Separera med barn. Stöd?

Okej... Så... Jag och min man blev gravida när vi bara varit tillsammans i ca 8månader. Vi hade känt varann via jobb i 2år.

Jag bestämde mig för att göra abort då jag i samband med graviditeten insåg att han inte var rätt för mig.

Men när det var dags att göra abort så kunde jag inte genomföra det. Fick träffa psykolog och bestämde mig för att behålla barnet och ge vårt förhållande en riktigt chans.

Jag föreslog familje rådgivning vilket vi var på ett fåtal gånger, men även där bara bråkade vi.

Psykologen rådde mig att separera, terapisten på familjerådgivningen rekommenderade oss att separera ELLER att prata med Psykolog på vars sitt håll.

Min man har många problem, förmodligen adhd. Han har en 11 årig dotter som har adhd och själv tappar han humöret inom sekunder.

Han skriker på mignoch på barnen när han blir arg.

Vi slutade I terapin för 1.5 år sedan efter att bara ha varit där ett fåtal gånger. Mannen vägrar att få till psykolog. Vägrar utredning för han vill inte ta medicin..

Nu försökte vi terapi igen men på annat ställe. Där tycker de att det är OKEJ att han skriker för han måste få lov att bli arg på SITT Sätt. Självklart får han inte bli fysiskt eller skrika vad som helst, tex hot eller fula ord, men skrikandet i sig menar de inte är något farligt för barnen.

Jag känner mig helt rådvill. Hur kan det vara okej att skrika?

Nu känner jag att jag inte vet om jag ska separera eller ej?

De menar att kanske JAG är överkänslig lot människor som skriker eller visar ilska då jag själv aldrig skulle skrika och då jag växt upp i en familj där ingen skriker?

Kanske är jag känslig, men betyder det att jag ska fortsätta leva med någon som skriker fast det gör mig sjukt obekväm?

Min puls rusar iväg och jag får kraftig ångest.

Han skriker på allt. På tvn, på diskmaskinen, på ALLT.

Han slänger med saker och varje dag är han bara så jävla arg på allt! Minsta lilla så tappar han det!

Själv ser han sig själv som näst intill felfri.

Han tycker det är jag som gör allt fel här hemma. Jag är för stökig. Jag surar. Jag gnäller. Jag klagar.

Vi har många problem! Bråkar kring barnet. Jag tycker inte han hjälper till med något kring barnen. Han är frånvarande. Gör bara sånt som Han vill tex tittar på tv, gymmar, spelar padel osv medan jag alltid är hemma med barnen.

Iallafall så har vi MÅNGA problem. Mycket bråk och dålig stämning ALLTID.

Väldigt lite gemensamt. Hittar aldrig på saker ihop. Sexlivet är dött (vet ej varför för sexet är typ den enda jag tycker är amazing I vårt förhållande. Bästa någonsin men väldigt sällan!! Typ max en gång i månaden).

Men. När vet man när det dags att ge upp?

Jag går sönder inombords när jag tänker på att bara få träffa vårt barn varannan vecka!

Jag går sönder av tanken på att barnet ska sakna ena föräldern. Att barnet ska bo i en resväska och dras fram och tillbaks!

Allt jag vill ge mitt barn är trygghet och stabilitet och nu verkar det som att jag inte kan det varken om jag stannar med pappan eller om jag lämnar.

Jag ser ingen lösning och detta gör att jag håller på att gå in i väggen!

Allt jag vill är att mitt barn ska må bra! Min fina underbara unge förtjänar hela världen!! All lycka i världen! Världens bästa uppväxt! Förtjänar ALLT ALLT ALLT!

Hur fan ska jag göra....

Gråter...