Systern klarar inte av att jag är gravid.

Inte meningen att vara anonym.

Nu då?

Är det kanske dags att sluta ta hänsyn till henne??

Om hon så demostrativt reser sig och går så fort bebin kommer på tal....så är det ju martyskap i det hela också.
HON vill också ha uppmärksamhet. Tänk på vad SYND DET ÄR OM HENNE.

Annars hade hon inte betett sig så demonstrativt varje gång ni råkar nämna bebis.

Ni har tagit mycket hänsyn till hennes barnlösthet (som naturligtvis är grymt jobbig), men hon måste ju ändå förstå att ni ska bli föräldrar. Att din mamma ska bli mormor.
Det är STORT!!!

Hon ska ju inte få förstöra glädjen hos er och blivande morföräldrar.

Visst det är ok att vara ledsen och att ta hänsyn ibland...osv.

Men som det låter på dig har det gått lite till martyrskap/överdrift. Är det så?
Om så är fallet så tycker jag att ni ska prata om babyn med din mamma, det måste ni få göra.
Jag tycker också att ni kan säga till henne att ni måste får prata om babyn. Det räknar hon nog inte med, ni viskar och smusslar och hon är martyr, men om ni säger till henne rakt ut att ni vill prata om babyn för det är det största som hänt.

Visst hon blir säkert arg/ledsen och allt man kan bli.

Men hur arg/ledsen blir du över att behöva smussla med din glädje och din bebis pga henne???

Tänk efter vad proportionerna är.
Är hon martyr?
Eller är hon bara "lagomt" ledsen?

Jag är inte i en liknande situation men då jag mådde som sämst var min värsta mardröm att mina älskade systrar skulle få barn innan mig. Jag ville ju vara först då jag är älst. Nu har jag dock kommit längre än så och jag tror det handlar mycket om bearbetning av den sorg som det är. För det är en stor livssorg. Men även de kraven och de förväntningarna ens omgivning har på en. Min man har aldrig tillåtit mig att öppet visa min avundsjuka på gravida vänner. Då har ahn rytit i åt mig.

Dock så kan du inte kräva att din syster ska acceptera nu att hon ska bli moster. Du kan inte helelr kräva att hon ska bli endel av ditt barnsliv. Men däremot så kan du ha den önskan.

Jag tycker inte ni ska undvika ämnet pga henne. Utan hon får visa att hon är ledsen och även vuxen. För vill man ha barn så är man också vuxen nog att bearbeta en sorg och gå vidare. Men ge henne tid. Visa att ni bryr er och försöker förstå henne. Jag tycker gott att ni kan ställa lite krav. Jag tror att hon måste finna sig i sitt ödet och först då när hon erkänner det för sig själv så kan hon gå vidare genom att sörja och bearbeta.

Jag skulle ta upp ämnet med henen säga att jag vill finnas för henne men att du behöver henen att du saknar henne och vill dela ditt liv med henne. Varför inte be henne vara gudmor åt ditt barn?

Du kan också beställa info från www.iris.y.se till dig själv för att aknske få bättre förståelse. Det kan ju vara svårt för henne att förklara allt.

Har de gjort några IVF försök eller liknande? Fått hjälp?

Lycka till!

Mycket barnsligt av henen. Jag antar att ni har förståelse för och känner sympati med hennes problem? Era graviditeter/barn har ju inget med hennes problem och jag tycker att det är barnsligt, egoistiskt och omoget av henne att inte kunna känna glädje med er. Visst kan man vara bitter över den egna situationen men inte F*N ska man bete sig så att det dämpar andra lycka och glädje. Du och din grav. syster verkar ju inte skylta med det i hennes närvaro iaf, lite grattande kan hon ju få ur sig.

Barnsligt?? Egoistiskt???? skönt att det finns empati i världen *ler ironiskt*

Jag tvivlar starkt på att hon går därifrån för att hon blir SUR.. snarare ledsen...

klart man ska glädjas åt sin graviditet men är det verkligen så svårt att ta lite hänsyn och tänka på att hon antagligen har jäkligt svårt att hanskas med sina känslor just nu... inte nog med att hon får leva med den stora sorgen att inte få sitt efterlängtade barn, dessutom ska hon ha skuldkänslor för att hon är avundsjuk på sina systrar som jag misstänker hon älskar högt.

Det är fan inte lätt alla gånger att bita ihop och le och låtsas vara glad när man egentligen gråter inombords och undrar varför det aldrig är ens egen tur.

Nej men det jag menar är att hennes beteende förtar glädjen från systrarna. Om hon älskade dem så högt så skulle hon glädjas för DERAS skull. Tycker jag iaf.

Fy tusan vilken jobbig situation! Men jag förstår henne att hon är jätteledsen. Inte bara en syster utan båda ska ha barn. Försök att tänka positivt att hon visar vad hon känner och inte bara spelar. Ni vet att hon mår dåligt och kan ju försöka hjälpa henne! Det är faktiskt henne det är synd om, ni får ju barn och att vara gravid i nio månader är ju enkelt jämfört med att längta och vänta i flera år!

Sambima...."barnsligt"? Har du varit i en sits som liknar hennes? Och att säga att trådstartarens graviditet inte har något med hennes systers problem att göra fattar jag inte heller.

DÄMPAR det verkligen någons lycka så himla, om man inte gläds med dem...? Det är väl lite knepigt att vara så beroende av andras reaktioner och åsikter? Jag tycker inte det är konstigt att hon reser sej och går ut, visst, det gör säkert stämningen tryckt men vad ska hon göra då? Bara lida i tysthet?

Dessutom så finns det få saker man "skyltar" så mycket med som en graviditet. Både frivilligt och ofrivilligt. Jag menar inte att det går att göra något åt, men snälla, FÖRSÖK sätta dej in i hur det kan kännas när andra får det man helst av allt i världen vill ha.

Jag har varit i din sits. Allt du skriver känner jag så väl igen.
Min syster o hennes man hade försökt i ett flertal år utan att lyckas när jag blir gravid.
Jag tyckte att det kändes lite jobbigt att berätta samtidigt som jag trodde att hon ändå skulle dela denna lycka med mig.För vi är ju systrar.
Men hon tog helt avstånd ifrån mig under graviditeten och även när vårat barn var fött.Med tiden blev det sedan lite bättre,men när vi sedan fick vårat andra barn så var det samma sak igen.
Jag förstod att det var jobbigt för henne,men jag blev så fruktansvärt besviken på henne ändå.Jag kan inte riktigt förlåta henne för att hon vände mig ryggen.Tycker inte att systrar gör så.
Nu har hon ,genom provrörsbefrutning lyckats få barn,men när vi fick vårat tredje barn så var det ändå jättesvårt för henne att vara glad för våran skull.Det känns som om det aldrig kommer att bli som förut mellan oss.
Vad som jag mer tyckte var jobbigt va att nästan ingen grattade oss (av släkt o en del vänner) Utan alla sa att "stackars din syster,vad säger hon?". Varför kunde inte dom vara glada för min skull?

Jag förstår hur du känner. Och jag önskar dig all lycka till!
Och förresten: GRATTIS!!!!!