Pixxen

Sat 23 Oct 2021 17:29

17 svar

Jag saknar att ha en familj

Jag har varit deprimerad under en tid och det beror till stor del på att jag saknar en familj, någon som bryr sig om mig. Min mamma skaffade mig när hon var väldigt ung och gjorde slut med min pappa inte jag ens blivit född. Hon skaffade en till man som blev min plastpappa och som han varit hela livet egentligen. Har inget emot honom och han har varit som min pappa. Men han glömmer ju nästan alltid bort min födelsedag och det gör han ju inte med sina egna barn. Jag har alltid varit lite utanför.

Däremot så har jag aldrig känt mig lika mycket som en del av familjen som mina syskon och definitivt inte av övriga släkten. Jag fick inte följa med "farmor och farfar" till landstället då jag inte fick plats i bilen. Jag var den naturliga att välja bort. Fick vara ensam hemma med föräldrarna hela somrarna. Dessa syskon fick också stor ekonomisk hjälp när de blev äldre som betalt körkort och möbler när de flyttade hemifrån och jag gick aldrig ett öre.

Nu som vuxen så behandlade mig mamma mig som skit och har utnyttjat mig på pengar som hon vägrat betala tillbaka som gjort att jag bröt kontakten med henne. Nu kan jag inte heller fira jul med mina syskon och syskonbarn (som jag ändå bryr mig om). Högtiderna är jag inte bjudna på eftersom min mamma är där.

Nu har jag börjat närma mig medelålders och aldrig haft en flickvän och jag skulle verkligen vilja ha min egna kärnfamilj men jag har insett att det inte kan hända då jag varken har utseendet eller personligheten (blyg) för att kunna få en kvinna.

Vad gör man i min situation egentligen och för att få känna sig lite hel? Jag känner mig otroligt bortvald och jag skulle verkligen vilja ha min egen familj och ge dom en mycket bättre uppväxt än jag fick. Att bli äldre och helt ensam är sjukt ohälsosamt känner jag och nyligen tog en släkting sitt liv vilket fick mig att verkligen önska att jag kunde våga göra samma sak.

Anonym (Teddy)

Sat 23 Oct 2021 17:44

#1

Jag blir otroligt beklämd när jag läser vad du skriver, ja rent av arg. Du har blivit bortvald av din styvfamilj och din mamma tog inte din sida, eller kämpade för någon rättvisa för dig. Du har upplevt utstötning både mentalt, fysiskt och ekonomiskt. Jag beklagar. Detta har med stor sannolikhet påverkat din förmåga att skaffa en egen familj. Säkerligen dras du med en känsla av att du inte är värd en familj, eftersom du egentligen aldrig har haft nån i den mening som de flesta tycker en familj ska vara.

Jag tycker verkligen att du ska söka upp en bra psykolog som kan hjälpa dig att bearbeta dina känslor runt din barndom. Och jag tycker att du bör minimera kontakten med de människor i din familj som inte ger dig något tillbaka tex din mamma. Har du vänner som finns där för dig?

Du ska veta att det är fakta att din "familj" har behandlat dig väldigt illa.

Pixxen

Sat 23 Oct 2021 19:29

#2

Anonym (Teddy) skrev 2021-10-23 17:44:57 följande:

Jag blir otroligt beklämd när jag läser vad du skriver, ja rent av arg. Du har blivit bortvald av din styvfamilj och din mamma tog inte din sida, eller kämpade för någon rättvisa för dig. Du har upplevt utstötning både mentalt, fysiskt och ekonomiskt. Jag beklagar. Detta har med stor sannolikhet påverkat din förmåga att skaffa en egen familj. Säkerligen dras du med en känsla av att du inte är värd en familj, eftersom du egentligen aldrig har haft nån i den mening som de flesta tycker en familj ska vara.

Jag tycker verkligen att du ska söka upp en bra psykolog som kan hjälpa dig att bearbeta dina känslor runt din barndom. Och jag tycker att du bör minimera kontakten med de människor i din familj som inte ger dig något tillbaka tex din mamma. Har du vänner som finns där för dig?

Du ska veta att det är fakta att din "familj" har behandlat dig väldigt illa.

Ja jag har varit utstött av släkten. Känner mig så otroligt utanför allt egentligen. Detta har gjort att jag har svårt att känna att någon kan tycka om mig.

Jag har en vän men vi ses knappt längre efter att hon skaffade barn tyvärr. Mer än så har jag inte.

Jag önskar verkligen att jag hade något i mitt liv att bara krama och som jag känner tycker om mig. Sedan för ett tag sedan tog en släkting sitt liv så fick jag också självmordstankar. Som att det bara vore skönt att få somna in.

