Hur bevisar jag min kärlek?

Det går inte. Det finns inget du kan göra för att "bevisa" din kärlek och lojalitet. DU ska inte hantera ett dugg. Det enda som hjälper är att din kille går i terapi och jobbar med sin låga självkänsla.

Så länge du är i den där relationen så är ni två som kommer att må dåligt. Han behöver söka hjälp, det är den enda vägen framåt.

Han går i terapi sedan många år och hans mående beror på tidigare trauma. Har fått höra många gånger att han måste lösa sitt eget, men jag vill inte lämna någon för att den inte mår bra. Vill hjälpa honom läka och hela tiden kunna vara den fina person han är.

Så du ska må dåligt för att han mår dåligt...? Du varken kan eller ska hjälpa honom, han behöver professionella till det där. Om han redan gått i terapi i många år så är det dags att du inser läget - han kommer antagligen behöva många år till innan han mår bättre. Är det värt att ge upp alla de åren...?

Det varken kan du eller ska du. Det är enbart hans jobb.

Det låter som att du blivit medberoende till hans mående och beteende. Vilket kommer till sist att döda er kärlek.

Släpp taget om honom och visa att du litar på honom och att han kan själv. Det är kärlek.

Det kan ju faktiskt vara så att er relation och känslor är det som gör att han inte kommer vidare. Att ni fått en osund relation till varandra i form av beroende och medberoende.

Att älska på riktigt är ju att lita på varandra och att man kan stötta lika intensivt men på avstånd. Han måste göra hela jobbet själv och ditt jobb är att stå bredvid och göra absolut ingenting annat än att stå kvar på sidan. Inte röra, inte peta, inte lägga dig i inte styra upp, nada, nicht, njet...

Det är inte du som ska "bevisa din kärlek", det är han som måste ta hjälp för att jobba med sin självkänsla. 

Ja men då är det DÄR han får hjälpen. Du kan inte göra bättre än de som professionellt arbetar med sådant. 
Han måste också inse att det inte handlar om dig, det handlar just om hans mående och den bakgrund han har som gjort att han inte litar på det han upplever från andra. Hade det inte varit du, så hade det varit någon annan, medan hans beteende hade varit likadant. Förstår du? 

Du ska och kan inte bevisa någonting. Det är upp till honom att ta tag i sin dåliga självkänsla. Du ska inte lösa det åt honom. Du ska inte lösa någonting.

Jag har haft att göra med liknande i 2år, känt att jag ska och försökt bevisa saker, utan att det lett till något alls. Bara frustration och bortslösad energi. Nu är jag så trött att jag inte orkar vara kvar i förhållandet alls längre. Så spar du din energi istället så kanske du orkar fortsätta ha någon relation till honom.

Han har psykiska problem, en sjukdom med andra ord. Om det vore en annan sjukdom, låg även det på dig att lösa? Jag förstår att du vill men du har inte det ansvaret. Du har fått många bra svar. Just nu är du både medberoende och möjliggörare. Ett stort hjärta dessutom men du ska inte hela honom.

Kärlek varken kan eller ska behöva bevisas. Personen som älskas ska kunna se och ta emot kärleken som bara finns där i ord, handling och outsagda ord. Går inte det finns det absolut inget mer man själv kan göra. Du skulle kunna försöka vända ut och in på dig, men det skulle inte hjälpa. Han är inte mottaglig. Det kanske han aldrig blir, det går inte veta. Sluta ens försöka, gå vidare. 

I mina öron låter ditt inlägg som ett desperat försök att hålla ihop en kärlek som faktiskt tagit slut. Du vill inte acceptera att ni gjort slut och istället försöker klamra dig fast vid nån form av att du måste vara kvar vid hans sida.

Först och främst: slut betyder slut. Acceptera att det är så det ser ut. Det betyder i sin tur att du faktiskt måste backa undan och respektera att slut är slut. Du har inte längre första platsen i hans liv och kan inte längre kräva den platsen heller.

Om han valt att göra slut så finns det ingenting du kan göra för att ändra på det faktumet. Låt honom vara. Att klänga sig fast kommer effektivt döda alla känslor som han nu har kvar.

Sluta bete dig som hans flickvän när du inte längre är det. Det hjälper inte honom på något sätt.

Det ligger inte på mig att lösa, men jag hade inte lämnat honom pga någon annan sjukdom heller. Tex om han kämpade mot cancer eller fick Parkinsons.

Han måste arbeta med sitt mående men jag vill vara ett stöd i det.

Jag var den som formellt gjorde slut om det är viktigt. Men vi var överens om att vi behövde nya sätt att förhålla oss till varandra. Kärleken i sig finns kvar från båda. Jag önskar bara hjälp med hur man bäst stöttar någon som har dessa problem. Den dagen han är tryggare i sig själv kanske vi kan leva ihop igen eller inte. Det får vi se hur vi båda känner då.

Att lära dig förhålla dig till att det är slut är ju precis det jag säger, sluta agera flickvän när du inte längre är det.

Hur hade du betett dig om detta var din bästa vän? Agera på samma sätt. Backa undan lite. Sluta vara tillgänglig 24/7 för det hjälper inte honom utan snarare tvärtom.

Nu vet jag inte hur dina partners varit, men hade han varit min pojkvän hade jag hört av mig varje dag, kollat hur han mår, lämnat mat och varit tillgänglig/gjort mig tillgänglig direkt 24/7.

Om det vore någon av mina närmsta vänner så hade jag hört av mig någon gång veckan. Frågar vad jag kunde göra/om de behövde något. Tex hjälp med att handla. Sagt att de kunde ringa när som helst, 24/7. Skickat lite uppmuntrande presenter och på andra sätt visat omtanke.

Alltså betydligt MER än vad jag i nuläget gör för honom, för att jag inte vill att han ska känna sig pressad på något sätt. Så att backa blir alltså då att helt strunta i honom?

Håller inte alls med. Att lita på varandra är viktigt, men att inte vara orolig för någon som står en nära och som mår dåligt vore konstigt. Tror alla som levt nära någon med självmordstankar känt oro och rädsla. Och att dra sig undan helt är fel sätt att göra. Man överger inte sina nära när de behöver en som mest.