Anonym (Greta)

Mon 16 Aug 2021 07:08

55 svar

Ska jag ge upp tanken om en partner?

Jag har varit singel väldigt länge, i drygt sex år bortsett från exklusiv dejting och några relationer á 6-9 mån vardera där jag är den som avslutar - ofta blir det dramatiska avslut.

Jag har två barn i 10-13 årsåldern som jag har nästintill heltid numer varav ena har en npf-diagnos.

Jag har testat alla dejtingappar och tycker de flesta jag pratar med är rätt tråkiga, ytliga och lite krävande på snabba svar eller så utvecklas samtalen till monologer utan frågor där man måste driva samtalet framåt, mao inga jag direkt känner att jag blir nyfiken på eller intresserad av.

Jag ser bra ut och har några friare (haha) som hängt med några år, har inga problem att få till dejter men tycker snabbt hela grejen tar mer än det ger. Vill inte ha någon bara för att ha någon, jag vill känna samhörighet och ett jämlikt partnerskap, bli kär! Kan avundas de som har det, och kan också snabbt bli avskräckt när jag iakttar hur andra par har det, särskilt i bonuskonstellationer.

Mitt ena barn på 13 tycker att det krävs två vuxna för att vara en hel familj och undrar när jag ska träffa någon. Hen påpekar ofta de ekonomiska fördelarna med delat hushåll som skulle gynna hen, och kanske har hen rätt? Jag är ju ensamstående med två, bor lagom men inte stort, har en bra levnadsstandard men inte fett. Jag vill lära mina barn att hushålla oavsett och att ekonomin inte ska vara någon anledning till relation, då hade jag ju kunnat vara kvar med deras pappa. Men jag märker att åsikten påverkar mig.

De mest intressanta jag träffat har varit i helt fel sammanhang, och har haft privilegiet att ha träffat en enda person som jag tänker på dagligen, som jag skulle vilja vara med på riktigt, men där det inte går. Åtminstone inte just nu. Han är den enda som utmanar mig intellektuellt, som jag kan prata med på riktigt och på djupet, dynamiken mellan oss är så sjukt cool och vi tänker väldigt lika trots våra olika bakgrunder. Är det någon jag vill bli gammal med så är det med honom.

Har en hög befattning på mitt arbete och många intressen, och tycker snabbt att dejting och att sas hitta någon hamnar långt ner i prio. Jag typ orkar inte??

Nu har jag testat appar igen en period och känner hur jag mest blir irriterad på folk och börjar undra vad det är för fel på mig? Reflekterar över om jag ska släppa allt och fokusera på min vardag istället med jobb, barn på heltid och mina intressen? Eller måste jag aktivt söka en partner för att liksom ens ha en chans? Är snart 40. Tack!

Anonym (Bibban)

Mon 16 Aug 2021 07:15

#1

Well det är ju inte så att nån hux flux random knackar på dörren med en bukett rosor... Så ja vill du ha kärlek så måste du anstränga dig. Men det betyder inte att du måste hänga på appar. Det finns många andra sätt att träffas på.

Jag tror dock att nyckeln till framgång ligger i svaret på varför dina korta relationer slutat stormigt och varför de var just korta.

Vill du ha ett bättre resultat med ett bra förhållande måste du börja med att vara självkritisk och ha självinsikt och börja fundera på dom du dejtat och haft relation med. Den gemensamma nämnaren genom allt drama är ju du själv...

Anonym (Ditt kön?)

Mon 16 Aug 2021 07:29

#2

Då jag inte från texten kan utläsa ditt kön så blir det svårt att ge dig råd. Är du kvinna så tror jag att du har ok förutsättningar att träffa någon, men är du man med 2 barn på heltid, den ena med npf, 40 bast...not gonna happen.

