Är gravid i vecka 26 och har fullkomlig panik. Jag vill inte ha det här barnet. Är det vanligt att känna så? Kan det bli bra ändå? Någon som känner igen sig?
Barnet är inledningsvis önskat och planerat. Jag har ett stabilt förhållande, två äldre barn i tonåren, villa, jobb?.
Mår så jävla dåligt. Ja, jag får hjälp från psykriatrin men jag vill ändå veta hur det har gått för andra som känt likadant?
Är gravid i vecka 26 och har fullkomlig panik. Jag vill inte ha det här barnet. Är det vanligt att känna så? Kan det bli bra ändå? Någon som känner igen sig?
Barnet är inledningsvis önskat och planerat. Jag har ett stabilt förhållande, två äldre barn i tonåren, villa, jobb?.
Mår så jävla dåligt. Ja, jag får hjälp från psykriatrin men jag vill ändå veta hur det har gått för andra som känt likadant?
Men var kommer de här tankarna ifrån nu helt plötsligt...? Är det nåt som ändrats sedan du blev gravid, i din livssituation? Varför vill du inte ha barnet? Vad är du orolig för?
Jag tror att du kommer att landa i det här så småningom, och det är nog vanligare än man tror att gravida kvinnor ångrar sig efter ett tag. De oroar sig för att inte vara en bra mamma, att nånting kring boende eller ekonomi ska krascha, såna saker. Ta några djupa andetag, fortsätt ta hjälp från psykiatrin. Jag tror att det går över.
Jag kände så med båda barnen. Högst planerade båda två. Med första barnet fick jag plötsligt för mig att jag inte ville förstöra mitt liv och med andra fick jag för mig att jag skulle förstöra den fina familj vi hade.
Men det gick ju alldeles utmärkt. Jag har två underbara ungar som jag älskar över allt annat.
Tror dina tankar är vanligare än vad allmänhetens kunskap ger sken av. Du har otroliga mängder med hormoner i kroppen just nu och vet att ditt liv snart kommer vändas upp och ner (men till det bättre). Jag rekommenderar dig att prata med din barnmorska om det, var inte rädd för att göra detta, innan det blir värre. Barnmorskan jobb är att stötta dig och låta dig vädra dina känslor, endast positivt lär komma från det. Att vara ensam med såna känslor, det ska man inte behöva vara
Vad bra att du har tagit hjälp av psykiatrin. Har det hänt något i ditt liv som kan ha utlöst de här tankarna? Jag är gravid i samma vecka som dig och har inte sådana tankar utan längtar bara mer och mer tills jag får träffa mitt barn så jag vågar inte svara på om det är vanligt eller inte.
Gravid med andra barnet, har ett barn som är 5 år, man jag älskar och livet rullar på. Denna graviditet var önskad och efterlängtad. Jag är gravid i vecka 16 och har panik, funderar på om detta var rätt, jag tvivlar och har massa skumma känslor. Du är inte ensam om hur du känner. Vi är nog fler men man vågar inte prata om detta öppet. Man ska gå och vara ?lycklig? , njuta osv men det är långt ifrån när man är gravid.
Går på KBT just nu och hoppas att jag snart kan knyta an. Var på ultraljud i vecka 13, var glad för stunden då jag såg bebisen men sedan försvann lyckan. Det är hormoner, oro om vad som kommer ske osv men allt lägger sig när man ser sitt barn. Du har barn sedan tidigare och kommer älska denna lika mycket. Skriv av dig här, få ut alla dåliga tankar. Ingen dömer dig utan man det är fler som förstår.
Ts- hur har det gått för dig?