktenskap är helt oviktigt och att han absolut inte vill gifta sig. När jag försökt ta upp det till diskussion är hans enda svar att han inte vill och att han inte behöver utveckla det ytterligare.

Jag är så klart inte beredd att lämna vår relation och bryta upp familjen, för en sådan sak. Samtidigt känns det väldigt tråkigt, inte minst att han inte ens kan diskutera det.

Hur ska jag sortera tankarna? Hur ska jag tänka? 

Då anser nog inte din man att det spelar någon roll om ni är gifta eller inte.

Tycker man äktenskap är viktigt (oavsett anledning) då gör man som någon annan skrev, gifter sig innan man skaffar familj. Då har man i alla fall en förhandlingsfördel, nu har du inget att locka med. Ni lever som gifta, ni har juridiken som ni vill. 

Vad menar du? Hänger inte med.

Jag menar att man har ett dåligt förhandlingsläge om man inser att giftermål är viktigt efter man gjort alla typiska saker som "traditionellt sätt ej görs av ogifta".

Man behöver verkligen inte gifta sig, men OM det är viktigt för en så är det lättare att få gjort INNAN det gått 10 år.

För oftast är man ju inte redo att bryta upp, medan man faktiskt kan vara redo att inte gå vidare med ett förhållande om det inte blir giftemål.