Hjälp! Min sambo är deprimerad!

Tänker att du kanske också skulle ha ett samtalsstöd. Alternativt att ni båda går till någon gemensamt för att kanske kunna hantera det. Han är sjuk men du drabbas också. Det är inte bara han som ska ta hänsyn tills.

Jag har det likadant i princip. Fast vi har fler barn och min man dricker också utöver depression. Har kommit till en punkt där jag känner mig helt förlorad. Var det såhär livet skulle va? Mår oerhört dåligt och försöker stå ut men för varje dag som går känns det bara mer och mer ohållbart. Är så ledsen och gråter i stort sett dagligen.. går och lägger mig tidigt och drar mig undan. Tror också som ovan skrev av vi också behöver samtalsstöd. Jag ska ta tag i det i veckan har jag tänkt.

Ta hand om dig. Du är inte ensam<3

Förr eller senare kommer en gräns. Man ska inte behöva gå under själv. Tänk på barnen. Ni kanske kan flytta isär temporärt, så att du får lite andrum? Och utrymme att fundera på hur du vill göra. Dina behov är också viktiga. Sen är eget samtalsstöd säkert bra.

Problemet med en långvarigt deprimerad partner, är ju just att man själv inte bara tvingas rodda allt eller det mesta i vardagen, utan också får sätta sina egna behov åt sidan och stötta partnern. Det säger sig självt att det är ohållbart i längden. Det blir ingen jämlik relation. Det blir som att ha ett extra barn.

Man måste inte orka. Du har bara ett liv.

Hej Ts. Jag tänker att det är för mycket ansvar som läggs på dina axlar och att det pågått länge. Kanske samtalsstöd skulle kunna hjälpa er båda? Din sambo behöver hjälp med sitt mående, men även du behöver hjälp så du själv inte går under. Hoppas det ska lösa sig för både din sambo och dig ts

Hej Ts. Jag tänker att det är för mycket ansvar som läggs på dina axlar och att det pågått länge. Kanske samtalsstöd skulle kunna hjälpa er båda? Din sambo behöver hjälp med sitt mående, men även du behöver hjälp så du själv inte går under. Hoppas det ska lösa sig för både din sambo och dig ts

Jag orkade inte. Var i en liknande sits med en partner som mer och mer tog ut sitt dåliga mående på mig och skyllde det på mig. Vi var ihop i 15 år och hade barn och hus ihop. Jag tjatade på honom om att äta, vara vaken på dagen, träffa psykolog, bete sig ok framför barnen, dricka mindre alkohol m.m, och i takt med det dog min kärlek. Visst gjorde han en del hemma, men jag kunde aldrig räkna med det utan det berodde på hur han mådde och om han orkade. Han pratade ofta om självmord vilket tärde på mig. Märkte framförallt på mitt äldsta barn att hon anpassade sig mycket och började bli medberoende och det var nog det som tillslut fick mig att lämna honom plus att jag kände att jag själv började må mer och mer dåligt av situationen och inte orkade vara någon vidare förälder heller.

Till dig ts vill jag säga att det behöver ju inte bli som i mitt fall, jag tror också samtalsstöd vore bra för er men om han inte går med på att göra allt i sin makt för att han och övriga familjen ska må bättre ringer varningsklockor hos mig.

Stackars dig TS. Min sambo var deprimerad under min graviditet och det var hemskt - dock började han äta antidep en månad innan vårt barn kom och då blev allt oroligt mycket bättre!

Därför undrar jag just det, om han äter medicin? Annars bör han ta tag i att prata med psykolog och få det utskrivet. Han måste ta tag i sin depression - annars går det ut över dig och självklart barnen vars barndom kan bli ärrad av hans beteende.

Du ska inte behöva leva så! Ditt välmående är såklart också viktigt, och din man måste ta ansvar för sin situation.

Hoppas det löser sig, styrka till dig!!

Jag flaggar nu hårt för attf olk är och behöver olika, men jag lever sedan många år med en kille som är bipolär och en sak jag har lärt mig är att så länge han kommer ur sängen när han har sina depressioner är det sämsta jag kan göra är behandla honom som om han vore inkapabel. Det är så lätt att falla in i en roll av vårdare och hushålllerska, men det är faktiskt i hans fall och för vårt förhållande en jäkligt dum sak att göra. Han är depremerad? Ok, men han kan faktiskt fortfarande fiska, han har inte brutit händerna. Han kanske inte orkar diska lika mycket, men han kan. Osv. Att låta bli att "ta över för stackars, sjuk, klapp på huvudet" gör det vbara VÄRRE. Han bara kryper ihop i sin egen självömkan och betecknar sig som värdelös. 

Som jag skrev så är det olika för olika människor, men i anhöriggrupper och andra liknande sammanhang kan man ofta höra om hur det blir bättre när man slutar "vara snäll". Det betyder inte att man ska kräva mer än de klarar för stunden, mer påminna dem om att de faktiskt klarar saker, även om "spökena i huvet" säger något annat.

TS bra att din man accepterar medicin och samtalsstöd! Det kan hjälpa långt. Att han är arg och elak är inte ok, kanske skulle ni boka familjerådgivning tillsammans? Det känns inte riktigt som det är kopplat till hans psykiska ohälsa, eller?

Familjerådgivningen kan hjälpa er att kommunicera på ett bra sätt. Om du behöver eget stöd så kan du boka egna samtal också.

Hej alla,

Så tacksam för alla svar och ert engagemang. Jag har läst igenom alla era svar. Och är ledsen för er skull, ni som går/har gått igenom liknande som jag själv. Tack för att ni delar med er av era erfarenheter.

Jag och sambon har pratat lite löst om att kanske gå på familjerådgivning, men ännu inte tagit tag i det. Det kan nog vara bra för oss båda att få en större förståelse för vad den andra går igenom och att kunna hantera konflikter på ett bättre sätt. Jag hanterar inte hans ilska mot mig så bra, men känner att jag inte heller ska behöva ta allt som kommer ur honom.

Min sambo har periodvis under flera år fått samtalsstöd vilket hjälpt för stunden. Han säger att han bär på en ständig ilska, är arg på de flesta runtomkring. Familj, kollegor osv, så tror inte att hans ilska är riktad specifikt mot mig. Även om det är jag som får ta smällen som lever ihop med honom. Han känner också en orkeslöshet vilket såklart påverkar barnen också, även om han försöker leka en stund med dem varje dag, eller läsa en bok etc.

Han gör saker hemma också även om man, som någon ovan skrev, inte alltid kan räkna med det.

Vet inte vart jag vill komma med det här egentligen, kanske bara skriva av mig och få tips från er med liknande erfarenhet. Jag är så tacksam för att ni delar med er! <3