Saknar mamma - Det har gått tre år sedan jag avslutade kontakten

Har inga bra råd att ge men skickar en kram. Hemskt att behöva växa upp så p.g.a usla föräldrar. Finns din pappa i bilden?

Har du några goda minnen från henne också, eller till hur stor del var hon den här personen som du flydde ifrån? 

Sen så klart jättetråkigt med din bror också, men hans beteende lär ju vara en produkt av hur hon betedde sig. Ingen ursäkt, men ändå en förklaring 

Min situation var annorlunda. Min far använde mest vad som kan klassas som psykisk misshandel, min syster var också elak men hade även raseriutbrott och hotade och skrek.

Min mamma stod inte upp för mig utan bad mig bara infinna mig och acceptera behandlingen.

Jag saknar att ha en mamma, en riktig mamma. Jag saknar egentligen inte min mamma utan fenomenet mamma. Vi har kontakt men väldigt lite och inget av djupgående värde (vi känner inte varandra, pratar knappt när vi ses, har ingenting gemensamt eller gemensamma grunder att stå på och samtala om).

På samma sätt saknar jag en far och en syster. Jag saknar inte dem, jag saknar bara fenomenet.

Det är kanske samma typ av saknande någon som inte har en mamma eller pappa eller ett syskon kan ha.

Är det så att du verkligen saknar din mamma eller saknar du egentligen bara en mamma?

Tack för kramen! Jag kramar tillbaks till dig!

Pappa var frånvarande. Men rätt kärleksfull på sitt vis. Men han var inte våldsam och aldrig orättvis på något vis. MEN väldigt frånvarande. Men ödmjuk och go, far och människa. Låter kanske konstigt i sammanhanget. Man måste helt enkelt känna honom tyvärr..

Sen är jag själv medveten över att det var ju totalt självisk av honom som var frånvarande och slutligen lämnade familjen, förstås...Saknar honom också, helt klart!

 

De goda minnena är väl när hon var lugn. Hon har hade en enorm uppmärksamhetsbehov och att ge bilden som en bra föräldrar för sin omgivning var viktig. Inkl så ville hon visa upp för sina vänner hur fantastiska barn hon har. Och när vi barn ''skämde'' ut henne. Så tappade hon kontrollen när vi väl kom hem ifrån en middagsinbjudan t.ex  Så skamkänslor och stress kunde hon inte hantera. Även när hon känner stora motgångar av något slag, så kan hon också ge svar genom misshandel. Om hon har bestämt sig för att slåss, så går det inte att hejda henne. Hon har redan gjort sitt val att ge slag, helt enkelt. Så hon fick många gånger sina ''black outs'' och tappade fullkomligt kontrollen.

Absolut, min bror är enormt osäker av sig. Och har en vrickad syn på kvinnor. Han tror helt enkelt att man måste vara på ett vis sätt, för annars får man ingen respekt. Nu vet jag inte exakt hur min bror tänker, men det skulle inte förvåna mig om han hade föreställningen på att kvinnor är lika stränga och har enorma krav, lik som min mamma har.

Hela hans tonår, bestod  det på hur han skulle vara klädd och vara. Han tror att dominans är = Att vara aggressiv.

Man märker att han blir en helt annan person inför andra människor. Mer kritisk och man ser på långa vägar att han är enorm osäker av sig, inför andra människor. Inte bara inför kvinnor, utan människor i allmänhet verkar han känna en stor press.

Han klarar inte av motargument och det är helt omöjligt att konversera med honom. Det är alltid något fel man gjort och han kritisera alltid och dessutom på ett mycket brutalt sätt, genom  förolämpningar m.m.

Han kan oftast inte prata med någon utan att det ballar ur. Till skillnad från min mor, så kan hon ha en mask och ge bild till andra människor hur bra och generös hon är. MEN i själva verket är en mobbare. Alla människor som hon ser ner på, kan hon vara en mycket elak person och även när personen inte är i rummet kan hon prata mycket illa om den människan. Men hon är medveten över när hon skall ha mask inför andra och när hon kan vara elak utan att någon har förmågan att lägga sig i. T.ex inför mig, har hon varit en väldigt elak person inför min kusins styvmamma. Jag var så pass liten, så jag kunde inte göra något. Hon tryckte oftast ner min kusins styvmamma och allt hon sa var fel, så det bästa den personen kunde göra, var att bara vara tyst, tyvärr.

Medan min bror kan tappa kontrollen inför en fullständig främling i princip överallt. Det finns riktig ingen ''Jag måste ha en mask''.. Det är inte så att han nödvändigtvis startar en slagsmål, men han kan gapa och skrika riktigt, riktigt rejält dessutom. Han har haft ''turen'' där han har lyckats bli rätt stor av sig (Lång) och har en stark ton i rösten eller hur man skall säga. SÅ han skrämmer oftast människor när han blir arg. Till skillnad om han hade varit en kort person, så tror jag inte att så många hade blivit rädda.

I hemmet räckte inte att han gapa och skrika, utan oftast vart det mycket slag på mig, för i princip allt. Jag minns att jag alltid mådde riktigt illa, när han kom hem. Jag satt oftast bara i mitt rum och isolerade mig. Det var sällan som jag var i vardagsrummet. Utan mitt ställe i den familjen var köket eller mitt egna rum. Det fanns ingen frihet. Jag kunde inte vara mig själv. Jag var tvungen att vara på ett vis sätt, för att inte få kritik eller bli misshandlad. Det var förfärligt.

Fruktansvärt ha det så, verkligen.. Och så synd att din pappa som ändå var ok  bara lät det ske och sen lämnade er... =/ En förälders främsta uppgift ska ju vara att skydda sina barn.

Tänker att mycket gällande en relation med en förälder som ej var ok under ens barndom, beror på om de har någon slags insikt i om hur de var/vill bli bättre.
Annars blir det tyvärr rätt omöjligt och man känner sig nog mest bara sviken igen och att det gamla aldrig går lägga bakom sig... Har din mamma och bror alltså kontakt, hur är deras relation? 

Har du några andra (bättre) personer i ditt liv idag, att ta stöd av?