Jag vill ha hjälp med det jag besväras av och få svar, men jag bollas bara runt - Jag misstänker att jag har bipolär sjukdom
Hej, jag har varit på Vårdcentralen oerhört mycket men blir dessvärre bollad i princip överallt förutom till en psykiatriker.
Det har hänt två personer i min omgivning som misstänkt att jag har bipolär sjukdom. Båda två var närstående och har koll på sjukdomen. Sedan dess börjar jag själv känna igen mig och misstänker att det kanske skulle ligga i något det som sägs. Hel hundra är jag inte och oftast ''glöms'' det bort under mina perioder där jag är som gladast, social och allt bara känns rätt och ingenting kan gå fel så länge jag fortsätter med denna trevligheten mot andra människor.
Men tyvärr. Ibland faller jag ner och antingen blir en smula osocial eller svårigheter med att hålla en ordentlig kommunikation eller förstå vad som sägs, speciellt om det sägs i ett annat språk som jag egentligen förstår, så som engelska.
Jag har alltid kontroll över mina känslor, jag visar oftast inte utåt om jag känner mig sorgsen och speciellt inte när jag är arg. Faktum är att jag aldrig blir arg på en människa. Kan väl hända att jag kan känna en irritation när jag är ensam. Men jag har full kontroll och skriker eller ''attackerar'' någon på något vis.
Under tiden som jag känner mig som sämst, så kan jag känna självhat, svårigheter att lita på andras intentioner och inbillar mig oftast att andra inte tycker om mig och egentligen inte vill ha något med mig att göra. Deras komplimanger biter inte på mig, utan jag tycker oftast att allt är falskt. Jag gå runt med oro i kroppen om att jag är obehaglig bland kvinnor och därför bör jag ta avstånd, så långt det bara går.
Hur är jag då under perioder där jag känner mig glad? Dessa glädjen och positiva mående kommer oftast hux flux. Jag känner bara att livet är faktiskt värt att leva. Jag vill inte begå självmord och kan verkligen inte förstå att jag ville faktiskt dö en gång i tiden. Alla negativa tankar och känslor som var innan, känns som om det var evigheter sedan. Även om det bara skedde för någon dag sen. Jag är mer social och kan vara mer trevlig. Det är lättare att få kontakt med mig och det är lätt att prata med mig m.m. Jag har en ordentlig kommunikation och allt bara känns som om det går bra. Det är massa spännand eutbildningar jag vill gå på och lära mig massa saker. Jag vill också utföra mina hobbies på mer djupare plan o.s.v.
Trots mina besvär, så är jag inte välkommen någonstans för att få en ordentlig hjälp. Oftast när jag träffar någon öga mot öga, så är det då som jag under den tiden mår som bäst. Det är som om det är det som triggar igång till en ''manisk'' period i kort tid. Sen i övrigt (bara för att understryka) glädjen som kommer från ingenstans, är inte på en kort tid, utan den finns där i någon dag eller längre.
Är det någon här som är psykolog/socionom, som kan känna igen symptomen och berätta hur jag kan gå till väga för att faktiskt få ett ordentligt kontakt och hjälp? Någon här som har närstående till någon som har denna sjukdom eller har själv sjukdomen som kan känna igen sig? Jag letar inte efter någon som kan sätta diagnos på mig, jag letar efter om någon känner igen sig, bara den saken skulle få mig att känna mig glad för detta jobbiga sitsen som jag har nu. Skulle vara skönt, medan jag ''bråkar'' med vården, helt enkelt.
