Maken vill "sätta dit mig" med spelad vänlighet
Jag lever sen många år i relation med en man. Den senaste tiden har jag uppmärksammat ett beteende som känns mer och mer osunt för relationen. Jag upplever att min man allt oftare vill "sätta dit" mig. Han gör det på ett mycket lugnt sätt, men jag blir skogstokig och så är vi igång. Han tycker att jag blir oresonligt arg, för han är minsann inte otrevlig.
Igår kväll drack vi lite vin. Vi använde våra enklare vardagsglas som går att köra i maskin. Jag tänkte lite fel och ställde glaset på diskbänken (det är han som handdiskar). I morse frågade han, väldigt menande, om vi inte brukar diska glasen i maskin. Jag svarade ja och han fortsatte med ett "Ja, men då förstår jag faktiskt inte hur du tänkte när du ställde glaset på bänken?" Sen avkrävs jag på en förklaring på hur jag tänkte. Min man kan sen inte stoppa in glaset i maskinen, utan låter det stå kvar tills jag gör det. Det var ju mitt glas.
En annan dag lagade jag mat. När jag skulle börja plocka undan skulle han prompt tömma diskmaskinen. Det blev för trångt och trots att jag bad honom vänta så fortsatte han, varpå jag lämnade köket tills han var klar. Då kom han fram till mig, la händerna på mina axlar och berättade att han verkligen försökt se köket med mina ögon för att undvika att se stöket (läs: han tycker att jag är slarvig och inte ser stök), men visst var det ändå så att jag tänkt städa undan efter mig?
Tappar jag en strumpa på golvet utan att märka det, låter han den ligga, men frågar sen om inte strumpor ändå ska ligga i lådan. Glömmer jag en sked i diskhon, undrar han hur det kan komma sig att den hamnade där, vi brukar väl ändå ställa in sådant i maskinen. Sen får jag vackert ställa in den.
Allt sker med spelad vänlighet, där han med samma vänlighet avkräver mig på förklaring som han ändå inte tror på. Jag blir som sagt tokig på beteendet och höjer ibland rösten och min man menar då att problemet är mitt. Han är ju bara vänlig.
Det är absolut inte så att han inte gör fel. Han kan absolut inte skilja på barnens galonkläder och klär ibland tvååringen i sexåringens kläder. Det beror enligt honom inte på att han gör fel, utan på att jag har undermåliga system för hur saker hänger. Han klär ofta barnen i finkläder som inte ska till förskolan, men det är inte hans fel, utan det är jag som har så mycket regler och undermålig system igen.
Jag har på det senaste börjat se beteendet och känner att det stör mig enormt. Är det normalt att bete sig så, överreagerar jag, eller är det han som gör "fel"?