High need baby (?).

Fick vårat andra barn för 13 månader sedan, och älskar självklart henne, men känns även som man gjort bort sig. Tidigare barnet är fem år och det kändes som att livet började bli kul på riktigt igen efter de lite tuffare första småbarnsåren. 

Är ganska säker på att hon är ett s.k. plusbarn/high need baby. 

Hon tar varken napp eller flaska, och ingen snuttefilt eller liknande. Det ENDA som kan lugna henne är mammas bröst (jag är pappan). Det gör så jag känner mig ganska otillräcklig och känner att jag har svårare att knyta mig an, då jag enbart funkar som lekgubbe, men så fort det blir lite tårar (vilket är ofta), så blir jag totalt ratat. 

Hon sover dåligt. Vaknar ofta och oregelbundet och vill ha tutte. Hon vägrar somna med mig. Vi testade nyligen med att försöka sluta med amningen, så hon skulle kunna sova med mig. Men efter en vecka så var hon fortf. totalt hysterisk vid läggdags, det gick helt enkelt inte få henne att somna. Samma sak när hon vaknar på natten och ska somna om. 

Hennes humör är extremt. Hon är ofta glad, men så fort det blir någon motgång eller att hon inte får som hon vill så blir hon hysterisk. Hon är väldigt intensiv rent generellt. 

Hon gillar mat generellt, MEN såklart inte välling, gröt, klämmisar, burkar eller annat som kan vara smidigt ibland. Och även om hon gillar maten så har hon inte tid att äta tycker hon utan far omkring som en galning. Att sitta vid matbordet = hysteriska utbrott.

Som pappa tycker jag helt klart att det jobbigaste är att hon i princip inte kan tröstas utan mammas tutte.

Någon annan som har haft det liknande, har det blivit bättre eller kommer hon fortsätta vara extremt åt alla håll o kanter?