Jag var likadan själv i den åldern - och hela tonårstiden. Upplevde att det räckte med det sociala i skolan och att det sen var skönt att få ha kvällar och helger för mig själv, pyssla med mitt eget, umgås med familjen osv. Vissa är såna bara.
Det fanns nackdelar med det. De andra tjejerna hängde ju med varandra på fritiden i långt större utsträckning och då var det lätt hänt att jag blev lite utanför i gruppen, uteslutning och skitsnack och sånt. Gick dessutom miste om mycket social träning som jag fick ta igen sen i 20-årsåldern. Kan i efterhand sörja att jag "inte hade" någon direkt tonårstid. Det var något jag började känna behovet av i gymnasieåldern, men vid det laget hade jag utvecklat en social osäkerhet som gjorde att jag sällan vågade ta initiativ till social samvaro utan hellre gömde mig hemma som vanligt. Det som i 11-årsåldern var självvalt blev med tiden mindre självvalt, så att säga.
Jag vet faktiskt inte vad mina föräldrar hade kunnat göra för att stötta mig bättre än de gjorde. Det viktigaste var nog att de gav mig verktygen att fungera socialt när jag var redo för det. Mamma var alltid väldigt bra på att prata känslor och var rak och ärlig med vad folk i allmänhet förväntar sig - att man måste ringa och höra av sig till sina vänner ibland, föreslå saker att göra, osv., och hon såg till att vi gjorde saker med familjen, tog med mig till släkt och vänner och försäkrade sig om att jag betedde mig schysst där. Det gjorde att jag hade en bra grund att bygga från sen i mitt eget vuxna liv. Pappa å sin sida relaterade väldigt mycket till detta personlighetsdrag och stöttade mig i det, "låt flickan vara" typ, och lät mig förstå att det är helt normalt att vilja ha tid för sig själv. Det hjälpte mig mycket i stunden så att jag fick känna att det inte var något fel på mig - jag kunde ju se att pappa hade ett bra vuxenliv, och att vi var lika, så känslan var väl att det skulle lösa sig. Jag hade nog önskat att han som förstod pratade mer med mig om det, hur han hade det som ung, hur han kände nu och så, men han var inte typen som pratade känslor tyvärr.
