Ha släktingar boende?

Du har all rätt att känna som du gör och tycker det är smart att jobba när systern är på besök. Men tycker också att du kanske kan anstränga dig lite några av dagarna för din frus skull.

Vad gäller de vuxna kusinerna skulle jag aldrig gå med på det om jag inte bodde riktigt stort, låter inte som ni gör det gör då skulle du ju inte haft problem med besöken.

Herregud, de är ju stora och får lösa sitt boende på annat sätt. Däremot kan ni ju ställa upp som deras familj och trygghet i landet och kanske bjuda med på familjeaktiviteter, middagar etc. Eller bara finnas som stöd.

Jag har också australienska släktingar och det du beskriver känner jag igen. De sparar semester för att kunna åka den längs vägen till Europa och stanna länge, åka runt till släkten och ser det som självklart att de bor hos den aktuella släktingen även om det är ngn som bor trångt.

Det som ev är annorlunda här är väl att din svägerska är född i Sverige.

Du skriver att din fru har ett annat syskon. Är det tänkt att även detta syskon tar emot ett syskonbarn?

Sen kan man undra vad syskonbarnen tycker om detta eftersom du skriver att de är i tjugoårsåldern. Då brukar man vilja bli självständig och inte bo hemma längre, framför allt inte inneboende hos släktingar.

Vad tycker din fru? Har hon förståelse för dina känslor? Kan ni kanske lösa deras boende på ngt annat sätt?

Det är ert hem och ni tillsammans bestämmer hur ni vill använda era utrymmen. Jag kan förstå känslan av att ha någon inneboende så länge, att det kanske inte är helt optimalt. Vi har stort hus och jag har ibland tänkt tanken att kanske ta in nån student (man får ju ändå in lite pengar också), men avstår just för att varken min man eller jag känner att vi skulle riktigt orka i längden. 

Vad tycker din fru? Det kan ju vara så att hon inte är helt tänd på idén heller men har svårt säga nej för att det är släkt? 
Det ni möjligen kan göra är att erbjuda er att hjälpa till att hitta annat boende, lagom för tex en student, för det kanske inte är så lätt att söka sånt när de är i Australien. 

Ska de jobba får de ju lön och har råd med egen lägenhet. Samma om de är studenter, då får de väl söka studiemedel för sitt boende? 

Är detta ens spikat med tider och har de löst det med jobb/studier, eller är det här mest idéer som har släppts? 

Syskonbarnen tycker nog inte att det skulle vara det minsta konstigt, i Australien bor många hemma långt upp i 20-årsåldern, eller hos t.ex. släktingar eller som stora kollektiv (om det inte går att bo hemma eller hos släkt). Det är väldigt, väldigt dyrt att hyra i Australien (kan gå på runt 6000kr/vecka i kallhyra utan el, vatten m.m., för mindre och rätt sjabbiga boenden), och att köpa är dyrare än att köpa i Sverige. Jobben betalar sämre, villkoren är sämre, universitet KOSTAR och det finns inga CSN-liknande medel att ta till o.s.v. Så summa sumarum är att de bor ofta hemma längre än svenskar.

Min man är från just Australien, och bodde hos sin farbror med familj i en annan stat för studier, mellan ca 18 och 22 och han flyttade till Sverige. På samma sätt har han haft äldre kusiner som bott hemma hos hans föräldrar i perioder. Det hade ju inte hört till vanligheterna HÄR, men där är det inte särskilt främmande. De gör heller inte lika stor skillnad på fruns familj och makens familj - alla är aunties och uncles, ingifta eller inte, så det blir nephews and nieces av både syskonens barn såväl som partnerns syskons barn. Så i Australien "ska" TS vara lika nära fruns syster som frun är, och fruns barn är lika mycket hans syskonbarn som fruns syskonbarn (nu hade förstås TS haft lika stora problem med inneboende ändå, oavsett släktskap).

