Relationsproblem
Hejsan!
Jag känner att jag behöver ventilera ur mig något, och detta forum känns som rätt ställe. Har följt många trådar här men aldrig skapat ett eget konto och skrivit.
Jag träffade en tjej för 2.5 år sedan av en ren slump på krogen. Vi började prata den kvällen väldigt mkt och var med varandra hela kvällen. Vi pussades och kysstes oxå.
Efter ca 1.5 - 2 månader efteråt då vi hållit kontakten via telefonsamtal och sms bestämde vi att vi skulle träffas riktigt i nyktert tillstånd. Hon kom hem till mig.
Vi klickade direkt, båda två kände att det vore som om vi känt varandra större delen av livet. Vi var väldigt lika på många saker i beteenden och åsikter. Vi kände en enorm trygghet då vi båda fick bekräftelse av varandras närhet och allting kändes så himla bra.
Ingen av oss hade träffat någon helt random person på detta sätt och att man klickade direkt så bra till 100%. Tryggheten och allt det naturliga var vi som två matchande pusselbitar.
Månaderna gick och allting var jätte bra. Vi hade träffat varandras soulmate. Vi kände ändå att vi borde ta det lite lugnt och inte gå för fort fram fastän allting kändes så bra. För det kändes ju för bra för att vara sant.
Sen när hösten närmade sig, och hon brukar komma in i en depressions period då, så började det hända något. Fastän hon tyckte jag var den finaste killen hon någonsin träffat och aldrig hade träffat en kille som brydde sig om henne och såg henne för den hon är, så började hon bli tveksam på sig själv. Efter många om och men kände hon att hon inte var redo för något seriöst förhållande. Då hon hade haft en tuff period med henne ex tidigare. Hon blev besviken på sig själv för att hon tyckte verkligen om mig. Hon kunde inte förstå att även fast hon tyckte jag var världens finaste och omtänksammaste kille så kändes det inte rätt ändå.
Vi bröt våran dejt relation vi hade efter ca 5 månader. Hon ville ändå ha kontakt eftersom hon fortfarande tyckte så bra om mig då hon aldrig träffat en sån kille som mig innan.
Jag fixade inte det och sa upp all kontakt med henne istället för att bearbeta mig själv och gå vidare. Jag tog bort henne från all socialmedia, förutom hennes telefonnummer.
Efter runt 2 - 3 månader börja vi skriva till varandra och pratade även i telefon nångång ibland. Men inge mer. Det var hon som tog kontakt mig när hon mådde dåligt och kunde inte komma på någon annan än mig.
Jag var ganska restriktiv och håll mig otroligt neutral då jag inte ville bli sårad igen.
Vår kontakt rann ut i sanden i ett halvår till ungefär. Sen hördes vi av igen, bara rent allmänt neutralt om vad som händer i livet osv. Hon hade köpt en hus nyligen, och hon berättade att hon började tänka på mig då. Hon kände att hon ville berätta det för mig men vågade inte. (Det framkom kanske 1 vecka efter hon köpt det).
Sedan dess har vi haft väldigt lite kontakt om ens obefintlig fram t.o.m nu i augusti. Hon tog åter kontakt riktigt denna gång. Vi åter addade varandras sociala medier efter att inte haft någon kontakt där sedan 1 år och 10 månader ungefär.
Vi började pratade om vad som hänt i varandras liv osv och hon förklarade att hon vart sjukskriven ett tag i våras. Det visade sig att hon efter flera månader hon och jag bröt våran relation, hade fallit tillbaka till hennes ex igen som inte var så bra för henne. Han hade vart otrogen i flera år. Där och då bestämde hon sig för att göra sig av med honom för gott. Gick till psykolog osv för att bearbeta bl.a. Det gick jätte bra och hon är nu fri och vidare.
Då allting verkade så bra just nu så frågade hon mig om jag ville träffas. Men hon förstår om jag inte vill då hon sårade mig sist.
Jag tackade ja till inviten och berättade att jag gått vidare och känner ingenting längre. Så det vore bara kul o träffas igen och småprata lite.
Hon kom hem till mig, och det var lite stelt i början mellan oss i kanske 30 minuter. Men det syntes att vi både blev attraherad av varandra direkt. All sensuell ögonkontakt, läpparna o allt. Sen säger hon till mig "kom och sätt dig här hos mig". Där och då släpptes all spänning och nervositet. Vi kramades och kände varandras närhet och efter en liten stund tog jag mod till mig och kysste henne. Allting gick hem. Sen var allting exakt som förut, sen sista gången vi träffades ca 2 år innan.
