• Fre 1 okt 2021 10:17
    593 visningar
    10 svar
    10
    593

    Missed abortion kring vecka 18. Erfarenheter?

    Är Du en av dem som genomgått ett sent missfall så vill jag börja med att beklaga. Jag har i helgen som gick sällat mig till den skaran. Är 38 år och har två stora barn på 13 och 10 år sedan innan. Har aldrig haft missfall tidigare men både första barnet och den här senaste graviditeten tog 1,5 år att få till. Detta är en fruktansvärd upplevelse. Vi var i v.18. När missfallet upptäcktes daterades fostret till 12+5. Samma som då vi såg bäbis sist på KUB. Då såg allt bra ut, men bäbis måste ha dött just därefter. Är nu på dag 4 efter skrapning. Vill gärna ha kontakt med andra som också gått igenom ett sent missfall. Har så mycket tankar och känslor som jag gärna vill bolla med något som gått igenom samma sak och förstår som ingen annan kan?

Svar på tråden Missed abortion kring vecka 18. Erfarenheter?
  • Sön 3 okt 2021 20:57
    #1

    Beklagar det som hände dig!! En sån fruktansvärd upplevelse. Jag gick igenom det samma för två år sedan.. Såg bebis på kub i vecka 12+4, när det sedan va dags för rul i vecka 19, så hade vi ingen bebis längre. Han blev daterad till 12+6. Hela min värld rasade ihop.. marken bara försvann under mig! Allt kändes så orättvist.. jag kände mig så lurad av min egen kropp!

  • Sön 3 okt 2021 21:02
    #2
    Pewc skrev 2021-10-03 20:57:36 följande:

    Beklagar det som hände dig!! En sån fruktansvärd upplevelse. Jag gick igenom det samma för två år sedan.. Såg bebis på kub i vecka 12+4, när det sedan va dags för rul i vecka 19, så hade vi ingen bebis längre. Han blev daterad till 12+6. Hela min värld rasade ihop.. marken bara försvann under mig! Allt kändes så orättvist.. jag kände mig så lurad av min egen kropp!


    Åh. Beklagar. Så fruktansvärt. Jag hann ju känna att något var fel, varför det var på akuten det upptäcktes. Hade blivit en ännu större chock att glad i hågen komma på RUL och få beskedet där. Antar att inte Du heller fick veta vad missfallet berodde på? Hur har det gått för Dig därefter? Fått barn efter det? Jag hoppas innerligt det.
  • Sön 3 okt 2021 21:35
    #3
    Ninis83 skrev 2021-10-03 21:02:43 följande:

    Åh. Beklagar. Så fruktansvärt. Jag hann ju känna att något var fel, varför det var på akuten det upptäcktes. Hade blivit en ännu större chock att glad i hågen komma på RUL och få beskedet där. Antar att inte Du heller fick veta vad missfallet berodde på? Hur har det gått för Dig därefter? Fått barn efter det? Jag hoppas innerligt det.


    Jag kände väll innerst inne att allt inte va som det skulle... Magen blev inte större, jag kände inga rörelser.. på något vis visats jag redan, men försökte och lyckade hela tiden övertala mig själv om att allt va bra. Och det samma gjorde alla runt mig. Missfall efter vecka 12 är ju så himla ovanligt egentligen, och trodde verkligen inte att det skulle hända mig. Så jag väntade till rul... Ingen blödning, ingen tecken alls på missfall. Jag hoppades så hårt att allt skulle vara normalt, men såg ju snabbt att bebis inte hade växt när vi började ultraljudet. Det va min fjärde graviditet.

    Det har gått upp och ner måste jag nog säga! Upplevelsen förde mig och min sambo närmare varandra. Jag hade också tre barn hemma så kunde inte låta det knäcka mig. Va tvungen att leva vidare. Det för mindre ont för varje dag som går. Jag har alltid haft lätt för att bli gravid, men så blev det inte efter missfallet.. vi försökte månad efter månad. Men inget hände.. sen i november förra året blev jag äntligen gravid igen. Mådde så himla dåligt då! Alla dåliga känslor som jag trodde jag "glömt" kom tillbaka som en våg över mig. Trodde jag skulle drunkna.. va så orolig för att få missfall igen. Va på tidigt ultraljud, och där visar det sig att det inte blir någon bebis den gången heller.. spola fram till maj/ juni i år och jag plussar igen. Den här gången har jag fått behålla min graviditet och är idag i vecka 21+4. Såg bebis på rul för snart två veckor sedan och allt såg jättebra ut. Nu kan jag andas.. nu tror jag verkligen att jag kommer att få min bebis!

