Hjälper föräldrar barn att skaffa vänner?

Ja, men det gör väl de flesta föräldrar och även personal på förskola, skola och fritids? Det är väl en del av "uppfostran", hur man socialiserar med andra?

Ja, föräldrar kan och bör hjälpa till. Med allt från att uppmuntra att ta hem och följa med kompisar efter skolan, till att engarera i sociala aktiviteter till att vara goda exempel.

Sen kan man till och från ha lite samtal kring social koder och beteende.

Det beror på, men min erfarenhet är att de vänner som sonen skaffat själv, utan vår inblandning, är de vänskaperna som bestått. De som han har lärt känna via oss, det har inte varit de vänner han har kvar idag.
Har nog samma erfarenhet personligen, de vänner jag skaffat själv är de vänner jag fortfarande har kvar, de andra har trillat bort allt eftersom.

Som förälder hjälper man väl främst barnet med hur man beter sig mot folk - genom att föregå med gott exempel och genom uppfostran. Syskon eller inte. Är man i lekparken med ett yngre barn så lär man barnet att inte kuta före alla i kön till rutschkanan, att inte ta någon annans grejer o.s.v. Allmän uppfostran. Sedan kanske man har vänner med barn, som man träffar och barnen får då möjlighet att leka med varandra, men barnen skaffar ju primärt sina egna vänner genom t.ex. skola och fritidsaktiviteter. Med yngre barn numera går förstås ofta en del "lek-bokning" genom föräldrar, på ett annat sätt än när jag själv var barn.

Min erfarenhet är att föräldrar som pratar med andra föräldrar, som kan tänka sig ha ett extra barn hemma en stund, som kommunicerar per SMS är föräldrar vars barn får lättare med vänskapsrelationer.

För om man är barnet vars föräldrar inte klarar sådana saker så blir det inte lika naturligt. Utan hänger mer på barnet.

Samma sak med konflikter.... Om föräldrarna har lite koll på vad som gäller och hjälper barnet tänka, så vinner barnet på det på ett annat sätt än om de själv ska hantera allt.

Jag har nog aldrig hjälpt mina barn att få vänner, för jag tror inte riktigt man kan tuta ihop barn och så blir de automatiskt kompisar, det måste få komma naturligt. Däremot har jag underlättat för dem att vårda de vänskaper de har genom att knyta kontakt med föräldrarna, föreslå aktiviteter, skjutsa osv. Särskilt ene sonen har haft lite otur då flera av hans bästisar i barndomen bytte skolor så då behövde de lite hjälp att hålla kontakten. Ju större barnen blir ju mer kan de ju sköta det där själva.

Visst är det en viktig del i föräldraskapet att främja barnens sociala utveckling och förmåga att knyta och behålla vänskapsband. Men man kan inte göra arbetet åt dem.

Ja, man hjälper barnet genom att vara en bra vän till sina egna vänner och sköta sina relationer på ett positivt och bra sätt. 

Man hjälper barnet genom att underlätta umgänge med de barn som barnet klickar med. 

Man hjälper barnet genom att vägleda och komma med goda råd om hur man är en bra vän. 

Jag hjälper mina barn att förstå mänsklig psykologi. Hur man bäst behandlar andra personer i sin omgivning. Hur olika bemötanden kan trigga olika saker hos mottagaren. Och vi pratar mycket om hur andras beteende påverkat dem i olika sammanhang och hur deras beteende påverkat andra. Att man måste vårda sina relationer kontinuerligt. Etc.

Men vi pratar också om att man måste respektera alla men att man inte behöver tycka om alla personer man träffar eller leka med alla.

Jag har inte tvingat ihop mina barn med andra men däremot ställer jag upp att skjutsa och erbjuda att de kan ta hem sina vänner till oss. Arrangerar filmkväll eller annat (mina barn är ganska små ännu så de behöver hjälp med sånt).

Detta sammantaget är väl per definition att hjälpa barnen få vänner.

Ser det som en viktig del av uppfostran. Att vara en bra vän. Och som med allt annat så jobbar man med det på olika sätt från att de är små. Genom att föregå med gott exempel och visa att jag prioriterar vänner. Genom att prata om det med barnet och genom att underlätta. Jag påminner ibland om vänner de inte lekt med på länge. Eller kollar om de har ringt upp igen om någon sökt dem. Påminner om hur de själva vill bli behandlade. Men vem de sedan väljer att leka med och hur ofta det måste de bestämma själva. Har tidigt överlåtit överenskommandet om lek till barnen. (Ja för så gör man om man inte bor i villakvarter med skolan runt hörnet.)

En del föräldrar till äldsta messade upp i 11-årsåldern och frågade om lek och det känns konstigt.

Nu var det ju inte att tvinga barn att bli vän med vissa personer jag menade utan att guida i labyrinten som är att ha och inte ha vänner. 

Om man inte får vägledning som barn så måste det ju vara tusen gånger svårare att lära sig relationer än om man har någon som hjälper och förklarar på vägen. Inte bara hur man själv ska vara som vän utan även vad man kan begära av vänner själv så att man inte blir en dörrmatta som tar vad som blir över.