Ensamhet eller tvåsamhet?

Det finns tusen kategorier, nu hamnade den under sex och sånt. Den borde hamnat under relationer.

Jag är skild och mamma till två barn som bor hos mig på halvtid. Jag är i en särborelation där vi ses nästan uteslutande på den barnfria tiden. Han har också egna barn. Vi bor en liten bit ifrån, men det funkar ändå att ses både vardagar efter jobbet eller på helgen. Vi bor hos varandra ca 3 vardagar under den barnfria veckan och på helgen turas vi om att vara hos varandra oftast fre-sön, fast vi bokar också in annat med vänner mm som vi gör enskilt.

Vi har båda varit tydliga från början med vilket upplägg som vi tror kommer att funka och för det mesta är det lagom. Vi har ungefär samma behov av närhet till varandra och egen tid. Men självklart blir det ont om tid att hinna med allt man vill på sin barnfria tid: intressen, träning, fixa hemma, vänner, jobb osv. Alla förhållanden behöver dock inte gälla allt eller inget. Det som krävs är väl att man är tydlig från början hur man vill ha det och sedan kan hitta ngn som vill ungefär samma :)

Jag tog beslutet om skilsmässa för 5 år sedan. Bor med 2 tonåringar. Är otroligt nöjd med livet. Söker inte en ny man. Nätdejta finns inte på kartan. Äntligen kan jag leva och göra som jag vill. Inser att det var en negativ surmupp jag levde ned som höll mig tillbaka. 6 år äldre.

Som det känns nu kommer jag aldrig flytta ihop med någon igen. Ska det vara nåt förhållande så får det vara särbo.

Jag hittar på saker med vänner men har inget emot att skrota själv i hus och trädgård. Har hund då då får man gott om små sociala kontakter. Är också aktiv i 2 föreningar.

Min erfarenhet är att många män tappar gnistan i 50 års åldern. Tar inte initiativ till aktiviteter och är negativa till det som föreslås. Ser det hos mina väninnor och blir då ännu mer övertygad att jag gjorde rätt.

Kan instämma i det du påpekar. Jag är 55 och jag känner att jag tappar gnistan till det mesta. Är nöjd med det mesta och ser ingen anledning till att anstränga mig mer. Har gjort det tillräckligt i livet.

Min fru fick verkar bli allt mer speedad, tränar och tjatar om allt hela tiden. Skulle vi dela på oss så kommer jag aldrig någonsin leta efter en ny kvinna. Är då hellre själv och gör allt i den takt som passar mig. Fascinerande hur olika det blir med åldern. :)

Ja, jag antar att jag är svår där. Jag vill inte tulla på något när det gäller min träning eller hobby. Jag antar att jag måste snubbla över någon som gillar samma om det ska bli något. Jag är bara strax över 40 så även om jag mår bra nu så känns det konstigt att tänka att jag ska leva ensam resten av livet.

Jag kan nog känna igen mig. Min energi sköt i höjden när jag lämnade mitt långa förhållande.

I min korta förhållanden har jag varit pigg och påhittig.

Jag tycker nog själv att jag är en spännande kille men efter 20 år så var det som en stor sten som satt sig djupt i jorden. Man orkade inte bry sig särskilt om något.

Värst var att jag mådde väldigt bra bär jag var ensam hemma. Sen när jag såg hennes bil rulla upp på uppfarten så blev man helt låg och trött.

Jag mår bäst som ensam.

Jag är 65 och håller med så långt att man tappar gnista och fart när man blir äldre. Men det är helt naturligt och inget som behöver sabba eller försämra relationen. Jag skulle aldrig vilja leva ensam även om det är skönt och nödvändigt med egentid ibland. Men det går att ordna inom relationen om man har kommunikation och förståelse för partnerns behov. Man måste kompromissa  och göra saker tillsammans men man måste inte göra allt. Det går bra att ge varann frihet att utöva egna intressen och det stärker snarare än försvagar relationen.

Jag tror att du och TS och alla andra i tråden som hyllar singellivet har levt i relationer där ni växt ifrån varann, snarare än att problemet ligger i tvåsamheten i sig. Så jag förstår TS som tycker att det är sorgligt att han trivs så bra ensam. Jag tror att de flesta mår bäst i att leva i någon slags relation och idag har vi möjligheter att "skräddarsy" en sådan när barnen är utflugna eller vv. Men det verkar vara lättare för kvinnor än för män med särborelationer.