Anonym (Jenny)

Sat 23 Oct 2021 20:16

#3

Å va jobbigt. Men det är inte för sent för dig att skaffa en egen kärnfamilj ! Jag träffade min älskade sambo på en dejtingsida, och det tog inte lång tid innan jag blev gravid (båda ville ha barn) så snälla ge inte upp.

Du har ett egenvärde, så att ta livet av dig låter inte alls bra. Det borde inte vara ett alternativ för dig.

Anonym (J)

Sat 23 Oct 2021 20:23

#4

Finns många kvinnor med samma längtan .Är du kräsen?

Pixxen

Sat 23 Oct 2021 20:57

#5

Anonym (Jenny) skrev 2021-10-23 20:16:17 följande:

Å va jobbigt. Men det är inte för sent för dig att skaffa en egen kärnfamilj ! Jag träffade min älskade sambo på en dejtingsida, och det tog inte lång tid innan jag blev gravid (båda ville ha barn) så snälla ge inte upp.

Du har ett egenvärde, så att ta livet av dig låter inte alls bra. Det borde inte vara ett alternativ för dig.

Jag försökte med nätdejting i över tio år som ledde till en dejt. Det går inte som kille om man inte är snygg. Jag har försökt acceptera mitt liv i ensamhet men det är svårt att samtidigt hitta motivation med livet.

Anonym (J) skrev 2021-10-23 20:23:43 följande:

Finns många kvinnor med samma längtan .Är du kräsen?

Jag är mindre kräsen än de flesta tjejer skulle jag tro.

Anonym (Ofelia)

Sat 23 Oct 2021 21:29

#6

Var snäll mot dig själv och unna dig saker du tycker om. Gå på biblioteket och låna böcker, köp hund och ta promenader, skaffa gymkort och träna. Beroende på dina passioner. Man träffar på människor som delar samma intressen på så vis. Kanske finner du nya vänner eller den stora kärleken där.

Jag förstår känslan av bortvaldhet och alltid komma i sista rum. Jag saknar också familj och släkt. Inte för att de inte finns men jag saknar att ha en relation. Jag saknar att ha ett stöd bakom mig som finns där oavsett och som känner mig utan och innan. Mina släktingar tog sig aldrig tid att lära känna mig. Tror det beror på att båda mina föräldrar och jag och mina syskon växte upp under dysfunktionella former. De klarade nog inte av att hantera eller tänka längre än sig själva. Jag insåg att detta är min lott i livet som jag inte kan ändra på. Däremot finns det mycket annat i mitt liv som jag kan kontrollera och välja så som vilka personer jag väljer att omger mig med, hur jag behandlar andra människor etc. Jag har partner och barn i dag men obefintlig relation till andra släktingar.

Försök att börja trivas i ditt egna sällskap och acceptera det förflutna för vad det är. Du har ingen kontroll över det förgångna utan det du kan kontrollera är hur du väljer att använda dina erfarenheter i framtiden.

Anonym (A)

Sat 23 Oct 2021 21:39

#7

Anonym (Ofelia) skrev 2021-10-23 21:29:52 följande:

Var snäll mot dig själv och unna dig saker du tycker om. Gå på biblioteket och låna böcker, köp hund och ta promenader, skaffa gymkort och träna. Beroende på dina passioner. Man träffar på människor som delar samma intressen på så vis. Kanske finner du nya vänner eller den stora kärleken där.

Jag förstår känslan av bortvaldhet och alltid komma i sista rum. Jag saknar också familj och släkt. Inte för att de inte finns men jag saknar att ha en relation. Jag saknar att ha ett stöd bakom mig som finns där oavsett och som känner mig utan och innan. Mina släktingar tog sig aldrig tid att lära känna mig. Tror det beror på att båda mina föräldrar och jag och mina syskon växte upp under dysfunktionella former. De klarade nog inte av att hantera eller tänka längre än sig själva. Jag insåg att detta är min lott i livet som jag inte kan ändra på. Däremot finns det mycket annat i mitt liv som jag kan kontrollera och välja så som vilka personer jag väljer att omger mig med, hur jag behandlar andra människor etc. Jag har partner och barn i dag men obefintlig relation till andra släktingar.

Försök att börja trivas i ditt egna sällskap och acceptera det förflutna för vad det är. Du har ingen kontroll över det förgångna utan det du kan kontrollera är hur du väljer att använda dina erfarenheter i framtiden.

Håller med

Anonym (Fia)

Sun 24 Oct 2021 03:54

#8

Pixxen skrev 2021-10-23 19:29:53 följande:

Ja jag har varit utstött av släkten. Känner mig så otroligt utanför allt egentligen. Detta har gjort att jag har svårt att känna att någon kan tycka om mig. Jag har en vän men vi ses knappt längre efter att hon skaffade barn tyvärr. Mer än så har jag inte. Jag önskar verkligen att jag hade något i mitt liv att bara krama och som jag känner tycker om mig. Sedan för ett tag sedan tog en släkting sitt liv så fick jag också självmordstankar. Som att det bara vore skönt att få somna in.

