Ok, här är mitt svar.
Jag har egna barn, så det var inte så att jag var oerfaren som förälder, 2 barn och min nya partner hade 3. Vi har idag varit ihop i ca 7 år, bott ihop ca 5 år, gifta i 4.
Jag tycker vår bonusfamilj är fantastisk! När vi möttes var yngsta barnet 6 (hans) och det äldsta 14 (mitt).
Vi var båda skilda, hade liknande erfarenheter med oss och vi var från start helt inställda på att allt, minsta lilla frågetecken SKA man prata om direkt. Ingen ska gå och tiga om något, allt måste upp på bordet innan saker har dragit iväg åt något negativt håll. Så har vi fortsatt och det fungerar toppen.
Efter att ha varit ihop ett år började vi så smått titta efter gemensamt boende men hade inte bråttom, och det tog ett helt år till innan vi hittade ett hus där vi skulle rymmas allihop, som låg på ett bra ställe så att inga barn skulle behöva byta skolor.
Vi funderade först på om jag och mina barn skulle få plats i hans hus, men dels låg det inte där jag önskade bo och det är inte optimalt att flytta in i en familjs redan befintliga boende (där även exfrun hade bott), så vi kom rätt snabbt fram till att vi skulle satsa på nåt som var nytt för alla.
Vi pratade om ekonomi, hushållsarbete, barnen osv - långt innan vi köpte huset. Vi berättade också för barnen att vi letade hus, så att de hade ett helt år på sig att vänja sig vid att vi skulle bli den "nya" familjen. Vi lyssnade noga in, främst de äldsta barnen, vad de hade för önskemål om sitt nya boende.
Innan vi flyttade ihop umgicks vi så mycket vi kunde både med och utan barn. Vi hade båda barn varannan vecka men det låg inte helt synkat men vi trixade till det rätt så bra!
När vi hade flyttat in tillsammans var alla barn så vana vid att vi var hos varandra, så det var ingen big deal, upplevde vi. Givetvis var det stort att flytta, lämna sina gamla hem.
Vi hittade fort rutiner, men det var till stor del för att vi redan hade bestämt innan hur vi ville hade det, främst runt ekonomin osv.
Alla barn har alltid varit välkomna, och vi har alltid varit flexibla när barnen önskat/behövt byta veckor. Det måste man alltid vara beredd på när man lever med bonusbarn, att bara för att det var på ett sätt när man flyttade ihop så är det inte säkert att det passar likadant i barnets liv hela tiden.
Efter något år i huset började ett av hans barn bo heltid hos oss, och det dröjde inte förrän nästa följer efter.
Mina barn har kört varannan vecka oftast, men ibland inte samtidigt, utan önskat vara lite isär emellanåt. Så där kan det bli med tonåringar.
Allt sånt måste man som vuxna har prata om innan, så att man inte blir osams den dagen ett barn tex säger att det vill bo på heltid eller ändra på något annat sätt.
Vi har hela tiden strävat efter att alla barn ska känna att det här är DERAS hem. Vi har hjälpt varann med tex att skjutsa barnen till träning, vi turas om att laga middag/lagar tillsammans åt alla. Det ska inte spela någon roll vem som är förälder till vilket barn.
Däremot betalar vi för våra respektive barn, men det är ju nåt mellan oss vuxna och inget vi pratar med barnen om.
Vi har inte haft några problem med bortskämda barn eller sånt som du TS uttryckte i din andra tråd. Det som har varit lite problem ibland är när en av tonåringarna fick en depression och mådde oerhört dåligt en längre period. En annan av dem har en diagnos som kan vara rätt jobbig för oss övriga emellanåt, samt att vi har en med diabetes som för ett par år sen råkade ut för en mycket jobbig sjukdom så vi nästan trodde att hen skulle stryka med. Sånt här jobbigt stöttar vi varandra med, även om det är den biologiska föräldern som står sitt barn närmast och är den som får hantera situationerna.
Sånt här har dock aldrig påverkat vår relation, vår kärlek eller vår tro på att vi vill fortsätta tillsamman, snarare stärkt oss i hur bra vi samarbetar, hur mycket vi älskar varann.
Vi gör mycket tillsammans; tränar ihop, ser på film, handlar ihop - pratar väldigt mycket, ser varann - allt sånt som jag tror är "klistret" i en relation.
Vi rådgör med varann om våra barn, vi luftar tankar utan att någon ska bli sur eller känna att den andra är inne och trampar på nåt den inte har att göra med. Vi tänker "delad börda =lättare att bära"
Jag tror mycket går bra eftersom vi båda hade barn med oss in i detta, vi jobbar med ungefär samma saker, vi förstår varann väldigt bra på det sättet. Vi tjänar ungefär lika mycket pengar och bidrar med ungefär lika mycket in i hushållet.
Om jag hade märkt att min man lät sina ungar härja och springa fritt, dra katten i svansen osv (vad det nu var du skrev i andra tråden), så är det möjligt att jag inte hade valt att flytta ihop eftersom jag hade egna barn och inte ville ändra alltför mycket på hur vi levde.