Jag håller inte med dig fullt ut. Du blir lite kategorisk i din TS, men det kanske blir så när man ska skriva. 
Du skriver att du bara har 2 helger i månaden då du skulle kunna träffa någon? Varför? När jag var singel och hade barnen varannan vecka så hann jag även med att träffa folk lite på vardagar  (efter arbetstid) på den barnfria veckan. Vill man så prioriterar man. Du vill inte tillräckligt mycket, du skriver det själv. 
Det är så klart inget fel i det, men jag reagerade bara på hur du "bestämt" att det inte går. 

Nu förespråkar jag inte detta med KK, jag har aldrig själv varit ute efter något sånt, men om du är intresserad av att bara träffa någon lite då och då och inte inleda en seriös relation så finns det kvinnor som vill det också. Du får det att låta som om "alla" kvinnor vill starta en seriös relation och det är inte säkert. Det kan vara kvinnor i exakt samma sits som du, inte redo för att bygga upp något nytt, flytta ihop osv, utan kan tycka det är ok att ses när det går. 

Om du har en hobby som tar väldigt mycket tid så blir det kanske svårare att planera in träffar - det är dock ett val du gör. Just nu är det så, men vad vet du om hur du tänker om 2 år? Då kanske du är mer sugen på att träffa någon på ett annat sätt och du kanske självmant minskar ner på din hobby. 
Jag tänker att du helt enkelt ska sitta lugnt båten just nu, må bra där du är just nu.

Njae jag hyllar inte singellivet så även om man kanske kunde tolka det så. Det är för och nackdelar med allt. Eftersom vi har varit ett par i över 36 år så kanske det är naturligt att känna att man inte skulle orka starta om med en ny relation. Dagens kvinnor skrämmer mig nog lite med, de verkar så speedade, ska göra så mycket och är så otroligt ombytliga. Det är inte något som jag idag skulle kunna leva upp till vilket då med automatik straffar ut mig.

Usch det där känner jag igen. När min mans bil rullar in.

Jag mår bäst själv men orkar inte dra igång en skilsmässa. Men har tänkt på det i flera år? periodvis dagligen.

Som kvinna i medelåldern är min upplevelse av singelmän kring 50-60 att de gömmer sig bakom en massa undanflykter och ursäkter och hittepå regler för att helt enkelt få en perfekt ursäkt att gömma sig bakom

Helt enkelt för att tidigare relationer sårat dom på olika sätt. Att då ruta in livet i hobbys, barn, jobb etc blir ju en skyddsmur för att slippa undan att bli sårad igen. Man skapar en upptagenhet som egentligen inte finns..

En singel person som verkligen vill ha ett förhållande skapar möjlighet till det även med barn på heltid och heltidsjobb. Dom ser möjligheterna och tar vara på dom även om det bara är en timmas fika om dagen och en middag på helgen.

Singellivet blir vad man gör det till. Det är inte svårare än så.

Jag har just nu ett nytt förhållande med en man på 65 och jag har mitt barn på 80% av tiden och han är tonåring. Min dejt sover hos mig nästan alla nätter i veckan, han är yrkesfiskare och jobbar 7 dagar i veckan och vi anpassar förhållandet utefter det. Han har högsäsong just nu fram till oktober ungefär och han tar nån ledig eftermiddag ibland och nån strödag ledig så vi kan göra saker ihop. Vi kör motorcykel ihop och har många gemensamma vänner vi umgås med så vi är oerhört aktiva i vårt liv. Och ett aktivt sexliv. Och vi möttes av en slump och blev kär utan att vi planerat det. Vi har alltså inte aktivt letat varandra på nån dejtsida utan möttes på ett helt annat sätt.

Jag är singelkvinna som närmar mig 50. Jag håller med om att det kan vara svårt att kombinera föräldraskap, arbete, intressen med en relation om målet med den är att umgås så mycket det bara går. Jag har testat det och kände mig väldigt instängd.

Nu har jag en relation med en man som är i samma sits som jag. Vi ses 1-2 gånger våra barnfria veckor. Umgås inte en hel helg utan det kan bli en övernattning eller bara över dagen. Vi hörs inte nödvändigtvis varje dag heller. Han är kanske inte Mannen i mitt liv, jag är inte himlastormande kär i honom. Men jag tycker mycket om honom och vi har roligt ihop. Så småningom, när barnen blivit självgående, kommer jag vilja ha något mer. Men just nu är det här alldeles lagom.

Man går ju igenom olika faser i livet och olika typer av relationer passar olika bra i dessa. Om man vet vad man vill och är tydlig med det kan man hitta varianter mellan sex och aldrig mer höras och planera äktenskap.