Anonym (Greta) Trådstartaren

Mon 16 Aug 2021 07:29

#3

Anonym (Bibban) skrev 2021-08-16 07:15:07 följande:

Well det är ju inte så att nån hux flux random knackar på dörren med en bukett rosor... Så ja vill du ha kärlek så måste du anstränga dig. Men det betyder inte att du måste hänga på appar. Det finns många andra sätt att träffas på.

Jag tror dock att nyckeln till framgång ligger i svaret på varför dina korta relationer slutat stormigt och varför de var just korta.

Vill du ha ett bättre resultat med ett bra förhållande måste du börja med att vara självkritisk och ha självinsikt och börja fundera på dom du dejtat och haft relation med. Den gemensamma nämnaren genom allt drama är ju du själv...

Du har helt rätt! Och tro mig, jag är självkritisk! De jag har träffat har inledningsvis uppfattats som sunda, vanliga, självständiga och härliga män. Jag är från början öppen med vad jag vill ha av en relation och de utger sig för att vilja samma sak, dvs att lära känna varandra i lugn takt, bilda sig en uppfattning om varandra och att vara lite försiktig i introduktionen med barnen och att egentid är viktigt, parallellt med mysigt dejtande med mycket närhet när vi är barnlösa. Jag vill också gärna känna en ömsesidig naturlig nyfikenhet.

Men som sagt avslutas det alltid i drama, oftast för att den andra hetsar med att integrera barn för snabbt enligt mig, de har börjat ifrågasätta mitt behov av egentid eller visat lite svartsjuka, någon menade också att jag var hans ALLT - men han ställde mig aldrig några frågor om mig som person.

Jag vet liksom inte riktigt hur jag ska göra annorlunda bara, än att vara helt ärlig.

Anonym (Greta) Trådstartaren

Mon 16 Aug 2021 07:30

#4

Anonym (Ditt kön?) skrev 2021-08-16 07:29:52 följande:

Då jag inte från texten kan utläsa ditt kön så blir det svårt att ge dig råd. Är du kvinna så tror jag att du har ok förutsättningar att träffa någon, men är du man med 2 barn på heltid, den ena med npf, 40 bast...not gonna happen.

Är kvinna :)

Anonym (kaffedraken2)

Mon 16 Aug 2021 07:33

#5

Känner igen det där med att blir en monolog med vissa, ensidigt, och man måste driva samtalet framåt. Ingen av dom tjejerna träffade jag, blev ingen dejt. Det blev det istället med dom tjejerna som det var kul att prata med, intresset var ömsesidigt.
Jag tror det krävs lite ansträngning, iallafall på dejtsidor. Att man är aktiv, kanske skriver först till nån man blir nyfiken på.
Irl kan det nog hända när som helst, var som helst, tror det har lite med tur att göra.

Anonym (Bibban)

Mon 16 Aug 2021 07:37

#6

Anonym (Greta) skrev 2021-08-16 07:29:57 följande:

Du har helt rätt! Och tro mig, jag är självkritisk! De jag har träffat har inledningsvis uppfattats som sunda, vanliga, självständiga och härliga män. Jag är från början öppen med vad jag vill ha av en relation och de utger sig för att vilja samma sak, dvs att lära känna varandra i lugn takt, bilda sig en uppfattning om varandra och att vara lite försiktig i introduktionen med barnen och att egentid är viktigt, parallellt med mysigt dejtande med mycket närhet när vi är barnlösa. Jag vill också gärna känna en ömsesidig naturlig nyfikenhet.

Men som sagt avslutas det alltid i drama, oftast för att den andra hetsar med att integrera barn för snabbt enligt mig, de har börjat ifrågasätta mitt behov av egentid eller visat lite svartsjuka, någon menade också att jag var hans ALLT - men han ställde mig aldrig några frågor om mig som person.

Jag vet liksom inte riktigt hur jag ska göra annorlunda bara, än att vara helt ärlig.

Och nånstans genom detta så verkar du missa röda flaggor och varningsklockor.

