Hur ska jag berätta för min mamma att jag är gravid

Tips: berätta och skit i hennes reaktion. Hon är en vuxen människa och dessutom din förälder. Dalta ej.

Mitt enda tips är att INTE börja försvara dig! Inget "ja men vi vågade inte vänta längre", "men vi kommer ändå kunna ses, det är inte så långt", "jag vill ju ha barn trots min pcos" osv. 

Snärj inte in dig i bortförklaringar och ursäkter. Låt hennes pikar bara rinna av. Kolla på det här också, retorikexperten Elaine Eksvärd pratar om hur man ska bemöta härskartekniker: 

Det där är del 2, men hon pratar bla om martyrer vilket låter lite som din mamma kanske är? 

Jag önskar verkligen att jag kunde tänka så! Men min mamma kan trycka ner mig som ingen annan så det påverka mitt psyke. Hela min bröllopsdag var förstörd för att det enda jag tänkte på var att hon kommer bli så arg att vi gifte oss (vi gifte oss utan att berätta för någon).

Tack för tipset!!! Ska verkligen ta till mig det.

Rakt upp och ner bara. Som man brukar berätta.  Elaka och dumma kommentarer skiter du i eller fräser ifrån att du inte kommer tolerera. Sms suddar du bara. Ni skaffar barn bäst ni vill oavsett var ni bor eller andra omständigheter och det ska hon och alla andra bara skita i. Kan hon inte vara lycklig över att få ett barnbarn är hon kanske inte mycket ha som mormor.

Grattis, du och din man vill ha barn och är nu gravida.
Berätta så fort som möjligt för din mamma rakt upp och ner eftersom det låter som oron för hennes reaktion inte verkar vara bra för dig. 

Sen får ha sin reaktion och det är bara hon som ansvarig för hennes reaktion och absolut inget som du ska ta ansvar för.

PS. när jag läste rubriken tänkte jag au var 17 år eller nåt sånt

Skulle nog inte berätta alls utan låta henne få veta på omvägar. Det kan hon ha?

Jag vet inte om detta hjälper dig, men den mor/farföräldern man har en bit bort får en gloria runt sig. Kanske är det en knapp du kan trycka på? Mina barn älskar mormor och farmor lika mycket (tror jag), mormor 5 timmar bort gör nog aldrig något fel. Farmor bor 20min bort och kan iblamd hämta på fritids och med henne har de en mer vardaglig relation till.

Du är rädd för att du på något sätt har inlärd "skuld" mot din mamma. Som om du vore skyldig henne barnets tid, att hon vill ha "mat" av dig i olika former. Tid, energi etc. Du kan rationellt förstå att så inte är fallet, men det här traumat ligger på emotionell nivå.

Jag skulle rekommendera dig att hitta en terapeut att prata med, det är en investering i dig själv. Alla dina gamla spöken kommer att dyka upp när du själv blir förälder.

På kort sikt. Du behöver för det första inte berätta något. För det andra kan du testa att skriva ett brev om exakt det du känner, hur du önskar att hon reagerat, njuta av den hypotetiska reaktionen, beskriva sorg över hur det blev på riktigt etc. Gråta mm. Sedan bränna brevet. Låta det gå ett par dagar så du kommer i balans och berätta sedan,lanske läsa upp det du vill säga och att du låter henne ha vilken åsikt som helst utan att du vill höra den.

Om hon skriver elaka meddelanden kan du varna henne och sedan blocka. Du behöver inte toxiska personer i din närhet. Din riktiga mamma kommer aldrig att bli den mamma du saknat under din uppväxt. Du kan bearbeta det, och det går fortare med ett proffs. Jag tror på dig!

Ja men eller hur, man kan ju verkligen tro att jag är 17 år och bor hemma utifrån hur min mamma kommer att reagera!

Detta är så sant. Jag känner ofta dåligt samvete för min mamma. Skulle även tycka synd om henne ifall jag tog upp något som jag känner att hon har gjort fel. Hon har väldigt svårt att klippa navelsträngen och har inte accepterat att jag har flyttat, fastän jag har bott där jag bor nu i två år vilket hon ger mig konstant skuld för samt taskiga kommentarer. Jag står på kö för terapeut, är väl medveten om att jag har saker i mitt bagage som jag måste bearbeta. Tack för rådet!

Jag tror verkligen att det kommer bli så, hoppas på att hon också kommer att inse det!