Vill flytta hemifrån, men vet inte hur jag ska ta upp det på bästa sätt

Min syster och jag har relativt mild aspergers med autistiska drag, och har därav alltid varit lite tafatta i livet. Mestadels har det varit inlärningsproblem, t. ex simning och att knyta skosnören, det tog längre tid än nödvändigt för oss att lära. Vi har också ofta haft svårt att handskas med nya situationer som påverkar oss direkt. Som nytt jobb, eller förväntningar från arbetsförmedlingen, osv.

När vi flyttade hemifrån, var det egentligen så att min mamma och pappa separerade, och vi följde med mamma. Vår pappa hade mycket kort stubin och vill ha allt på sitt sätt, och blev väldigtarg och högljud om man sa ifrån eller gjorde "fel" enligt honom. Även mamma menar att han misshandlade oss, och henne, psykiskt. Hans så kallade uppfostran gjorde oss ännu mer blyga, rädda för att testa nya saker och tillbakadragna. I mitt vuxna liv har jag själv märkt att jag är så pass noga med att utföra mitt arbete korrekt (för att slippa skäll) att jag ibland irriterar min arbetsledare med alla frågor, och så ska det ju egentligen inte heller vara.

Men situationen som är aktuell nu, är att jag och min syster bor själva, vår mamma orkade inte med oss, och flyttade till en lägenhet i närheten. Det var kämpigt till en början, men vi hittade lite simpla småjobb, och jag själv jobbar just nu halvtid, hos två olika arbetsgivare. Dvs halvtid sammanlagt, inte halvtid hos bägge. Min syster, inte lika mycket. Men hon har ändå en hel del besparingar sen ett sommarjobb som varade nästan hela sommaren, så det går ingen nöd på henne.

Men som det är nu, vill jag bo själv. Det känns som ett läskigt steg att ta eftersom jag aldrig varit helt själv, men nödvändigt. Min syster och jag bråkar nästan varje dag, och mestadels om bagateller. Men det har ändå blivit lite spänt emellan oss, och jag känner mig inte så nöjd med tillvaron. Jag jobbar mest, lagar mest mat och städar mest. Hon betalar förvisso när vi handlar, MEN alla "gemensamma" matköp och hushållsköp betala jag hälften av, så ingen kan säga att jag lever på min syster.

Ändå känns det som jag anstränger mig mest. Varenda dag sitter hon i timmar framför datorn, medan jag sköter nåt här hemma. Jag ska inte ljuga, jag sitter också vid datorn, men mest på kvällarna eller lediga helgdagar. Jag tycker inte att hon anstränger sig lika mycket helt enkelt.

Och dessutom, när hon vill att jag ska göra nåt, som att dammsuga köket, och mitt svar är att jag är lite för trött, vet ni vad hon säger till mig? Hon brukar säga nåt i stil med "M, om du inte dammsuger med en gång får du hitta en annan skjuts till jobbet!" Kort sagt, utpressning, med bilen mot mig. Enbart för att hon kan. Hon säger samma sak när jag glömt ställa upp mina skor i skohyllan, eller när jag inte rengjort handfatet eller när jag vill skjuta på att gå upp på vinden för att leta rätt på/ta upp ett enda föremål. Hur rättvist låter det, egentligen?

Jag hoppas och tror att ni förstår varför jag vill bo själv, när jag har en "sambo"/rumskamrat som henne (tro mig, jag älskar bara min syster så som syskon älskar varandra, och vår relation är fullständigt platonisk, och så vill vi bägge ha det, för gott.)

Men mina största problem är, hur jag ska hantera att bo själv, för första gången någonsin. Och hur ska min syster hantera det.

Jag har börjat köpa på mig småsaker som jag lär behöva till mitt egna framtida hushåll, tvättkorg, diskställ, skohylla, m.m. Jag har en hel del vägginredning och lite möbler och andra alldagliga saker. Härnäst får jag nog köpa egna matbestick, skålar, tallrikar och sånt, för.jag vet inte om syrran kommer dela med sig av det vi redan har, fastän hon borde det.

Men från er som läst detta, skulle jag uppskatta råd om att bo själv, hur jag kan ta upp det här med att flytta isär på bästa sätt, och säg gärna vad ni tycker om min kortfattade bakgrund. Och tack för er tid.