Sent missfall/ tidig vattenavgång
Hej,
I lördags gick mitt vatten i v 17, helt utan förvarning. Hinnan hängde ut och sprängdes i min hand ovanför toalettstolen. Det konstaterades på sjukhuset att vatten helt saknades runt fostret och vi förstod på en gång att våra och bebis utsikter var oerhört små. Vi levde på hoppet de närmsta dygnen. Att vattnet skulle fyllas på och vår oerhört efterlängtade bebis skulle klara sig. Efter många uppföljande undersökningar stod det klart att det här inte skulle gå att klara då det inte tillkommit något vatten och hinnan troligen gått sönder alldeles för mycket. Bebis hade hela tiden hjärtslag, så det hela slutade med att vi i måndags fattade det oerhört svåra beslutet att avbryta graviditeten. I måndags eftermiddag födde jag fram vår lilla, lilla men perfekta bebis.
Jag söker andra som varit med om helst samma händelse, dvs att vattnet gått alldeles för tidigt. Eller bara er som haft sena missfall. Innan detta hade vi fått försöka I 1 år för första plusset, som slutade I ett tidigt missfall. 2 månader senare plussade vi igen och trodde naivt nog att det var vår tur nu. Men livet funkar ju tyvärr inte så. Det finns ingen generell rättvisa.
Jag är sjukskriven veckan ut och hoppas på att få vara det även mån-ons kommande vecka så jag får får mjukstarta på jobbet tors, fre nästa vecka. Känner att jag fortfarande försöker landa I vår nya verklighet och komma till "ro" med vad som hänt oss. Nu när chocken lagt sig så kommer skuldkänslorna hos mig. Varför sökte jag inte hjälp när jag veckorna innan ibland kände ett tryck nedåt efter toalettbesök? Varför kollade jag inte upp mina vattniga flytningar? Osv. Även fast jag vet att det inte hjälper oss nu.
Hur har ni gått vidare efter detta? Dvs att bebis är frisk och lever, men förutsättningarna gör att det inte gick att fortsätta?
Stor kram till alla er som gått igenom 1 eller flera missfall, oavsett när I graviditeten <3
