Ska jag kämpa för att hitta tillbaka eller släppa taget

Hej,

Träffade en kille för 7 månader sen som det ganska snabbt kändes bra med. Bra kemi.

Vi båda har barn sen innan och efter ca 3 månader blev jag oplanerat gravid (vi är 30+). För min del har jag velat fram och tillbaka om huruvida vi skulle behålla eller inte med tanke på våra befintliga barn och att vi ännu inte hittat någon boendeform som passade.

De flyttade in en månad efter gravbeskedet med syftet att vi skulle leta hus gemensamt.

Efter velande och där han var den som var med på på att behålla så landade vi i att behålla och satsa.

Parallellt så visade sig svårigheter mer och mer eller ja, vi lärde känna varandra mer och mer helt enkelt efter att vi flyttade ihop och upptäckte sidor hos varandra som var svåra att passa ihop.

T. Ex jag är mer familjetypen, alltså kärnan är familjen och vänner jobb intressen är saker som finns runtomkring. Han sa att han tänkte lika men i handling så var det det motsatta. Han är rastlös och flänger runt med kompisar alldeles för mkt (som jag ser det). Han dricker också enl mig ohälsosamt mkt och det ska vara kompisar med ständigt.

Iaf med tiden kändes det för problematiskt att få till ett familjeliv som funkade för oss båda och problemen ökade lavinartat efter att de flyttade in, vi grälade och vi båda funderade verkligen gång på gång om det var en bra idé med alltihopa. Samtidigt så har vi och hade sån jättefin kemi och vi båda vill ha varandra också.

Det slutade hursomhelst med att vi avbröt graviditeten. Det här var (är) såklart jobbigt både psykiskt och fysiskt då vi hade velat fram och tillbaka ett bra tag så hade graviditeten hunnit komma en bit.

Efter att det var gjort så for han och jobbade (trots att jag uttryckte att jag behövde honom hemma efter aborten), han for, han drack och ja sånt som gör att jag inte alls kände mig som prio.

Det här var droppen för mig efter andra ggr då jag känt liknande, att kompisarna och dricka smäller för högt.

Vi bråkade, hans vän la sig i och sa riktigt elaka saker till mig kopplade till aborten, varpå min kille inte ens stod upp för mig utan ist lämnade hela situationen med att säga(skriva sms) att han gick därifrån och hörde inte ?bråket? och vad som sades men att han bryr sig om mig vill att jag ska må bra. Jag tyckte det var klent såklart och avvisade honom och kände att jag inte ville ha med honom mer att göra där och då.

Dagarna efter var han borta, och höll sig undan (han har visat den sidan några ggr på slutet, fly fältet när det blir jobbigt)

Tills efter några dagar då jag försökte ta kontakt och kolla var han stod. Han var fortfarande kall och skrev att vi borde glömma varandra pga alla olikheter (så sent som helgen innan hade vi sagt att vi älskar varandra)

Nu har en vecka gått och jag saknar honom så men samtidigt känner jag mig så sviken av honom på många sätt. Men mitt hjärta vill ha honom tillbaka medan huvudet tycker att det är en sämre idé.

Vad ska jag göra?

Låta det va och låta tiden ha sin gång? Om det ska va vi tar han kontakt eller måste jag sträcka ut handen själv, är det ens smart? Ambivalent till tusen?

Pendlar mellan ?vad har jag gjort för att bidra till att det blev så dåligt och hur kan jag anpassa mig? och ?näe han har svikit mig och är alldeles för mkt omogen och beroende av kompisarna, han är inte rätt?

Förstår inte hur huvud och hjärta kan resonera så olika.,.