Hon sovde över och vi hade sex. Båda två är lika svag och oemotståndlig mot varandra för närhet och beröring. Vi båda kände dagen efter att "fan va sjukt det här känns, det känns inte som att vi varit ifrån varandra. Allting känns så normalt och bra." Bekvämlighets faktorn av varandra var på 100% igen. Åter igen började vi prata om hur sjukt bra vi klickar.
Vi fortsatte prata varje dag efteråt och träffades varje helg minst 1 natt tillsammans. Hon sa till mig väldigt tidigt att hon vill inte såra mig ännu en gång och vill verkligen ge det hör en riktigt ärlig chans denna gång. Bara vi tar det lugnt och sansat och inte hetsar fram något. (Å det har vi båda verkligen gjort)
Båda två hade utvecklats och var en bättre version av sig själv än sist. Hon åter igen säger att hon förstår inte hur fin jag kan vara, hennes tidigare ex bl.a har aldrig behandlat henne med sån värme och kärlek som jag gör. Sätter jag kollar på henne, berör och förför henne på har hon aldrig upplevt med någon annan än mig. Och jag känner samma sak för henne. Vi är som gjorda för varandra, det känns så jävla naturligt allting.
Vi båda två älskar sexet och hur vi tillfredsställer varandras behov. Hon upplever att jag gör något "speciellt" med henne som gör henne otroligt svag för mig och ständigt blir kåt. Likadant känner jag för henne.
Vårt problem om man ska se det som så är att vi bor ca 1.5 timmars bilfärd ifrån varandra, enkel väg. Så därav kan vi inte ses varje dag då vi båda två jobbar oxå. Så det är främst helgen.
Nu har hennes känslor sen senaste gången vi sågs för 2 veckor sedan avtagit. Hon säger att hon inte känner den där speciella kärlekskänslan hon vill känna för mig. Hon blir frustrerad på sig själv, för jag är ju världens finaste kille. Och hon fattar inte hur hon inte kan känna något meningen, då ingen har behandlat henne på det fina sättet jag gör och får henne att bli så förförd som jag gör.
Hon är åter igen inne i en sämre period då det är den tiden på året för henne, det är mkt med hennes hus och div. Hon säger att hon kanske inte är redo för ett förhållande ändå sen hon nu bearbetat och kommit över hennes ex och vad han ställt till med tidigare.
Hon säger ändå att hon vill träffas och kunna vara vänner eftersom jag åter är världens finaste kille och hon vill ha mig i sitt liv trots allt. Men just nu känner hon inte det där pirret av att vilja ha ett förhållande.
Hon kan tänka sig ändå att vi har en sexuell relation när vi både här tid och lust, för från hennes sida skulle hon klara av det. Då hon inte känner att det är jobbigt. Men hennes känslor kan hon inte styra över och hon vet inte om dom kommer förändras något. Hon vill på något vis ändå att det ska kännas annorlunda men att det kan vara så att det är mkt i hennes liv och att hon inte tillåter sig själv att känna sig älskad.
Jag vet inte vad jag ska göra ärligt talat. Jag får inte detta att gå ihop.. För mig så känns det otroligt häftigt att man träffat en människa helt slumpmässigt och sen klickar så himla bra med varandra som om man vore gjorda för varandra från dag ett. Det har aldrig hänt mig eller henne innan.
Men p.g.a avståndet mellan oss och att vi inte riktigt haft tid till att umgås riktigt för att knyta ett starkare band och lära känna varandra ännu mer än på det sätter vi redan vet att vi klickar bra på. Gör kanske att känslorna går upp och ner för henne.
Jag tänker såhär, jag har berättat för henne att jag vill hålla det här öppet och kan inte ta något beslut om vad jag själv känner och vill i nuläget. Jag vill verkligen inte säga upp kontakten med henne igen då jag vet att det finns något där mellan oss. För annars skulle ingen av oss känt så starkt som vi gjort från dag 1.
Att dra mig tillbaka och ge henne tid är min tanke. Att få hon att utveckla sig själv mer och bli tryggare i sin självkänsla.
Jag är samtidigt förvirrad. Hur kan hon tycka och säga att jag är världens finaste killen, ingen har fått henne att känna som hon gör för mig som för någon annan. Jag är allt man kan önska sig tycker hon. Jag kan ta hand om mig själv, mitt hem, laga mat, tvätta, diska, ja allt som många män tydligen inte klarar av. Jag är en riktig bra kille enligt henne. Att jag oxå har ett barn som jag gör allt för oxå tycker hon är så fint. Allting är perfekt, jag är för bra för att vara sann.
Men ändå vacklar hennes känslor om vad hon vill eller inte vill.
Jag tror att hon inte tillåter sig själv att ta emot den kärleken jag ger och kan ge till henne. Hon kanske inte tycker hon är värd en sån fin kille som mig?
Mvh // Förvirrad..