Så kan jag förstås förstå TS till 100 %. Hade själv känt liknande. En sak att ha syskonbarn boende en kortare period, säg kanske 1-2(-3) månader i väntan på att lösa eget boende m.m., men inte flera halvår i stöten. Jag hade alltså kunnat gå med på att öppna upp vårt hem som ställe att landa på, men sedan velat att syskonbarnet löste sitt eget. Lite så känner jag faktiskt kring egna BARN till och med. Ponera att de ger sig iväg i världen, men sedan ska återvända till Sverige. Helt okej då att de bor en kortare period hemma, i väntan på hyresrätt eller att bostadsköpet går igenom m.m. Men helst inte längre än ett par-några månader.

Men nu lär de väl knappt komma ut ur Australien ändå som det är? Det är fortfarande jättesvårt att få exemptions att lämna Australien. Vet flera som inte ens fått lämna för att åka på föräldrars begravningar, eller för att hälsa på nyfödda barnbarn, eller en som hade fått barn (permanent uppehållstillstånd i australien) där pappan inte ville ha någon kontakt med barnet - så han skrev på att hon fick åka med barnet för hans del - mamman hade inte rätt till någon slags föräldrapenning, hon hade inget socialt nätverk o.s.v. - men i hemlandet kunde hon få bo hos sina föräldrar med barnet, hon kunde få föräldrapenning o.s.v. - men till och med hon nekades att lämna Australien. Så jag har svårt att se att TS frus syskonbarn skulle få det.

TS du har all ratt att kanna som du gor. Era egna barn ar utflugna och ni kanner gladje over er nyvunna frihet. Ni borde njuta av den.

Jag tycker att det ar mycket frackt av systern att pocka pa att hennes barn ska bo hos er. Det ar inget man kan krava. Jag bor sjalv utomlands och liksom din svagerska har aven jag sparat alla semesterdagar till att kunna aka till Sverige med barnen varje sommar. I borjan kunde vi bo hos mina foraldrar, da de bodde stort och var overlyckliga over att traffa barnbarnen, men nar de blev aldre och salde huset gick det inte langre. Da erbjod sig ett syskon att ta emot oss, men redan efter ett par dagar kande vi att det inte gick. Det marktes att syskonets sambo var irriterad och man kande sig ivagen (trots att huset var stort, barnen var tysta och vi tvingade oss ivag pa en hel del egna aktiviteter for att stora sa lite som mojligt). Efter den sommaren har vi istallet tagit in pa hotell, vilket saklart ar dyrt, men det ar inte mycket att gora at. Sa lange man ar valkommen och det funkar (sasom med ens egna foraldrar) gar det bra, men nar man ar valkommen men att det inte funkar (nar nagon i huset tydligen inte ar bekvam med att man kommer), ja da gar det ju inte och det maste man respektera. Det blir ju en enorm utgift for oss, med bade dyra flygbiljetter och dyrt boende for en hel familj, men vi kommer ju for att umgas och da vill man ju att alla ska kanna sig bekvama och glada och inte valdgasta nagon som tycker att det ar jobbigt att ha folk boende hos sig. Men den extra kostnaden gor ju a andra sidan att vi numera inte kan komma varje ar langre, sa besoken blir ju tyvarr mer sallan numera, vilket ar synd. Men da vi har missat tva ar nu pga pandemin sa kommer vi forhoppningsvis nasta ar. 

