Känner mig som VÄRLDENS sämsta mamma

Vet du, även barn måste förstå att föräldrarna har gränser. Det är helt OK att tappa tålamodet ibland. Du visade nu att du har en gräns, visst, det var nog inte det din dotter ville höra och blev nog lite "chockad", men det kanske blir lite bättre efter det

Man orkar inte vara pedagogisk, lugn och saklig precis hela tiden. Det är fullt naturligt att man tappar det någon gång. Att du mår dåligt av det visar att du vet att det inte var rätt sätt men det är helt mänskligt. Du är den bästa mamman för dina barn!

Jag har också tappat det. Senast för ett par veckor sedan då mina 8-åringar vägrade att lyssna på mig, blev sura för att de skulle stänga av tvn och gå och sova. Jag gick ut och gömde mig ute. Jag sa att jag inte orkade med detta evinnerliga tjafsande längre och sen gick jag. 

Alla tappar tålamodet, gjort precis samma och man känner sig sämst efteråt men ibland orkar man bara inte. Det är ok att bli arg ibland så länge man inte svär och är nedlåtande. Om jag känner att min gräns är nådd brukar jag gå därifrån och exempelvis börja plocka undan, städa tills jag lugnat mig. 

Alla föräldrar tappar det ibland. Man får träna på att känna när explosionen är på väg och gå undan en stund. Kan vara svårt när man är stressad med småbarn men det funkar ofta om man väl gör det. Lite box-andning för att få ned pulsen och sen gör man ett nytt försök.

Och när man exploderat - så be om ursäkt. Förklara att du var stressad, utan att lägga skuld på barnet, och be ärligt om ursäkt. Det är inte dåligt föräldraskap att visa att även vi är människor med fel och brister.

Alla föräldrar tappar det ibland. Man får träna på att känna när explosionen är på väg och gå undan en stund. Kan vara svårt när man är stressad med småbarn men det funkar ofta om man väl gör det. Lite box-andning för att få ned pulsen och sen gör man ett nytt försök.

Och när man exploderat - så be om ursäkt. Förklara att du var stressad, utan att lägga skuld på barnet, och be ärligt om ursäkt. Det är inte dåligt föräldraskap att visa att även vi är människor med fel och brister.

Visa mig den förälder som aldrig nånsin tappat tålamodet och du visar mig en robot. Det händer oss alla. Jobbigt i stunden, men alla överlever. Ibland får man välja sina strider, ibland inte ge med sig (kläder måste ju barn ha på sig tex), ibland får man gå undan. Brister det nån gång så går man vidare. Barn förstår mer än man tror också. Imorron kanske det går mycket bättre.

Oj alltså det där är ingenting mot hur vi har det... både jag o min närmsta väninna (vi umgås väldigt mycket och tar hand om varandras barn - sammanlagt har vi fem barn) får sådana utbrott stup i ett på våra barn. De testar gränser hela tiden. (Torrgråter och jävlas) Ibland är det såklart någonting på riktigt. Vi är tydliga med att berätta att vi älskar dem och vi har väldigt roliga dagar tillsammans. Men man måste också kunna visa att vissa beteenden inte är acceptabla. Självklart ska man inte stå och skrika på sina barn eller något annat men ibland kan man faktiskt visa att man blir arg och trött på beteendet och ifrågasätta varför barnet skriker.

Om man bara är tyst kommer ju inte barnet att lära sig heller vad som är okej och inte och blir kanske odrägligt någon annanstans - vad vet jag. Barnet lär ju ändå funka bra hemma tillsammans med familjen samt barnet märker ju ändå om man blir förbannad och stressad men inte säger det.

Efter en viss ålder kan man ju faktiskt kräva lite mer av barnet när det kommer till uppförande.

Och ja kan tillägga att jag minst nån gång per dag ryter ifrån *tyst med dig, sluta skrik! Jag orkar inte höra mer på detta nu, nu är det bra*.

Brukar också tillägga att vi inte går nånstans förrän han slutar skrika. Ibland funkar ju avledning men man orkar ju inte alltid hålla skenet uppe menar jag.

Du, vi har alla varit där. Man ber om ursäkt och försöker bättre nästa morgon.

MEN kanske du inte måste ha så där jättemycket tålamod med det där sirenskrikandet från en femåring? Alltså, jag menar inte att du ska skrika tillbaka, men att det faktiskt är ok att tycka att det är ett oacceptabelt beteende och att det är ok att träna på att hantera det på ett annat sätt. Ofta tänker i alla fall jag att jag måste bara ha mer tålamod och möta deras känslor, men ibland kan man se att de har fastnat och att det är ok att gå in och bryta mönstret.

Ett belöningssystem tex, eller att barnet förlorar ett privilegium om hon väljer att skrika. Eller att hon får titta på sin skärm så länge hon håller sig lugn (alltså det behöver inte vara superpedagogiskt så länge det bryter dödläget). Vad du än väljer att göra så var öppen med henne att du försöker få slut på skrikandet, för det är jobbigt och gör ingen nytta. Be henne komma på idéer för att göra morgnarna bättre - ge henne lite ansvar.

Tack för bra svar, ska absolut prova!

Behövde verkligen läsa det här, och svaren du fått.

Känner exakt igen mig med min 2 åring. Men mitt problem är att jag inte vet vad som är fel då hon inte pratar så mycket ännu.

Men jag har tappat tålamodet flera gånger sedan hon var bebis tom och har själv storgråtit och skrikit åt mitt barn. Fy fasiken vad usel man känner sig då.

