Spontan eller planerare?

planerar 90%, spontan 10%

Spontan till 90% planerare (för att man är så illa tvungen) till 10%, det gäller min fritid. På jobbet är det väldigt mycket inplanerat

Spontan 90% planerar 10% max på den lilla fritid jag har. Arbetsdagarna är så inrutade så jag gillar inte att binda upp mig på fritiden också, jag vill hellre kunna känna efter om jag känner för att t.ex gå på bio eller umgås med vänner den här kvällen eller om jag vill bara vara hemma, måste tvätta osv. Det blir oftast roligast att träffas spontant också, jag gillar när vänner hör av sig samma dag och frågar om man vill hänga med på ett kul event eller utställning - något jag inte hade planerat att göra.

Man får välja vänner som är som man själv, om jag hade en vän som måste planera allt veckor i förväg skulle vi inte träffas ofta tyvärr.

Jag tror att jag i grunden är en spontan person, men med en hel del ansvar, intressen som kräver planering, barn som trivs bäst med rutiner och ett barn som är superallergisk mot typ allt, så har jag nog inte gjort något mer spontant än tagit en kopp kaffe under de senaste 5 åren. Alla dagar är schemalagda och planerade, med back-up plan.

Missförstå mig rätt, jag älskar mitt liv och skulle gjort alla val igen, men ibland drömmer jag om när jag är tant och kan vara spontan igen ...

I stort sett noll spontan. Planerar allt som går planera. Fick nästan panik när en gammal vän jag inte träffat på typ 15 år ringde och frågade om de fick komma förbi om en halvtimme. Det löste sig, men är absolut inget jag egentligen gillar.

Ingetdera, hur nu det går ihop.

När jag var yngre var jag nog 50/50, det berodde på vad det gällde. Men jag uppskattade spontana aktiviter och spontana besök mer än nu. Nu för tiden, med familj osv, skulle jag tippa att jag är 80 procent planerare och 20 procent spontan. Om någon hör av sig och vill träffas samma dag, skulle jag kalla det spontant. Vill någon ses inom en timme är det ofta FÖR spontant. Detta att vissa inte vill bestämma förrän precis innan, för att hålla andra dörrar öppna, stör mig. Det är respektlöst. Man måste inte planera allt veckor eller månader i förväg. Men att inte vilja planera alls, eller besluta saker, är egentligen inte att vara spontan, det handlar om annat.

Efter 15 år hör någon av sig och vill träffas om en halvtimme??? Det hade inte jag heller gillat, och jag är ändå lite spontan. Men för mig innebär inte spontanitet att det måste ske på stört. Jag kan bli irriterad om mamma eller svärisarna hör av sig och säger att vi kommer om 10 min på fika eller för att lämna grejer

Det beror ju på. Om jag är på väg från jobbet eller idrottshallen, träffar en gammal bekant och personen frågar om jag vill hänga med och fika, hänger jag gärna med om jag kan. Sådana spontana möten kan jag uppskatta. Om någon däremot ringer och säger att de kommer över om en kvart, eller frågar om ett gäng polare kan ha förfest hos mig ikväll - nej tack. Den typen av spontana intrång uppskattas INTE.

Vi bor 120 mil från varann så träffas är omöjligt, men vi är vänner på F.B. Nu hade han och frugan besökt släkt relativt nära oss och tyckte de kunde ta omvägen förbi oss på väg hem. 120 eller 130 mil kvittar ju.   Lite panikstäd, på med andra kläder, ringa hem maken och be honom köpa fika på hemvägen så löste det sig. Men nä, jag vill inte ha en upprepning. 

Ungefär så.

Mest planerare men spontan också.

Jag är i grunden superspontan men har insett vad mycket man riskerar att missa om man inte är lite alert vilket gjort att jag nu är en sådan som kan planera saker extremt långt i förväg.

Men det där långsiktiga planerandet är egentligen också ett uttryck för min spontanitet. Jag behöver inte tänka länge för att ta beslut om något utan om jag på sommaren hör om något kul som bara går att göra på vintern så hoppar jag på direkt och ser till att det blir av istället för att gå och vela in i det sista.

Jag tycker faktiskt att många som själva kallar sig spontana egentligen bara är superveliga personer som inte kan ta beslut och därför skjuter på det in i det sista.

Jag har svårt att vara spontan eftersom jag ser ut som 7 svåra år när jag är hemma och ledig.

Om någon hör av sig och vill ses kanske jag inte ens borstat tänderna eller ätit frukost den dagen. Då krävs det några timmar innan jag kan ses.

Det är absolut inget som går att se på mig ute, jag är alltid välklädd och fräsch i offentliga sammanhang. Men hemma en riktig slusk

Så jag föredrar att planera, gärna en dag i förväg, men att höra av sig på förmiddagen för kvällsplaner går också bra.

Jag gillar spontant, men tycker såklart att man har rätt att tacka nej!
Tex ibland kommer jag på att det var länge sedan jag träffade en vän, då kan jag kasta iväg ett sms - vill du komma på kaffe idag eller någon annan dag i veckan?
Om personen svarar att den kommer direkt, så går det såklart bra, men även om den skriver att det är fullt den här veckan och vi kan boka in lördag kl 14 om 2 veckor. Då bokar jag såklart in det datumet!

Känns som att det spontana nästan är helt borta nu med covid, man träffas sällan och sällan spontant. Även när det planerats så händer något som gör att man ställer in...