Barnlösheten tar över mitt liv

Är det du eller din sambo som är 35?

Vi har en son på 12 som kom efter 4 ICSI. Jättebra att ni söker hjälp. Vi hade manlig faktor och hade aldrig kunnat få barn utan provrörsbehandling, men fick positiva besked och att det tog 4 försök bedömdes "bara" vara otur. Vården har säkert utvecklades ytterligare nu.

Barnlöshet är ett helvete, så inte konstigt att du "kopplar bort" en period. Spara krafterna tills nästa steg!

Jag tycker det är bra att du har förmågan att koppla bort eftersom ofrivillig barnlöshet är ett helvete. Det är oerhört tunga saker att bära på och få har förståelse eller kommer med konstiga råd. Nu tycker jag dock att ni ska vänta på vad utredningen säger innan ni betraktar er som barnlösa. Det finns så otroligt många saker som kan vara fel, en del allvarligare men dom flesta faktiskt behandlingsbara. Fortsätt era försök och se utredningen som ett steg närmre ett barn. Lycka till!

Jag är 33, han är 35.Så glad att ni till slut fick er son! Menar de att det bruker gå fortare vanligtvis när man skaffar barn genom ivf/icsi?Tack <3 Jag känner verkligen igen mig i att det är svårt att få förståelse. Jag har valt att inte dela problemen med vänner eller familj. Jag har gått igenom helvetet redan. Min sambo tar det med ro och tröstar, han är lite mer praktiskt lagd och säger att går det inte så tar vi hjälp.

Vi vet ju inte varför det aldrig händer. Men jag har en förmåga att alltid skuldbelägga mig själv. Det har gått perioder där jag funderat på att både lämna min sambo och ta livet av mig för att jag tror att det är mitt fel och jag känner mig så sjukt okvinnlig och känner sorg över att inte kunna uppfylla både min och min mans dröm.

Jag önskar det fanns ett sätt att spola fram tiden bara för att se om det blir bra till slut och att resan är värd både toppar och dalar..

Jag tänker att det kanske kan vara smart för dig att skaffa samtalskontakt eftersom du reagerar med så allvarliga känslor. En utredning kan ta tid, en ivf-process likaså. Det kräver att man har en grund i att kunna hantera svåra känslor. Och ett starkt förhållande.

Jag förstår absolut att du inte vill berätta ens för nära och kära. Jag kände exakt likadant, vi var väldigt sparsamma med information.

Som avslut vill jag berätta att efter flera års slit så har vi nu vårt barn, vår ögonsten. Och du ska veta att de allra flesta som söker hjälp till slut lyckas få ett barn.

Jag känner igen mig så i det du beskriver. Jag och min man har försökt sedan sep 2020 utan att ha lyckats plussa. Vi är mitt uppe i våran utredning nu och det gör det tyvärr inte jätte mycket lättare att kämpa.

Jag tror det är bra att koppla bort lite eftersom det är en väldigt jobbig sak att vara ofrivilligt barnlös. Men jag kan tycka precis som någon annan skrev här tidigare att du kanske ska försöka söka hjälp så du har någon att prata med om det här, eftersom det verkar som att den här resan tär väldigt hårt på dig. Och någon gång ska ni också lyckas ska du se. Håll hoppet uppe :)

Jag känner igen mig så mycket. Har blivit en helt annan person det senaste året och är besatt av detta. Förstår inte hur min sambo orkar leva med mig, men det gör han  Känner också att jag verkligen misslyckats, vilket ju är en galen tanke.

Jag tycker verkligen att du ska söka hjälp, särskilt eftersom du har haft självmordstankar. Boka tid på vårdcentralen och berätta som det är. Jag har många gånger funderat på att söka hjälp för mitt mående, och ångrar att jag inte gjort det tidigare. Kanske hade jag inte behövt må riktigt såhär dåligt.

Jag och min man har försökt få ett syskon till vårt barn nu i 1,5 år, sen april 2020. Vi är 37 år gamla båda två så oddsen är lite sämre. Jag har haft två tidiga missfall i v.7 under denna tid. Väldigt tungt. Samtidigt är jag ju så otroligt glad över vårt barn och försöker fokusera på att vara tacksam över det. Jag har kollat upp min fertilitet och värdena var bra, vi är båda hyfsat friska och hälsosamma. Men nu börjar jag fundera på ivf och att försöka på det sättet. Hur länge ska man gå hemma och hoppas och försöka själva liksom? Jag har också brottats med väldigt tunga känslor under året och har gått till en psykolog efter missfallen. Det är så mycket hopp och förtvivlan varje månad.

Vill bara säga supertack för din input <3 Tror inte om det är nödvändigt med kurator/psykolog men ska ha det i bakhuvudet om jag får en ny period där jag mår dåligt. Jag har klarat att ta mig ur avgrundsdjupet ganska så kvickt, det har kanske varat en dag eller två efter jag fått mens, och jag tror inte att jag faktiskt hade gjort något av det jag funderar på när jag mår så dåligt.
Superglad att ni fått er bebis! Varje barn är ett mirakel  :´)

Hur långt har ni kommit i er utredning? Vad har ni fått göra hittills? Jag vet inte hur stegen ser ut. Ångrar att jag inte hade skrivit ner mina frågor till läkaren i onsdags. Var så nervös att det stod helt still i huvudet och nu sitter jag som ett frågetecken. 

Den värsta perioden är jag förbi, det var framförallt i början/mitten av alla försök som jag blev så himla nedslagen varje gång mensen kom. Senaste månaderna har jag tagit det med ro eftersom jag räknar med att det inte tagit sig och lever på som vanligt. Men jag googlar varje dag och läser forumtrådar om vad man kan göra för att förbättra sina chanser eller boosta fertiliteten.

Ja, jag bara förstår inte hur vissa kan bli gravida bara av att titta på varandra. Eller de som inte ens vill ha barn eller de som inte gör en graviditet gynnsam med ett ohälsosamt leverne. Det är ju säkert ingenting som jag och min sambo gör fel som gör att vi inte lyckas, men kan ändå inte hjälpa att undra vad det är som är galet.
Jag mår som jag sagt lite tidigare i tråden ok sedan några månader tillbaka, jag har passerat alla toppar och dalar och jag lever mer som i ett vakuum en stor del av tiden. När mensen kommer så blir jag besviken men det är ingenting som inte lite extra pussar och kramar kan bota Förstår hur du känner!  Läste att någon här i tråden sa att längtan efter ett syskon är lika stor som längtan efter första barnet/barnen. Ledsen att ni gått igenom två missfall. Fy för att få upp hoppet och sen fullständigt raseras, inte konstigt att du behövt få stöd från en psykolog och kanske verktyg att hantera förlusten av era bebisar. Tycker definitivt det kan vara en god idé att överväga, vet dessvärre ingenting om det. Men jag hoppas verkligen ni får ett syskon snart.