Men ändå skönt att höra att man inte är ensam

Vi alla tappar det tillslut vi orkar inte mera och måste få säga ifrån. Min dotter som är 5år var precis likadan och tillslut en morgon tappade jag också det helt. Sa åt henne att sluta och skricka och sen gick jag bara ut. Där satt jag utanför och förstod inte alls vad som hände. Lämnade henne som vanligt men på kvällen satte jag mig ner och pratade med henne och berättade hur jag kände på ett barns vis och hon fick berätta hur hon kände. Lyssnade på vad hon hade att säga. Då kom det fram varför trosorna inte dög, att de skavde, varför inte kläderna jag tog fram dög. Att hon inte vill ha väntar den korta biten till förskolan då de dels var fel färg på dom men också att det blev för varmt trots att det var kalt ute (hon är uppenbarligen varmblodig medans jag fryser så fort jag lämnat täcket). Vi löste det tillsammans. Hon fick följa med så köpte vi nya trosor som hon valt och inte jag. Hon får själv kvällen innan välja ut vilka kläder hon ska ha på sig på morgonen och ja jag struntar helt i om de olika plaggen inte matchar ihop bara hon är nöjd och att de passar för årstiden och det är helt och rent( och de har jag löst genom att ta bort allt från klädlådan som inte är i säsong eller olämpligt att ha på förskolan). Ibland blir det väldigt bra kombinationer, och ibland ser hon ut som Pippi i klädväg men jag bryr mig inte längre då hon är nöjd(har även pratat med en pedagog på förskolan som jag har nära kontakt med).

Kläderna har vi hängt på en stol precis bredvid och så sa jag att här hänger vi kläderna så du vet ifall du vill klä på dig. och 9 av 10 gånger har Hon faktiskt redan kläderna på sig när hon kommer ner på morgonen. Brukar gå upp och väcka henne och gosa liten och säga att vi strax ska gå till förskolan/äta frukost så kan hon komma ner om en liten stund. Om hon inte har klätt på sig hjälper jag henne men oftast utan bråk nu förtiden då hon själv valt kläderna.

Vantarna har jag slutat helt med, eller rättare sakt tar dom i handen, även om det är 5 minus ute, hon hinner inte förfrysa fingrarna på 5-10 Min. Oftast inser hon själv att det blir kalt om händerna och vill ha vantarna efter att vi varit ute några minuter och då sätter vi på dom utan gnäll. Detta sparar så mycket tid då jag slipper hålla på att bråka om detta innan vi går.

Vi har haft så kämpigt med vår yngsta. Han är elva nu men just detta med kläder har skapat enorma konflikter. Just för att saker inte sitter bra osv. Och han har då alltid blivit vansinnig, skrikit hysteriskt. Vi har lärt oss med åren vilka kläder som inte är värt att bråka om, dvs vi får bara ta jobbet och kostnaden att köpa något annat. Vi vet att vi måste se till att han har vantar med sig för att han nästan får panik av att frysa (men vi tar ansvaret för att få med vantarna, inte han) osv. För han klarar inte att komma ihåg alla grejor, han tappar bort mer kläder än många andra. 

Vi har gått föräldrakurs och det som man får med sig där är förberedelse, förberedelse och förberedelse. Verkligen att försöka förebygga bråken genom att se hur man kan göra annorlunda, prata med barnet, ha lite mer tid om det går osv. 

Kan ni göra som det fina exemplet här i tråden, gå igenom i lugn och ro på en helg om vilka kläder som funkar och vilka som inte gör det. Och sen skaffa fler av de som funkar. 

Du är inte ensam! 

Ibland orkar man inte mer. Det är mänskligt. Och man får bara bryta ihop och gå vidare från det dåliga samvetet.

När vårt barn var 2-3 år hände det några gånger att vi lämnade på förskolan i pyjamasen, med kläderna i en kasse, för att allt bara var skrik och fel. Personalen kommenterade bara "jaså hade ni en sån morgon".

Nu är barnet drygt 5, och vi har inte alls haft samma grad av skrik och gnäll som du verkar ha TS, men vi väljer alltid kläder kvällen innan. Då kan man få ändra sig några gånger, men på morgonen tar man på sig det man valt.

5-åringar vill ju ofta vara stora, så det kanske går att spela på. Tex säga att bara bebisar vrålar, men att hon nu är en stor tjej, och fråga hur ni ska lösa det tillsammans.

Det där låter däremot inte hälsosamt. Tycker du ska söka hjälp på BVC. Be om samtalskontakt så du kan rensa luften och få tips hur du ska hantera ditt barn istället när det rinner över. Och be om avlastning.

Du skrek åt din 5åring för att hon klagar hela tiden på att kläderna sitta fel? Ditt tålamod behöver man ha, jag hade börjat skrika för flera år sedan.

Mitt barn är nyss fyllt 4 och gör ibland som ditt barn. Jag har ingen acceptanf för sådan skit - han är gammal nog att klä på sig själv och om det inte passar hur det sitter får han ändra på det eller lever att det är så. Att skrika är ingen alternativ jag accepterar, då får han en varning, sedan sittar han på en stol i badrummet tills han vet hur man beter sig. Om jag hade låtit honom skrika för sådant hade jag blivit galen för en lång tid sedan. Jag orkar inte med sådant.

 

Off topic: Eftersom det var i TS och i ett annat inlägg ... varför heter det "Sluta gråt/skrik" och inte "Sluta gråta/skrika"?