Ny man och tonåring

Min första tanke som dyker upp är att du har för höga förväntningar på deras positiva reaktion eftersom du så gärna vill att allt ska vara topp.

Skynda långsamt, det kommer troligen att gå jättebra efter ett tag om ni successivt ses mer och mer även på barnveckor.

Dina barn måste få chansen att vänja sig.

Jag hade inte tagit något slags allvarligt snack alls. Låt tiden gå, boka in fler saker där barnen kan delta (på sina villkor!). Gör inte saken mer krånglig för tonåringen än vad den är.
Här lever vi i en bonusfamilj med flera ungdomar och det är så enkelt som att det oftast är lättare för barn att bara haka på , vara med. Har de hunnit in i puberteten är det som att något händer. Även i en kärnfamilj kan det vara så att ungdomen då inte vill vara med på saker längre, vill vara ifred, kompisarna blir viktigare än mamma och pappa osv. Att då fundera över varför ungdomen inte direkt jublade den första gången han mötte en ny person ser jag som fullkomligt normalt. 

Prata inte så mycket med barnen om vad de tyckte nu, då blir det en press att de "borde" säga något positivt för din skull, de vill ju inte att du ska bli ledsen eller besviken. 

Att han ens valde att vara med och se på en hel film var positivt. Låt barnen själva välja hur de vill delta så blir saker bra. 

Ja, jag kanske har det. Jag vill ju så gärna att det ska funka. Egentligen kanske sonens reaktion inte var annorlunda än om det varit en av mina vänner som kom över, och då hade jag nig knappt reagerat.

Tack! Bra tips att hålla umgänget helt frivilligt. Det blir ju ändå ofta en del tid tillsammans eftersom man ofta sammanstrålar över fika/middag och sånt.

Bara för att förtydliga så hade jag ju inte tänkt fråga något anklagande om varför han var så tyst mot mannen, utan mer om han går och tänker på något rörande att jag träffat någon ny. Men jag låter det nog vara om jag inte får signaler om att något skulle vara fel.

Nej jag menade inte att du skulle vara anklagande, det trodde jag inte. Men jag tänker att det är bättre just nu att inte säga något alls så att det bara var en naturlig grej att mannen kom över, liksom. Nästa gång han är hos er kanske grabben vågar prata lite mer. 

Här har vi 5 ungdomar (2 är mina, 3 är bonusbarn). När vi träffades var bonusarna alla under 12 och det gick hur bra som helst att knyta an till dem, speciellt de två yngsta. Mina var i "jobbigaste" tonåren, de var 13 och 14. Det var inget problem för dem att jag hade träffat någon men speciellt den äldsta tyckte det var jobbigt när vi skulle flytta ihop efter några år. Han gillade det nya huset men det kändes lite tufft att lämna lägenheten där han bott hela sitt liv. Vi bor ihop sedan ca 5 år och allt har gått väldigt bra, mina är ju vuxna nu, men de har aldrig lyckats knyta an till min man så som hans barn knutit an till mig. 

Vad roligt att höra att det gått bra för er. Tidiga tonåren kan ju vara väldigt känslig. Att flytta ihop ligger ju långt fram i tiden (om vi ens hamnar där, det får vi se). Men kan vi alla umgås lite då och då utan sura miner så vore det otroligt värdefullt för mig. Och jag tror verkligen att barnen kommer att kunna gilla min nye man om de ger honom en chans. Han är en öppen och positiv person.

Naturligtvis ska du prata med din son! Vad du än känner för den där mannen så ska dina barn alltid vara prio ett två och tre. Det betyder inte att du ska göra slut om barnen inte skulle gilla honom men iaf att du ska lyssna på deras sida av saken, ta det på allvar och ta det långsamt med relationen. Allt det här är nytt för dem, de känner honom inte och han ska trots allt vara en del av deras liv också.

När jag tagit hem dejter så är det alltid dottern 17 som visar missnöje men min son 15 är vänlig och trevlig. Kanske för jag är pappa.

Varit skild sedan 11 år tillbaka.

Jag hade inte pratat eller tagit upp det direkt, men däremot sett till att vi hade flera tillfällen då han skulle kunna ta upp ämnet på eget initiativ. Sett till att jag skjutsade honom någonstans eller gjorde några ärenden eller något annat bara han och jag. Alltså ge honom utrymme och lite tid med bara dig ifall han skulle vilja ta upp det eller hade några funderingar.

Vad ska du prata om tänker du? Barnen uppförde sig och allt gick ju bättre än vad man faktiskt kan förvänta sig.

Tror du har för höga förväntningar om du tänker att barnen skulle vara sprudlande och supersociala. Det är du som är kär inte dom.

För dom är det bara en främmande man som de framöver ska dela sin mamma med.

Men såklart ska du stämma av med båda under resans gång om hur de känner, hur bekväma de känner sig med att han kommer hem till er, eventuellt sover över etc. Fråga vad de behöver från DIG för att de ska fortsätta må bra. Skynda långsamt är mitt tips. Se till att barnen fortfarande får tid endast med dig nån dag under helgen etc.

Nu tror jag du missförstår. Jag hade inte alls förväntningar på att de skulle vara supersociala. Men om något av mina barn är dämpad så är det väl inte så konstigt att man funderar på varför.

Det var ett halvår sedan vi började dejta så jag vet inte hur vi skulle kunna skynda långsammare?

Håller med