Hjälp!

Jag träffade en kvinna nu i april där vi hade ett par jätte bra månader, det gick väldigt fort i svängarna för det visade sig att hon var gravid. Det kom som en chock men vi bestämde att vi behåller det för vi båda ansåg att vi kom så pass bra överens om saker och ting och vi tycker verkligen om varandra. Nu i slutet på augusti har hon mått illa så som är vanligt för gravida, men hon är en helt annan person nu jag känner inte igen henne och hon rent av vara elak vissa gånger. Hon är i vecka 17 och har fortfarande problem med illamående. Hon bor för tillfället hos hennes mamma denna perioden då hennes mamma varit sjukskriven sedan september för att hon är rädd att inte klara sig själv under dagarna (min tjej är också sjukskriven). Men jag får inte röra henne på något vis hon rygga tillbaka så fort jag närmar mig jag får knappt en kram när vi ses, när jag försöker föra ett samtal får jag i princip bara "okej, ja, nej, mmh" till svars jag får inte ställa några som helst krav på henne för då sätter hon sig på tvären hon ha velat se mig mindre och mindre. Senaste tiden så har jag haft en klump i magen och känt att hon vill inte ha mig längre men när jag frågar henne så säger hon att jag är det bästa som hänt i hennes liv och att hon älskar mig så jag får ju ta henne på för sina ord. Jag jobbar på sjön så är borta vissa veckor men nu senast vi var ute så svimmade jag när jag skulle gå på mitt vaktpass och sov därefter i 15 timmar tills vi kom till kaj, därefter fick jag skjuts in till akuten och fick stanna där 24 timmar för att kolla kroppen/hjärtat. Det såg helt okej ut men fick till svara av den läkaren att det kunde bero på stress och att jag har mycket i livet ljust nu så kroppen sa stopp och behöver återhämta sig utbränd helt enkelt. Så förra veckan var jag hemma från jobbet och sov då 12-14 timmar om dygnet fram till torsdag då slog det om och nu kan jag inte sova för tankarna går kring allt detta med min tjej, oro och stress.. Jag tog kontakt med hennes mamma förra veckan för jag kände att jag kunde inte hantera situationen det känns som jag har diskmedel i händerna och allt jag tar i faller ur händerna utan att jag kan göra något åt det. Fick ett positivt svar tillbaka av hennes mamma så hon stöttar mig med och försöker hjälpa mig/oss så vi ska kunna träffas så mycket som möjligt.