Min erfarenhet av vänner som skaffar barn är att deras barn är lika trevliga som de själva. Kan ni hitta ett sätt att umgås som involverar barnen så kan ni nog blåsa liv i vänskapen igen. Det kommer att bli annorlunda mot vad det var, men inte nödvändigtvis sämre.

Anonym (Ofelia)

Sun 24 Oct 2021 07:02

#9

Anonym (Fia) skrev 2021-10-24 03:54:09 följande:

Min erfarenhet av vänner som skaffar barn är att deras barn är lika trevliga som de själva. Kan ni hitta ett sätt att umgås som involverar barnen så kan ni nog blåsa liv i vänskapen igen. Det kommer att bli annorlunda mot vad det var, men inte nödvändigtvis sämre.

Väldigt fint förslag.

Om barnen är små så kan det hända att du behöver komma över till henne oftare än hon kan komma till dig. Men i vänskaper blir det ibland så att man i perioder måste vara den som är mer flexibel. Så blir det ombytta roller senare.

Pixxen

Sun 24 Oct 2021 10:11

#10

Anonym (Ofelia) skrev 2021-10-23 21:29:52 följande:

Var snäll mot dig själv och unna dig saker du tycker om. Gå på biblioteket och låna böcker, köp hund och ta promenader, skaffa gymkort och träna. Beroende på dina passioner. Man träffar på människor som delar samma intressen på så vis. Kanske finner du nya vänner eller den stora kärleken där.

Jag förstår känslan av bortvaldhet och alltid komma i sista rum. Jag saknar också familj och släkt. Inte för att de inte finns men jag saknar att ha en relation. Jag saknar att ha ett stöd bakom mig som finns där oavsett och som känner mig utan och innan. Mina släktingar tog sig aldrig tid att lära känna mig. Tror det beror på att båda mina föräldrar och jag och mina syskon växte upp under dysfunktionella former. De klarade nog inte av att hantera eller tänka längre än sig själva. Jag insåg att detta är min lott i livet som jag inte kan ändra på. Däremot finns det mycket annat i mitt liv som jag kan kontrollera och välja så som vilka personer jag väljer att omger mig med, hur jag behandlar andra människor etc. Jag har partner och barn i dag men obefintlig relation till andra släktingar.

Försök att börja trivas i ditt egna sällskap och acceptera det förflutna för vad det är. Du har ingen kontroll över det förgångna utan det du kan kontrollera är hur du väljer att använda dina erfarenheter i framtiden.

Jag försöker unna mig saker. Jag följer mitt lags hockeymatcher live alla matcher och unnar mig god take-away mat och sånt. Hund känns taskigt då den kommer få vara ensam hemma hela dagarna när jag är på jobbet. Gymma ska jag börja med snart då mitt nya jobb har det på arbetsplatsen.

Jag har också försökt förlika mig med att jag kommer att få vara utan släkt och familj. Men det gör jävligt ont i hjärtat. Jag har knappt gråtit i mitt vuxna liv men nu när jag tänker på detta blir jag tårögd direkt.

Pixxen

Wed 3 Nov 2021 20:12

#11

Vad gör man om man har helt iskalla föräldrar och syskon egentligen? Så jävla tråkigt när man hör folk på jobbet har föräldrar som åker 30-40 mil för att fira sitt vuxna barns födelsedag.

Mina skickar ett SMS.

Anonym (Ofelia)

Wed 3 Nov 2021 20:20

#12

Pixxen skrev 2021-11-03 20:12:05 följande:

Vad gör man om man har helt iskalla föräldrar och syskon egentligen? Så jävla tråkigt när man hör folk på jobbet har föräldrar som åker 30-40 mil för att fira sitt vuxna barns födelsedag.

Mina skickar ett SMS.

Min pappa har inte gratulerat mig på ett antal år? Mamma brukar skicka ett kort.

Är de ointresserade finns det inget att göra. Det är tyvärr bara att acceptera. Jag har försökt att skapa en god relation genom att fixa firande för deras födelsedagar, bjuda in, föreslå aktiviteter med mig och mina barn. Endel är bara inte intresserade i sina barn. Man får försöka kompensera med andra relationer istället.

Är det din födelsedag idag? Grattis i sånt fall!

Pixxen

Wed 3 Nov 2021 21:16

#13

Anonym (Ofelia) skrev 2021-11-03 20:20:37 följande:

Min pappa har inte gratulerat mig på ett antal år? Mamma brukar skicka ett kort.

Är de ointresserade finns det inget att göra. Det är tyvärr bara att acceptera. Jag har försökt att skapa en god relation genom att fixa firande för deras födelsedagar, bjuda in, föreslå aktiviteter med mig och mina barn. Endel är bara inte intresserade i sina barn. Man får försöka kompensera med andra relationer istället.

