Ni som har barn med diagnosen ADD - vad har diagnosen inneburit?

Hej

Jag har inget barn med ADD utan har själv ADD. Att dra ut på att få en diagnos tycker jag är en dålig idé.

Mina föräldrar misstänkte att jag hade ADD men ville vänta tills jag "fick besvär av det". De var rädda för stigmat med en diagnos. Eftersom det aldrig blev så dåligt att jag led av det blev det aldrig någon utredning.

Sedan började jag universitetet, och klarade inte av mina studier utan fick göra omtenta på omtenta. Då fick jag själv kontakta psykiatrin och vänta 1 år på en utredning.

Vilken skillnad det blev på mina studieresultat. På gymnasiet fick jag ett snitt på g / vg och nu kunde jag få högsta betyg utan i närheten av så mycket ansträning. Så jag tycker diagnos och stöd så tidigt som möjligt ju bättre.

Många lärare i grundskolan tänkte inte så långt som hur barnet kommer klara sig på universitetet. Där är det är ett helt annat tempo och mycket mindre stöd för elever. Ärligt talet tror inte jag många lärare tror att barn med ADD eller ADHD ens kommer plugga universitetet.

Vill du att ditt barn ska frodas eller bara klara sig?

Hej

Har själv add fick dignoso slutet av högstadiet till början mot gymnasiet.

För mig var det bara skönt att få kvitto på att jag hase den diagnos och därför hade viss saker varit svårare än min klasskamrat så det var en lättnad. Hade önskat att jag fått reda på det tidigare.

Pluggar på universitetet med helt okej resultat. Alla hemtentor påbörjas samma natt deadline var, tror det har med att jag behöver stress påslag för att kunna leverera något. Salstentor gjordes i särskilda rum där man satt själv vilket var super bra.

I gymnasiet gick jag i en livlig klass där jag även var stor bidragande till detta liv. Blev utsläng var o varannan dag typ.... Ibland kunde det hända att jag själv gick ut för att sen komma tillbaka in o vara lite lugnare.

Däremot är sömnen värst kan ibland somna sent för att sen gå upp två timmar senare och påbörja dagen. Har försökt jobba bort det och komma till ro tidigare på dagen men kan gå i perioder.

Jag och min son har ADD.

Min son utreddes också väldigt sent, jag fick diagnosen själv i vuxen ålder när han redan var 13 år. Det var då vi började fundera på om han inte har samma svårigheter. Dock kunde jag ju kompensera och hjälpa honom mycket med strategier, och själv ville han absolut inte utredas. Jag kan ångra lite idag när han är stor att jag inte pushade mer för det när han var yngre, men mediciner har inte fungerat för någon av oss, så det är svårt att veta att det hade gjort det bättre också.

Jag har själv inte haft problem att studera (bara i grundskolan), däremot har jag svårt att klara mig på arbetsmarknaden. Jag har stora sömnsvårigheter, och så även min son. Min son kan inte ha arbetsplatser där det är stökigt, mycket folk och mycket ljud, vi får båda problem på dagar då vi inte sovit. Vi sover sämre av stress, och risken för att bli utbränd i ett vanligt yrke är stor, det har hänt mig upprepade gånger i livet och har redan hänt min son fast han är ung.

Jag fungerar bra med flexibla tider, men mitt yrke är extremt oflexibelt.

Varför vill vi inte utreda just nu?

Det handlar om att sonen inte ser problem. De saker som vi ser som lite problem och som skolan också nu uppmärksammade på ett utvecklingssamtal lider liksom inte han av. Och eftersom vi och skolan stöttar så vill jag inte att han ska känna att det är något avvikande med honom. Han är en person som väldigt gärna vill smälta in.

Det skolan uppmärksammade är att han liksom lätt zoomar ut under en lektion. Sitter och stirrar ut genom fönstret istället för att jobba i boken. Då uppmärksammar läraren honom på det och han återgår till arbetet. Läraren själv såg inte ett nödvändigt behov av att utreda just nu och jag har även haft dialog med logoped (som alltså jobbar med barn med olika behov) som konstaterade att det är inte ens säkert att man sätter en diagnos i den här åldern om inte det är tydligt att det ?skapar ett lidande för barnet?, eftersom det är en del av diagnoskriterierna.

Vi föräldrar är ju också väldigt stöttande i att hjälpa honom att ha koll på grejor, leta reda på det som tappats bort eller köper nytt osv. Vi vet också att han behöver påputtning i många lägen och lätt tappar fokus men samtidigt så kommer han iväg till skola och träningar i tid, han får på sig kläder efter uppmaning och kan jobba bra med läxor osv.

Någon skrev om sömnsvårigheter och är det något som fungerar utmärkt här så är det nattsömnen, aldrig någonsin varit ett problem.

Men syftet med tråden är ju att få kunskap om vilka besvär andra med diagnosen har i vardagen och vilket stöd en diagnos kan leda till. Det får gärna fler utveckla.

