Varför vill ni inte dejta eller ha en partner?

Jag vill inte ha en partner och dejtar inte. Anledningarna till det är många men i slutändan handlar det om att jag blivit så fruktansvärt sårad och utsatt för diverse saker av ett ex att jag är alldeles för trasig och rädd för att kunna ha ett förhållande igen. Det är flera år sedan men nej tid läker inte alla sår.

- Har dåliga erfarenheter.

- Har mängder med folk i min närhet som även de har dåliga erfarenheter eller till och med är i kassa relationer just nu.

- Vill inte vara tillsammans med någon som ljuger, har kommit på varenda kille jag snackat ett längre tag med med att ljuga.

- Sexfixeringen många män har är sjukt avtändande.

- Vill inte slösa mitt liv på en man som kommer vara otrogen, bete sig som svin, inte ta ansvar hemma, sätta stopp för en del av mina drömmar och önskemål i livet och/eller lämna relationen. Enda anledningen jag skulle vara med någon skulle vara ett kärleksfullt, monogamt, livslångt äktenskap där båda arbetar för att göra varandra lyckliga och relationen stark - ge upp, skilsmässa, otrohet etc är inget alternativ. Så ser det dock inte ut idag utan det är mer ?slit och släng?, ?ljug och bedra?, ?vem bryr sig?, ?jag älskar dig mest av allt - idag, imorgon kanske jag lämnar dig? och då är jag hellre singel för alltid.

- Vill inte ha barn ihop med någon som sen mest troligt kommer bli ett ex och då missa halva barnens barndom och de ska ha ?bonusmammor? hit och dit. Nej tack.

- Slipper sex och allt som kommer med det.

- Får större utrymme att själv bestämma över mitt liv och behöver inte få med en annan person på planerna.

- Jag tycker det är skittråkigt att dejta.

- Vet inte vad jag ska med en partner till.

Om jag skulle skilja mig skulle jag nog vilja testa dejting iaf, men jag kan tänka mig att många trivs med att få rå om sig själv och slippa anpassa sig efter andra. Man kanske känner att de problem som kan följa med inte är värt besväret. Sen kan man vara särbo, många trivs med det också.

Jag är man och frivilligt singel.

Främst för att jag tycker det ger frihet att spendera min fritid som jag vill, slipper kompromissa och 100% fritt från ev. tjafs.

Sexbiten är såklart tråkig att vara utan men det är en liten sak att offra med tanke på fördelarna.

Möjligtvis är det avsaknad närheten som är trist.

Men det är faktiskt sällan jag tänker på det.

Är tjej och kan hålla med tidigare inlägg. De allra flesta män är för sexfixerade, det har gått för långt och det är avtändande. Vill ha en man som ser förbi sånt och som fokuserar på personlighet, värderingar och intressen. Därför lever jag hellre som singel än att få nån dreglande karl efter mig som enbart kan prata om och tänka på sex. 

Innerst inne så vill jag ha en partner, men jag är livrädd för förhållanden.
Men skulle jag träffa rätt tjej, där jag känner mig trygg, så tror jag det skulle bli bra.
Jag är också sexfixerad, tror de flesta män är det.

Särbo skulle fungera för mig.

Tyvärr är det sällan båda vill träffas lika mycket (egen erfarenhet) vilket leder till friktion och grus i maskineriet.

Livet som singel är bekymmersfritt, i alla fall nu mitt i livet med allt annat som kräver uppmärksamhet.

Är du kvinna så sök upp kontot mansbebisar på instagram och ansök om att följa det. Där förstår man mycket väl varför så många kvinnor väljer att sluta dejta och hellre leva ensamma.

Har själv varit i dejtingsvängen och är helt förundrad över hur medelålders män beter sig. Inte alla, man alldeles för många. 
Det som skrivs till vilt främmande kvinnor som de aldrig ens mött!?! 
Och de som man var på dejt med, men som inte ens hövligt kunde säga tack, men nej tack. Inte ens om man varit på flera dejter utan helt plötsligt var det bara tyst.

Och det finns säker mängder av rabiata kvinnor som beter sig precis som männen på dejtingsajterna, så många män också väljer att avstå dejtingdjungeln och hellre lever ensamma.

Finns ett engelskt uttryck som slår huvudet på spiken och det är "the juice Isn't Worth the Squeeze".

Det är sällan värt besväret att försöka dejta eller träffa någon, som relativt nybliven singel så märker jag att det mesta funkar riktigt bra när man är själv.

Har alltid vart den som gett mest i relationer och är uppriktigt trött på det, så om jag någon gång väljer att ingå en ny relation så kommer det krävas att hon ger mer för relationen än vad jag gör.

Jag har exakt samma erfarenhet. Bränt barn skyr elden, har man blivit sviken och sårad av den man älskar mest av allt är det helt naturligt att vara jävligt skeptisk till att starta en relation med någon ny person.