Bo kvar hos pappa, eller?
Hej!
Långt inlägg, för de som orkar läsa.
Jag är ny medlem här. Har två barn, 17 år (med en pappa) och 13 år (med en annan pappa), samt ett bonusbarn på 12 år.
17-åringen har aspergers, dock "högfungerande" som det kallas. Är en lugn ungdom utan intelligensnedsättning. Han har svårt för sociala sammanhang av alla slag, förändringar, behöver (över)tydlighet i det mesta och är långt ifrån "självgående". Har stort dataspelsintresse, men det är nästan enda intresset. Har i dagsläget inga vänner som han umgås med, mer än de som är online. Han verkar dock nöjd med detta och jag respekterar det.
Han bodde hos mig varannan vecka och hos pappan varannan vecka tills jag flyttade 11 mil ifrån (pga att jag träffat min nuvarande man). Då (för ca 4 år sedan) hade sonen (då 13 år) ett fåtal vänner som han haft sedan förskoleåldern som han faktiskt umgicks med och han trivdes i sin skola. Med respekt för hans svårigheter med förändringar och med hans önskan att bo kvar i staden han växt upp i, kom vi överens om att han skulle bo kvar hos sin far, på heltid, och komma till mig varannan helg, samt lov, i den mån han själv vill.
Detta fungerade till en början bra.
Jag, som flyttade, har betalat underhållsstöd, alla resor, kläder/skor när han behövt osv, man gör allt för att ens barn ska ha det bra.
Och han har tyckt om att vara hos oss, vi har åkt och badat ibland, spelat sällskapsspel och ätit middagar tillsammans mm.
Problemet är att hans far har det väldigt svårt ekonomiskt (skulder+försörjningsstöd mm) och har ännu svårare med sin fysiska hälsa. Han har haft diskbråck och har opererats för detta, dock utan att han känt sig bättre. Han blir bara värre och värre och läkaren säger att han är "frisk". Han sover mest bort dagarna och har alltid ont. Om han inte sover sitter han helst och spelar dataspel. Han har också aspergers, samt adhd.
Han dyker ofta inte upp på avtalade möten för sonen (habilitering, föreläsningar mm) pga detta.
17-åringen började i gymnasiet förra året, där han läser handelsprogrammet med stöd av ett annat program för de inom autismspektrum.
Det började inte bra, han blev mobbad av ett gäng på skolan under en termin, samt slutade han umgås med de vänner han hade irl.
Studierna fungerar halvdant, han är klockren på språk och duktig på matte, men pga att han har så stora sociala svårigheter så klarar han inte av att läsa alla kurser i handelsprogrammet och har därför fått en individuell plan upprättad som innebär att han ska läsa i 4 år istället för 3 och får sedan ingen slutexamen.
Tyvärr ser jag hur sonen vänt sig mer och mer inåt. Tror inte han trivs så bra på skolan han går på, han är svår att kommunicera mer ingående med, därför är det svårt att få fram hur han verkligen tycker och tänker.
Jag känner en oro för hur han egentligen har det hos sin far, samt om det finns andra lösningar i skolgången, om han får utvecklas framåt osv.
Hans far och jag har haft en någorlunda bra kontakt, men vi har inte riktigt samma uppfattning om delar i uppfostran, t.ex. anser han att det räcker med att byta underkläder varannan dag, samt övriga kläder efter en vecka typ. Förmodligen gör han detsamma själv.
Vi (sonens far och jag) har under en tid haft kontakt med en kurator på habiliteringen i frågor om hur vi kan bemöta sonen i hans aspergers på bästa sätt.
Sonens far har varit med över telefon några gånger, ett par gånger inte varit med alls.
Senast jag var där diskuterade jag min oro lite lätt, utan att för den sakens skull kasta någon skit på pappan, vill inte honom något illa, men är förtvivlad över hur jag ska göra för sonens bästa.
Kuratorn i fråga tycker jag ska ringa socialtjänsten och förklara min oro utan att för den sakens skull behöva göra en orosanmälan, man kan tydligen göra som en "ansökan" om stöd, men jag är tveksam till att de inte gör en orosanmälan ändå?
Dock nämnde hon att om ingen ändring sker, skulle hon själv göra en orosanmälan till socialtjänsten.
Jag och min man vill förstås att sonen ska bo hos oss istället, för att kunna få utvecklas socialt och förhoppningsvis få en bättre och mer förstående skola och få den dagliga stimulans han behöver.
Jag och sonens pappa har (tillsammans med sonen) varit tidigare och kikat på ett gymnasium i vår närhet som även de har ett individuellt program för de inom autismspektrat.
Sonen vill inte flytta, han avskyr stora förändringar. Pappan vill inte att han ska flytta. Ett av skälen var att han inte skulle klara sig ekonomiskt utan sonen, han skulle få indraget bostadsbidrag mm. Andra skälet var att han tror att det skulle bli värre för sonen med en flytt och ny skola.
Jag är kluven i detta...
Ska ringa BRIS vuxentelefon imorgon och be om råd också om hur jag ska göra.
Vet ju att sonen får mat dagligen och inte blir slagen eller något sånt akut, men är ändå orolig hur han har det.
Snart är han "vuxen" enligt ålder, men han behöver så mkt mer för att klara sig i samhället.
Vet inte hur jag ska göra.... borde jag ringa socialtjänsten och berätta vad jag känner eller familjerätten och yttra att vi ej är överens om boende och få till ett möte där?
Eller ska jag avvakta, kanske jag är "för dramatisk"?
Någon som har något råd eller varit i liknande situation?
Tusen tack!