Oftast tenderar vi att välja samma typ av personlighet gång efter gång och det kan vara läge att fundera på om de egenskaper du letar efter verkligen är en bra match för dig om resultatet alltid blir samma typ av drama?

Kan vara bra att omprioritera vissa saker och testa annat. Se utanför boxen.

Det kanske inte är den frånskild pappan i kostym i samma ålder som är rätt utan kanske den ensamstående hårdrockaren utan barn och 10 år äldre som är rätt? Om du förstår vad jag tänker...

Fjäril kär

Mon 16 Aug 2021 07:42

#7

Om du är självkritisk och ändå fortsätter att göra samma dåliga bedömningar av män så är det ju fortfarande saker du måste jobba på. Struntar du i röda flaggor? Eller vad får dig att välja fel fast du vet att det är fel?

Anonym (kaffedraken2)

Mon 16 Aug 2021 07:50

#8

Anonym (Bibban) skrev 2021-08-16 07:37:58 följande:

Kan vara bra att omprioritera vissa saker och testa annat. Se utanför boxen.

Det kanske inte är den frånskild pappan i kostym i samma ålder som är rätt utan kanske den ensamstående hårdrockaren utan barn och 10 år äldre som är rätt? Om du förstår vad jag tänker...

Ja, chansa ibland. Jag skrev t ex till en kvinna jag matchat med på Tinder. Känner igen henne och blev så paff att hon svept höger på mig. Jag är inte i hennes liga, anser jag själv. Vi lever helt olika liv, och är förmodligen helt olika personligheter.
Men jag tänkte, varför inte? Vi matchade, så jag skriver iallafall. Ibland har man förutfattade meningar, som inte alltid stämmer. Vi kanske hade passat bra tillsammans.

Anonym (Greta) Trådstartaren

Mon 16 Aug 2021 08:05

#9

Anonym (Bibban) skrev 2021-08-16 07:37:58 följande:

Och nånstans genom detta så verkar du missa röda flaggor och varningsklockor.

Oftast tenderar vi att välja samma typ av personlighet gång efter gång och det kan vara läge att fundera på om de egenskaper du letar efter verkligen är en bra match för dig om resultatet alltid blir samma typ av drama?

Kan vara bra att omprioritera vissa saker och testa annat. Se utanför boxen.

Det kanske inte är den frånskild pappan i kostym i samma ålder som är rätt utan kanske den ensamstående hårdrockaren utan barn och 10 år äldre som är rätt? Om du förstår vad jag tänker...

Som jag ser det så är det tvärtom, att flaggorna syns efter en stunds dejtande 3-6 mån, och att jag då avslutar. Att det då blir drama från deras sida bekräftar ju problematiken tänker jag. Dock har flera av dem nya partners nu som verkar hålla fint.

Jag är definitivt inte den som söker en specifik typ, tvärtom tycker jag olikheter kan vara intressant och för mig är känslan viktigast. Eftersträvar inte heller perfektion eller något sånt och hur livet ser ut i stort, så länge det inte drar åt något extremt håll.

Anonym (Greta) Trådstartaren

Mon 16 Aug 2021 08:10

#10

Fjäril kär skrev 2021-08-16 07:42:52 följande:

Om du är självkritisk och ändå fortsätter att göra samma dåliga bedömningar av män så är det ju fortfarande saker du måste jobba på. Struntar du i röda flaggor? Eller vad får dig att välja fel fast du vet att det är fel?

Såklart! Men jag avböjer ju relationen när varningsflaggorna uppstår. Har också testat att inte varit så snabb med att döma ut något för snabbt för att göra tvärtom mot mitt vanliga mönster, även om magkänslan insinuerat annat, för att testa ett annat utfall. Samma resultat. Har man haft några såna perioder 3-6 mån några ggr tröttnade man ju till slut.

Ska jag ge upp tanken om en partner?

INNEHÅLL