Ska tillägga att jag inte hade sömnproblem som barn så mycket, det var inte förrän kraven ökade på mig, dvs när jag fick barn och skulle jobba heltid. 

För sonen ökade de när han fick för mycket krav på sig i skolan tex.

Som mamma till tonårsbarn med ADD så skulle jag råda er att söka hjälp,nu  ..mina barn mådde bra på låg o mellanstadiet …det anpassades på ett bra sätt och visst zoomade det ut endel men skolan funkade ändå bra .
sedan kom högstadiet… större skola, hålla ordning på böcker många olika lärare o klassrum…o mina barn började må sämre o sämre…huvudvärk o sjukdomskänsla kom mer o mer..ena barnet gick mer eller mindre i väggen ! 

Vi sökte hjälp för måendet och remiss skrevs för utredning…det gick i dessa sammanhang relativt fort att få en utredning…det tog ” bara” drygt 1 1/2 år ungefär…..
så sök hjälp NU innan måendet påverkas ! Det är jättevanligt att barn med ADD nivå 1 ( som det troligen handlar om här) klarar sig bra eller åtminstone hyfsat fram till högstadiet o då kraschar …de har då hållit ihop o kämpat mycket mer än vi ser på utsidan för att fixa skolan o det sociala fram till dess.. men när de mycket högre kraven på dem kommer på högstadiet går det inte längre … men vet vi om problematiken innan  barnet börjar 7:an kan vi förebygga endel i alla fall och kanske slippa att barnen kraschar med allt vad det innebär 

Jag arbetar mycket med "självård". Exempelvis gym 30 minuter varje dag och daglig meditation.

Jag tycker inte att det finns så mycket hjälp att få av skola/kommun förutom medicin och kanske längre tid på tentor.

Så tyvärr om man väntar på hjälp kan man få vänta i en evighet.

Men jag skulle satsa på mycket träning till barnet dagligen, hjälper oerhört.

Sedan kanske han är lite för ung för att förstå meditation.

Ja vad har det inneburit egentligen, ett av mina ungdomar har lätt autism och tydligen också ADD. Det finns en större förståelse nu för en större utröttbarhet hos hen, men även ungdomen själv förstår sig lite bättre.

I fråga om stöd i skolan osv är det lika med noll. Detta kan säkert variera stort över landet.

Vad är det som gör att ni tänker ADD?

Min ungdom har främst problem med att hen blir lätt störd i koncentrationen och därav tappar lätt fokus. Ett problem i skolan förståss då det är väldigt stökigt.

Blir trött snabbare, behöver mer återhämtning efter en utflykt tex, Gillar inte förändringar, men upplever det har blivit bättre med ökad mognad. Aldrig utåtagerande utan lugn och försiktig.

Har inte skolan påpekat något? De missar väldigt ofta dessa barn/ungdomar då de ofta är lugna men typ inte hänger med iaf. Avfärdas som lata. Som mitt barn, trots att hen fick kämpa 5 ggr så mycket mer för att orka med uppgifterna tex när man gång på gång blir störd. O det kan vara små störningsmoment utifrån också.

Har man problem så tycker jag man ska se till att få en utredning snarast. Vet inte hur gammalt ditt barn är ts vissa saker blir också bättre med ökad ålder och mognad men det kan vara bra att ha diagnosen om man ju har den problematiken trots allt.

Det sägs ju att man har rätt till stöd tex vare sig med eller utan diagnos iofs. Tänker skolan främst. Men sedan längre fram i livet också.

Vi har haft det rätt kämpigt under sonens uppväxt, framför allt med mycket ilska och utåtagerande vid alla typer av negativa känslor (besvikelse, ledsen, arg osv). Men det har alltid fungerat superbra i skolan, idrottsföreningen osv, där är han väldigt lugn och gör helt som han ska och det funkar bra med kompisar. 

Men anledningen till tråden är att läraren konstaterade på utvecklingssamtalet nyligen att sonen ofta tappar fokus och "bara tittar ut på himlen" typ under lektionerna när han borde jobba i boken (hon konstaterade att det syntes väldigt tydligt när han tappar fokus). Och då får läraren återkalla hans uppmärksamhet. Så hon lyfte just perspektivet att fundera på ADD. Men hon konstaterade samtidigt att han når målen osv så att det inte är ett stort problem just nu. Hon tryckte också hårt på att skolan ju ska ge stöd oavsett diagnos. 

Men vi avvaktar nog att söka utredning ett tag och ser hur det fungerar när han byter skola till hösten. 

Min bror hade ADD och kämpade hårt med engelskan och svenskan. Sedan fick han medicin och kunde plötsligt koncentrera sig även när han tyckte något var tråkigt. Inga problem att bli godkänd efter det. Även om man är mer begåvad och uppfyller målen ändå, så är det tråkigt att inte kunna vara sitt bästa jag.

Många med ADHD har problem med impulskontroll och att hantera alla sorters negativa känslor. Någon uttryckte det som: "Medicinen ger mig en extra halvsekund innan jag exploderar, och då hinner jag tänka först."