
-
Min son är 9 år och har Asperger/ADHD. Jag och hans pappa har kämpat i åratal för att få stöd för honom och är idag på gränsen till utmattade båda två. Min man har i princip slutat jobba och är nu sjukskriven p g a utbrändhet/depression. Jag har tidigare varit sjukskriven av samma orsak och kämpar nu för att hålla mig på fötter med heltidsjobb + ytterligare ett barn i familjen (7-åring som också har ADHD) som ju också behöver få tid med oss föräldrar.Vår 9-åring kan på många sätt vara underbar - kärleksfull, smart, omtänksam, älskar närhet. Men han kan också vara fruktansvärt elak och otrevlig. Han har ännu inte fått medicinering för ADHD och har lätt att totalt tappa kontrollen över sina känslor och sitt humör. När han får sina utbrott går det knappt att få kontakt med honom. Han skriker, slåss, kastar saker, har sönder allt han får tag i och attackerar alla som kommer i närheten.Hans pappa har någorlunda hand med honom men jag klarar det inte. Jag kämpar in i det längsta med att vara lågaffektiv men till sist tappar även jag kontrollen varpå konflikterna med sonen urartar fullständigt. Min man säger åt mig att inte reagera men jag klarar helt enkelt inte att dag efter dag få höra att jag är en hora, att sonen hatar mig, att jag är värdelös, att han vill hugga en kniv i mig, att han vill att jag ska dö, att jag är världens sämsta mamma o s v i all oändlighet. Till slut tippar även jag över kanten och tappar humöret lika illa som sonen.Jag mår fruktansvärt dåligt över det här, hatar mig själv varje gång det blir en konflikt och känner ofta att sonen har rätt, jag borde bara försvinna från familjen eftersom jag bara gör fel och är dålig för mina barn. Jag misstänker starkt att även jag har autism men det är ingen ursäkt för mitt beteende. Jag går hos psykolog p g a trauman i min egen barndom och vet inte om det är en del i orsaken till att jag tar sonens attacker hårdare än min man.Vår familj håller på att fullständigt krossas av alla bråk och jag vet inte längre hur jag ska orka leva med min son som så ofta gör allt han kan för att skada mig. Han är inte alls likadan mot sin pappa utan det är alltid jag som utsätts. Jag vill bara att vi ska må bra som familj och jag vill att min son ska ha ett bra liv på alla sätt men jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Vi har sökt hjälp bl a av BUP och soc men vi kommer ingenstans. Är det bättre att jag bara lämnar min familj och lever ensam i stället? Känns som att jag nu bara gör allt värre genom att bara vara här.
-
Svar på tråden Klarar inte att leva med min son
-
1. Barnet kan behöva testa medicin, så klart.
2. Ni kan ansöka om avlastningsfamilj - kolla upp det!
Vi är flera i liknande sits. Jag har två (nu vuxna) barn med diagnoser och det är klart det var tungt många gånger. Jag var också sjukskriven en runda och deras pappa lite senare.
Däremot kan du inte fly - hur skulle det se ut? Ska du ge bort dina barn? -
Din man är utbränd och du tror det blir bättre för familjen om du drar och lämnar barnen själva till honom?
Ja det blir säkert skönt för dig men knappast en lösning. Tryck på vården för medicinering istället, vi har bekanta med barn som är yngre som medicineras.
-
Eftersom han har Aspergersdiagnos till hör han LSS. Det gör att ni har rätt att ansöka om korttidsboende. Det låter som ni behöver vila. Det kanske kunde vara positivt för honom med att få miljöombyte en helg i månaden eller så.
Fundera om du inte ska göra utredning för egen del med. Det finns ju en starkt ärftlig komponent och du misstänker ju själv att det finns drag hos dig. Kanske kan det hjälpa dig att komma vidare i din egen självförståelse och kanske kan du och sonen bonda i att ni har det gemensamt.
Lycka till! -
Det är såklart sjukt jobbigt, och förståeligt att du inte orkar, att NI inte orkar. Som den ovan skriver kan ni genom LSS få avlastning. Vänd er till kommunen och ansök.
-
Fråga efter avlösning, stödfamilj eller korttid.
Invänta medicinering.
Har sonen någon hjälp?
Stöttar skolan?
Har ni anhöriga som kan hjälpa er? -
Väldigt lika situation hos oss. Men vi har tre barn till. Vi skiljde oss, orkade inte mera. Sonen har nu concerta- hjälper.
Han tar ut störtsa delen av frustrationen över mig. Bättre relation med pappa.
Kämpa på, ge inte upp. Men ta hand om dig själv nu som nr 1, annars håller det inte :(.
-
Förstår dina känslor. Lever i liknande situation. Det är hemskt, att känna att det är en plåga hemma för det mesta p g a ens barn. Det känns väldigt tabubelagt och sånt, speciellt när man som mamma känner att man inte orkar med. Har också haft planer på att skilja mig och ge pappan ensam vårdnad. Känner att om jag skulle träffa en ny man så kanske han skulle dumpa mig p g a att mina barn är så jobbiga. Ja, det begränsar ju helt klart vardagen.. de kan inte gå på restaurang, går inte att resa med utan att det blir kaos o s v... ibland känner jag bara -jäkla skitliv-.. men intalar mig själv nånstans att det utvecklar mig som person ... men längtar så tills de blir äldre... då börjar livet igen..
-
Jag tycker också absolut ni ska ansöka om korttids och/eller kontaktfamilj vissa helger så ni får avlastning. Ring LSS-handläggaren i kommunen där ni bor.
-
Blir han mobbad i skolan?
Ni borde som andra sagt ta stöd där ni kan.
När jag var liten hade jag enorma agressionsproblem. Mina föräldrar avsatte ett rum som kallades explosionsrummet. Där fanns saker jag kunde slå på. Ta sönder. Vråla åt. Osv. De etablerade tydliga gränser. Jag har Adhd & asperger. Det där ursinnig raseriet känner jag väl till. För min del var det ett resultat av att bli mobbad, utfryst & känna mig dum då jag inte kunde göra det andra kunde i min ålder. Ni behöver helt klart hjälp så ta emot hjälp & sök alla insatser ni kan hitta. -
Stackars barn som blir sönder curlad
Skriker man och är otrevlig ska man inte bli ursäktad av mamma och pappa som verkar tycka det ok pga adhd
Beteer man sig illa ska man bestraffas hårt
Håller han på med datorn? Tv spel? telefon?
Nästan gång han beteer sig illa ska allt bort . Inget roligt på minnst en månad. Bara snälla barn får ha datorer tv spel telefoner elaka barn får vara på rummet själva tills dom blir snälla
Ert barn skriker efter en vuxen som klarar av att ta tag i han. I stället för att ni ska fortsätta med curlandet