Bekräftelsetorsk och världens fulaste kropp?
Ok, begreppet "världens fulaste kropp" definieras ju så klart olika från person till person, men det finns ju kroppar som man vet inte skulle attrahera NÅGON. Min kropp är en sån kropp. Finns egentligen två reaktioner från män när dom får se min kropp( hittills):
Dom ser ut att vilja springa och spy! En del drar sig inte för att tala om vad på kroppen som är mest motbjudande, men dom flesta har ändå varit snälla och varit tyst men grimasen och blicken röjer dom.
Dom vill verkligen ha sex och försöker att ignorera min kropp. Inget önskemål om att alla kläder ska av, kör missionären så dom kan titta på mitt ansikte, vid andra ställningar blundar dom. Dessa möten är ändå värst, för deras ångest efteråt gör så att jag känner mig som om jag tvingat dom. Dessa män är också oftast vänliga och säger inte så mycket men dom ser så nedstämda ut så hjärtat värker!
Jag har alltid sökt desperat efter bekräftelse på att jag duger och ända sen jag kom i puberteten så har det varit framförallt från män. Nu, efter många år av att träffa olika män och med år 2020 som satte stopp för det så tvingades jag väl inse sanningen med min kropp och nu vet jag inte hur jag ska hantera detta...
Det många säger att 'är du tjej så får du alltid sex' , det stämmer. Men efter nästan bara reaktioner liknande ovan så blir det verkligen inget bra.
Men en man minns jag med värme! Han var oskuld och också desperat efter att ha sex men han var verkligen genuint snäll! Han var väldigt, väldigt nervös så jag föreslog att vi skulle umgås med varandra under dagen först för att bli mer avslappnade med varandra. Vi hade faktiskt väldigt trevligt och vi hade sex senare på kvällen. Jag såg ju hans blick också men han försökte, trots min kropp, ändå ge mig komplimanger och DET värmde mig mer än något annat! Att han faktiskt FÖRSÖKTE. Vi hördes dock aldrig igen heller efter.
Nu skriver jag bara av mig, läser ni så tack för det! :)
Det jag sitter och funderar på är hur man ska fortsätta leva med detta självförakt och bekräftelsbehov utan att fortsätta som jag gjort för har ju insett att jag mår ju bara dåligare av det. Jag har gått KBT, träffat psykolog m.m men inget vill bita på mig.
Vad är era tankar om allt det här?
Tror ni att det verkligen finns män(niskor) som bara går efter insidan? Å andra sidan verkar ju den inte vara så mycket bättre heller, haha! ????
Tack för mig!
PS: satte nog den här i fel kategori, men jaja...