    Vi fick inte veta varför han dog och dom ville inte obdusera.. dom sa att man inte gör det så tidigt. Vet inte om det skulle ha spelat nån roll heller. Vad sa dom till er då?
  • Mån 4 okt 2021 08:34
    #4
    Pewc skrev 2021-10-03 21:35:44 följande:

    Jag kände väll innerst inne att allt inte va som det skulle... Magen blev inte större, jag kände inga rörelser.. på något vis visats jag redan, men försökte och lyckade hela tiden övertala mig själv om att allt va bra. Och det samma gjorde alla runt mig. Missfall efter vecka 12 är ju så himla ovanligt egentligen, och trodde verkligen inte att det skulle hända mig. Så jag väntade till rul... Ingen blödning, ingen tecken alls på missfall. Jag hoppades så hårt att allt skulle vara normalt, men såg ju snabbt att bebis inte hade växt när vi började ultraljudet. Det va min fjärde graviditet.

    Det har gått upp och ner måste jag nog säga! Upplevelsen förde mig och min sambo närmare varandra. Jag hade också tre barn hemma så kunde inte låta det knäcka mig. Va tvungen att leva vidare. Det för mindre ont för varje dag som går. Jag har alltid haft lätt för att bli gravid, men så blev det inte efter missfallet.. vi försökte månad efter månad. Men inget hände.. sen i november förra året blev jag äntligen gravid igen. Mådde så himla dåligt då! Alla dåliga känslor som jag trodde jag "glömt" kom tillbaka som en våg över mig. Trodde jag skulle drunkna.. va så orolig för att få missfall igen. Va på tidigt ultraljud, och där visar det sig att det inte blir någon bebis den gången heller.. spola fram till maj/ juni i år och jag plussar igen. Den här gången har jag fått behålla min graviditet och är idag i vecka 21+4. Såg bebis på rul för snart två veckor sedan och allt såg jättebra ut. Nu kan jag andas.. nu tror jag verkligen att jag kommer att få min bebis!

    Vi fick inte veta varför han dog och dom ville inte obdusera.. dom sa att man inte gör det så tidigt. Vet inte om det skulle ha spelat nån roll heller. Vad sa dom till er då?


    Men fy. Det är min mardröm nu, att det ska ta lång tid att bli gravid igen, alternativt att jag aldrig blir det. Den tanken är nästan jobbigare just nu än att det blev som det blev. Får jag fråga vilken ålder Du var i då Du fick Ditt sena MA? Det är verkligen tur i den situationen att man har de barn man har, skulle lätt kunna sjunka alldeles för djupt i sorgen annars.

    Åh, så glad jag är att höra att Du nu verkar bära på en frisk bäbis och att allt gått bra så här långt. Njut. Jag känner så här i efterhand att jag njöt alldeles för lite de veckor jag var lyckligt ovetande om vad som skulle ske. Men så mådde jag också fruktansvärt illa. Vilket ju barnmorskan sa var ett bra tecken på att Liten mådde bra. Om hon bara vetat.
  • Mån 4 okt 2021 18:11
    #5
    Ninis83 skrev 2021-10-04 08:34:51 följande:

    Men fy. Det är min mardröm nu, att det ska ta lång tid att bli gravid igen, alternativt att jag aldrig blir det. Den tanken är nästan jobbigare just nu än att det blev som det blev. Får jag fråga vilken ålder Du var i då Du fick Ditt sena MA? Det är verkligen tur i den situationen att man har de barn man har, skulle lätt kunna sjunka alldeles för djupt i sorgen annars.

    Åh, så glad jag är att höra att Du nu verkar bära på en frisk bäbis och att allt gått bra så här långt. Njut. Jag känner så här i efterhand att jag njöt alldeles för lite de veckor jag var lyckligt ovetande om vad som skulle ske. Men så mådde jag också fruktansvärt illa. Vilket ju barnmorskan sa var ett bra tecken på att Liten mådde bra. Om hon bara vetat.


    Ja, det va också väldigt jobbigt!! Trodde ju först att jag skulle bli gravid snabbt, men insåg efter en stund att det inte va lika lätt för mig den gången. Trodde tillslut att jag aldrig skulle bli gravid. Men ska man se det med krassa ögon, så va det ju nästan inom ramen för vad som räknas som "normalt". Skulle tror att vi försökte pricka ca 10-12 ägglossningar innan det tog sig. Vi är mitt sena MA så va jag nyss fyllda 31 år.

    Jag har verkligen försökt att njuta av den här graviditeten. Har gått över halvvägs nu och insåg efter RUL att jag nog inte har vågat tror på det. Men nu tänker jag slappna av och vara njuta. Det är min sista graviditet och jag vill inte oroa bort den.
  • Tis 5 okt 2021 10:30
    #6
    Pewc skrev 2021-10-04 18:11:56 följande:

    Ja, det va också väldigt jobbigt!! Trodde ju först att jag skulle bli gravid snabbt, men insåg efter en stund att det inte va lika lätt för mig den gången. Trodde tillslut att jag aldrig skulle bli gravid. Men ska man se det med krassa ögon, så va det ju nästan inom ramen för vad som räknas som "normalt". Skulle tror att vi försökte pricka ca 10-12 ägglossningar innan det tog sig. Vi är mitt sena MA så va jag nyss fyllda 31 år.

    Jag har verkligen försökt att njuta av den här graviditeten. Har gått över halvvägs nu och insåg efter RUL att jag nog inte har vågat tror på det. Men nu tänker jag slappna av och vara njuta. Det är min sista graviditet och jag vill inte oroa bort den.