Är det din födelsedag idag? Grattis i sånt fall!

Okej då har vi väl liknande situation. Jag förstår inte varför dom skaffar barn om dom inte bryr sig om dom? Jag skulle aldrig kunna agera så.

Nej jag fyller inte år idag men för några veckor sedan.

Anonym (Teddy)

Wed 3 Nov 2021 21:19

#14

Pixxen skrev 2021-11-03 20:12:05 följande:

Vad gör man om man har helt iskalla föräldrar och syskon egentligen? Så jävla tråkigt när man hör folk på jobbet har föräldrar som åker 30-40 mil för att fira sitt vuxna barns födelsedag.

Mina skickar ett SMS.

Det kanske blir lättare om du försöker tänka att dina föräldrar inte är normala. Vad dom lider av kan du antagligen gissa bättre än jag. Det är inte normalt att stöta bort sina barn. Instinkten att göra allt för vår avkomma ligger djupt inne i oss. Av någon anledning har dom inte förmågan att vara föräldrar åt dig.

Pixxen

Wed 3 Nov 2021 21:29

#15

Anonym (Teddy) skrev 2021-11-03 21:19:50 följande:

Det kanske blir lättare om du försöker tänka att dina föräldrar inte är normala. Vad dom lider av kan du antagligen gissa bättre än jag. Det är inte normalt att stöta bort sina barn. Instinkten att göra allt för vår avkomma ligger djupt inne i oss. Av någon anledning har dom inte förmågan att vara föräldrar åt dig.

Ja de är inte normala. Det tråkiga är att dom bryr sig om mina systrar. Dom ville nog inte ha en son sorgligt nog. Jag önskar jag kunde skaffa nya föräldrar redan nu till ett ensamt par, men det går ju inte tyvärr.

Josse113

Wed 3 Nov 2021 22:34

#16

Hej!

Jag har en liknande situation. Av någon anledning har jag alltid varit lite utanför i min familj och när jag fick en ?styvpappa? i tonåren blev det ännu värre. Han hackade på mig och letade efter fel i allt jag gjorde, tyckte och var och min mamma tog alltid hans parti, så när jag blev äldre (25 år) sade jag upp kontakten med större delen av min familj. Jag är inte med på släktfiranden/träffar om min mamma och hennes sambo är där och eftersom de alltid är med, så är jag aldrig det. Det är ensamt att inte ha någon familj och jag har fått vänja mig vid att alltid fira jul ensam. Ingen i familjen grattar mig på mig min födelsedag heller och det var 10 år sedan jag fick någon födelsedagspresent. Det är riktigt tufft att vara ensam ibland, även om man har ?vant? sig vid det. Mitt inlägg kanske inte hjälpte dig så mycket, men jag ville nog mest visa att det finns fler i samma situation. Det är inte dig det är fel på, även om det är lätt att känna så själv. Din familj har verkligen behandlat dig riktigt illa, precis som min familj har gjort. Hoppas verkligen inte att du överväger självmord på riktigt. Skicka ett PM om du vill prata mer!

Anonym (Ofelia)

Thu 4 Nov 2021 19:27

#17

Pixxen skrev 2021-11-03 21:16:41 följande:

Okej då har vi väl liknande situation. Jag förstår inte varför dom skaffar barn om dom inte bryr sig om dom? Jag skulle aldrig kunna agera så.

Nej jag fyller inte år idag men för några veckor sedan.

Vad gäller mina föräldrar så hade dem nog båda två en trasig uppväxt. Pappa har även sociala svårigheter (möjligt han skulle fått någon autismdiagnos idag).

De har en annan dotter som de prioriterar och alltid prioriterat. Inte nödvändigtvis för att de tycker bättre om henne men hon var och är extremt krävande (mycket möjligt hon också skulle fått en diagnos om hon var född senare än vad hon är). De gjorde och gör allt hon kräver och önskar för att slippa raseriutbrott. De firar alla högtider med henne och hennes familj.

Jag tror dels mina föräldrar aldrig lärt sig att behandla andra människor väl och dels så tror jag de inte hade tid, ork eller energi över till sina andra barn efter att de hanterat sin andra dotter samt hela sitt egna bagage som låg som en skugga över dem.

Det kanske stämmer att dina föräldrar inte önskade en son, eller hade svårt att knyta ann till sig eller så är ni helt olika som personer. Oavsett så borde de som föräldrar ansträngt sig för att skapa rättvisa mellan er barn och behandla er lika. Men du råder inte över deras känslor och deras agerande. Du kan enbart välja hur du vill leva och vilka personer du väljer att omge dig med. Du kan inte göra något åt sina föräldrar eller syskon.

Jag saknar att ha en familj

INNEHÅLL