Hitta tillbaka till varann?? Hjälp

Hej!

Jag ska försöka fatta mig någorlunda kort men lär väl bli en roman ändå?

Jag och min sambo har varit ett par i 5 år och har ett barn på 1,5. Vår relation innan barn och även första 9 månaderna som föräldrar var väldigt okomplicerad. Inte varit några större bråk eller osämja mellan oss. Vårt barn blev svårt sjuk vid 10 månader vilket krävdes inläggning på sjukhus under en längre period samt mycket sjukhusbesök när vi väl fick komma hem. Det tog mycket på oss föräldrar såklart och relationen blev lagd på hyllan, då allt fokus mer eller mindre lades på vårt barn. Vi höll hårt i tanken att när vårt barn väl fick sin diagnos skulle allt bli bra igen för då hade man ett riktmärke, innan dess så famlade vi endast runt i mörker och rädsla för att vårt barn skulle dö.

Tillslut fick vi en diagnos och livet fortsatte mer eller mindre vara upp och ner då vi fick ett helt nytt liv att lära pga barnets sjukdom. Både jag och sambon fick även PTSD av tiden då allt var väldigt kritiskt och det var väl inget någon av oss egentligen tänk skulle ske, då vi så hårt hållit oss vid tanken att bara dottern överlevde så skulle allt återgå till det normala igen.

Under året som gått nu har vår relation mer eller mindre fallerat. Känslor har svalnat från bådas håll. Vi kan säga elaka saker till varann. Minsta lilla diskussion blir till större bråk där det känns som att det bara går ut på att vara elaka mot varann. Det har inte ständigt varit såhär är värt att tilläggas utan vi har haft bra perioder under året som gått också, även om dom varit korta och få. Sambons ADHD märks mer än någonsin och jag går på knäna. Jag har bönat och bett att han ska kontakta vården kring medicinering då livet med honom blir dysfunktionellt pga hans ADHD. Han förmår sig inte hjälpa till hemma om jag inte tjatar vilket gör att jag som redan gått rätt genom väggen får ännu mer att försöka handskas med. Det i sin tur leder till otrolig frustration hos mig som tillslut gör att jag känner mig knäpp. Vissa dagar kan jag känna mer eller mindre hat gentemot honom och vill trycka till honom på alla sätt som går. Ni hör ju, långt ifrån hälsosamt. Vi båda är måna om att barnet inte ska drabbas och har hittills hållit alla diskussioner och bråk borta från henne, men det är klart hon kan märka av kylan mellan oss när den kommer och jag är rädd att vi snart går förbi en gräns där vi längre inte håller bråken undan från henne.

Trots allt detta så har vi en djup grundkärlek till varann. Jag vill inte behöva se mig utan honom och han vill inte vara utan mig, men om ingenting blir bättre så måste vi gå skilda vägar för hälsan och barnets skull. Vi fick samtal hos en psykolog på vårdcentralen men då min sambo är ganska igenstängd och inte så begåvad när det kommer till att utrycka sig känslomässigt så kändes det inte som att vi kom så långt under dem samtalen, då den psykologen mest ville få oss att tänka och reflektera kring våra problem. Blir svårt när sambon mest säger ?jag vet inte vad jag ska svara? eller ?jag vet inte vad jag tycker?. Vet inte vart jag vill komma med detta men jag drar i alla trådar och tar emot alla tips som går att få. Jag vill bli lycklig med min sambo igen