    Men så fullt förståeligt att Du haft svårt att tro på det. Har man gått igenom något sådant här så är det väl ens försvar för att inte bli totalt knäckt ifall det skulle ske igen att hålla det lite ifrån sig. Man skulle ju falla hårt ändå, men kanske en aning mindre handlöst. Om tiden bara kunde gå snabbare när man svävar i ovisshet?

    Men man måste ju våga tro till slut. Ska man leva hela livet med förbehåll för glädjen för att det kanske ska gå dåligt framöver så missar man ju kärnan av allt.

    Allt vi har är nu heter det ju, och det är ju ack så sant.
  • Tis 5 okt 2021 19:42
    #7
    Ninis83 skrev 2021-10-05 10:30:18 följande:

    Men så fullt förståeligt att Du haft svårt att tro på det. Har man gått igenom något sådant här så är det väl ens försvar för att inte bli totalt knäckt ifall det skulle ske igen att hålla det lite ifrån sig. Man skulle ju falla hårt ändå, men kanske en aning mindre handlöst. Om tiden bara kunde gå snabbare när man svävar i ovisshet?

    Men man måste ju våga tro till slut. Ska man leva hela livet med förbehåll för glädjen för att det kanske ska gå dåligt framöver så missar man ju kärnan av allt.

    Allt vi har är nu heter det ju, och det är ju ack så sant.


    Jo, på något vis så tror man ju att man kan skydda sig själv vid att försöka hålla allt så avstånd. Den nästan värsta känslan va att jag kände mig förrådd av min egen kropp! Att den inte hade gjort något åt situationen. Den bara levde på och trodde den va gravid. Kändes som att jag inte kunde lita på mig själv längre.

    Men tillslut måste man "släppa" det och gå vidare. Jag kommer aldrig att glömma min pyttelilla son och jag kommer alltid att äskar honom och det jag trodde jag skulle få då, men livet går vidare. Och hans finns med på något vis <3

    Det kommer att kännas bättre även om det kanske inte känns så nu för dig! Fick du föda ut bebis eller gjorde du en skrapning?
  • Fre 8 okt 2021 10:24
    #8
    Pewc skrev 2021-10-05 19:42:57 följande:

    Jo, på något vis så tror man ju att man kan skydda sig själv vid att försöka hålla allt så avstånd. Den nästan värsta känslan va att jag kände mig förrådd av min egen kropp! Att den inte hade gjort något åt situationen. Den bara levde på och trodde den va gravid. Kändes som att jag inte kunde lita på mig själv längre.

    Men tillslut måste man "släppa" det och gå vidare. Jag kommer aldrig att glömma min pyttelilla son och jag kommer alltid att äskar honom och det jag trodde jag skulle få då, men livet går vidare. Och hans finns med på något vis <3

    Det kommer att kännas bättre även om det kanske inte känns så nu för dig! Fick du föda ut bebis eller gjorde du en skrapning?


    Usch. Dagarna går och jag tycker det blir svårare och svårare. Idag dag 11 efter missfallet och skrapningen. Har inte blött nästan något de senaste dagarna, men idag kom det ut stora koagler. Vill bara sluta blöda. Få känna att man kan börja om.

    Jag skulle få bli inlagd för att sätta igång missfallet. MA:t upptäcktes på söndag kvällen på akuten. Då hade jag bara haft en liten brun blödning då jag gick på toaletten. Men även molvärkar, varför vi åkte in. Jag skulle ringa gyn morgonen efter sa läkaren som konstaterade MA:t. Men komma tillbaka till akuten om jag började blöda kraftigt under natten. Det gjorde jag inte. Blödde inte alls, men värkarna blev kraftigare. Kunde inte sova under natten. De hann inte öppna telefontiden på gyn innan vattnet gick hemma, och på toaletten kom bäbisen. Fick klippa navelsträngen och allt själv, i panik och chock. Sedan började jag blöda kraftigt och hela moderkakan kom inte ut, så i hemska smärtor körde vi in till gyn där jag blev skrapad.
  • Fre 8 okt 2021 20:31
    #9

    Stötte kramar, vet tyvärr känslan av att få veta att hjärtat slutat slå allt för väl. Inget man önskar någon.

    Måste dock fråga var du bor. I B.l..en? Finns här som nära stöd i så fall. Om du vill och orkar svara. Önskar dock att jag inte har rätt i detta. Kram

  • Lör 9 okt 2021 09:42
    #10
    Förälder till 2 och en ängel skrev 2021-10-08 20:31:49 följande:

    Stötte kramar, vet tyvärr känslan av att få veta att hjärtat slutat slå allt för väl. Inget man önskar någon.

    Måste dock fråga var du bor. I B.l..en? Finns här som nära stöd i så fall. Om du vill och orkar svara. Önskar dock att jag inte har rätt i detta. Kram


    Har skickat ett meddelande till Dig!
Svar på tråden Missed abortion kring vecka 18. Erfarenheter?
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...