Om nagot av mina barn skulle vilja studera i Sverige sa skulle jag saklart vilja att nagot av mina syskon var barnets fasta punkt, nagon den kunde vanda sig till om nagot gick fel, om hen behovde hjalp osv. eftersom vi foraldrar bor utomlands, men jag skulle inte krava att barnet skulle bo hos nagot av mina syskon. Nu ar din frus syskonbarn i 20-ars aldern och det kanns liksom givet att de skulle bo i studentkorridor, dels for att lara kanna andra och dels for att de borde vara sjalvstandiga i den aldern. Hur staller sig din fru till detta? Har systern lyckats overtala henne eller forstar hon hur pass mycket detta skulle inkrakta pa era liv, som par? Ar hon for svag for att saga nej till sin syster? Sen skrev du att din fru har ytterligare ett syskon. Kan inte systerns barn bo hos denne istallet om det nu inte funkar med studentkorridor?
Ni kan ju erbjuda er att vara kontaktpersoner, hjalpa till om nagot behovs, bjuda in till hogtider, overraska med matlador lite da och da osv. men satt ner foten nar det galler boende. OK om det bara galler ett par dagar, tills det permanenta boendet ar tillgangligt, att s a s landa hos er och sedan fa hjalp att flytta in i det permanenta boendet, men se till att det permanenta boendet ar fixat innan ni tar emot nagon tillfalligt, annars det kanske vill sig sa illa att de temporara dagarna faktiskt blir ett halvar eftersom det blev nagot strul med att hitta eget boende. 

Systerns vistelser är ett problem såklart. Jag hade fått panik av att ha någon boende hos mig och samtidigt bygger ju deras relation på att hon kan bo hos er och det andra syskonet. När det gäller syskonbarn som ska bo länge tnker jag att du får vara tydlig med stt du int evill ha någon boende hos dig på så lång sikt. Det är helt enkelt inte aktuellt oavsett vem det är. Var tydlig med det så att det inte blir en fråga om hur mycket du gillar syskonbarnen.

Du är man i huset. Du bestämmer själv om du vill ha någon boende hos dig.

Jag hade sagt ja. Inte för att jag tycker det är skoj. Utan för att jag ställer upp på mina släktingar. Sen räknar jag med att dom ställe upp på mig om det skulle behövas.

Tips är att inte vara så omständlig och känslosam i ditt nej. Det låter gnälligt och småsint. Räcker med att säga att säga nej. Att du inte vill ha någon alls boende hos dig. Inte ens dina egna barn. Det är ju sanningen. Visst du bränner broar, men det kommer du göra oavsett vad.

Ni ska såklart inte ställa upp på det om ni själva inte vill. Det är klart systern ifrån Australien tycker det vore bra eftersom hon då slipper ordna med boende till barnen, men jag kan tycka att det är lite fräckt av henne och lite för mycket begärt. Ni behöver inte känna er dumma för att ni säger nej till det. Det blir ju lite som att bli förälder på nytt även om barnen är unga vuxna och det är en långt tid det rör sig om. Jag hade aldrig orkat det då jag liksom dig behöver min egentid när jag är hemma.

Det är din fru som är otrevlig! Och oempatisk.

Tack för alla era svar. Jag känner mig stärkt i min hållning i frågan. 
självklart skulle vi erbjuda hjälp att finna bostad och vara ett stöd och trygghet för dem. Men visst är det så att de är vuxna och borde vilja leva sina egna liv. Det andra syskonet har redan tagit emot dem när de var yngre. Också långa perioder, men de har en jättestor våning med egen avdelning/ingång etc så det kanske är skillnad.
vill poängtera att även om jag tycker att varje besök som varar mer än några timmar av vem som helst är jobbigt så försöker jag verkligen vara gästvänlig när de hälsar på även om det kan vara flera veckor ibland (därav att jag jobbar en del av tiden för att orka vara trevlig). Men detta är ju något helt annat. 
Min fru har nog dålig förståelse generellt för min introversion. och får mig att känna mig eljest och apart. Hittills är detta med inneboende syskonbarn lösa tankar och inget konkret men jag vet hur snabbt det kan hända saker kring systern så man vet aldrig. Rätt vad det är står jag med frågan upp i ansiktet kanske inför hennes barn och då gäller det att vara förberedd. Och då är det skönt att höra att mina tankar inte är helt konstiga. 

Tack igen!