• Anonym (034)

    Oplanerat gravid, tankar?

    Hej! Efter att ha tittat omkring i flera olika trådar här och försökt få så olika perspektiv som möjligt på min situation väljer jag nu att göra ett inlägg. Jag förstår att ingen kan säga vad jag ska göra och att beslutet är 100 % mitt eget men jag önskar att få höra andras historier som kanske befunnit sig i samma sits som mig.

    Jag har blivit oplanerat gravid efter att jag upptäckt utebliven mens och jag plussade den 6/1 och testet visade 3 veckor. Min första reaktion var förnekelse som varade i några dagar, jag förstod verkligen inte att jag var gravid men sen hände något och allting brast för mig. Tanken på abort började skrämma mig, att ta bort något som jag och min sambo åstadkommit? Jag har gråtit, velat och funderat. Tanken på att vara en mamma skrämmer mig så fruktansvärt, hur gör man? Hur uppfostrar man ett barn? Hur är man en bra föräldrer? Samtidigt så ger det lilla livet i mig en känsla av glädje. Det kanske var menat att det skulle ske nu?

    Min sambo och jag har inte varit tillsammans länge, strax över 1 år. Vi har känt varandra i 3-4 år och har en jättefin och stabil relation, han är mannen jag vill vara med och han stöttar mig till 100 %. Han har en bra och trygg anställning men jag studerar på högskolan (distans) och ska precis börja andra terminen, två år ska jag fortsätta. Hur gör man? Kan man studera med en nyfödd bebis? Jag är 27 och min sambo är 31, finns det fler här som har varit i min situation och beslutat sig för att behålla? Försvinner dessa rädslor? Jag är rädd att jag ska vara en dålig mamma, att må dåligt under graviditeten och själva förlossningen skrämmer mig oerhört. Tankarna snurrar och samtidigt känner jag mig stressad över att behöva fatta ett beslut medans klockan tickar.

  • Svar på tråden Oplanerat gravid, tankar?
  • Anonym (Mumin)

    Jag har inga barn, däremot har jag gjort två aborter (båda i vecka 6).

    Har du pratat med din sambo? Vad säger han om detta? Vill ni ha barn nu? Det är egentligen den viktigaste frågan.

    Jag vet inte hur du ska göra med plugget om du behåller barnet. Kanske att det är lättare när det är på distans? Annars får du väl ta studieuppehåll. Har du haft ett jobb innan? Jag tänker så att du får en ok föräldrapenning. Det blir tungt för din sambo om han ska ta det största ekonomiska ansvaret.

    Mitt råd är att prata med din sambo. Om du är osäker så råder jag dig att boka in en tid för abort, ifall att du bestämmer dig för det. Det blir bara jobbigare ju längre tiden går, om man ska göra abort. Man får ångra sig när som helst innan.

  • Anonym (samma sits)

    Hej,

    Jag hamnade i samma situation för några månader sedan. Hade sämre förutsättningar än dig (kort relation med pappan/killen, pluggar, dock äldre än dig, men inte samma stabila relation med killen så att säga). Är några år äldre än dig, eller inte några, är 34år, men utifrån relationen så fanns det mycket som talade emot, pluggade, samt at jag inte hade jobbat tillräckligt länge (även om jag har ett fast jobb i grunden som jag är ledig för), så var det ändå mycket som talade emot att behålla och för abort. Skräcken att bli förälder och mamma, som man inte har någon som helst erfarenhet av. Skräcken för sjukdomar och problem under graviditeten och skräcken för en förlossning och att bli ensamstående förälder om pappan inte skulle finnas där. Så jag hade så många skäl som talade emot att behålla och för abort, trots på min ålder på 34år. Trots att jag har en anställning i grunden och hade nog hunnit jobba så många månader man behöver för att få FP. Med facit i hand så önskar jag att jag hade behållt och ångrar aborten. Lät skräcken, min egen bakgrund (problem från uppväxten), bristande erfarenheten av barn och rädslan över att bli förälder (ensamstående eller ej) styra och ångrar såklart det nu i efterhand. Så vet hur panikslagen man kan bli och inte se klart eller överväga alla alternativ. Önskar såklart nu i efterhand att man hade haft inställningen att allting löser sig.

    Ingen kan säga åt dig vad du ska göra. Men enda tipset är att överväga alla alternativ och för- och nackdelar. Tror även det är så mycket enklare att ta hand om barnet om du pluggar på distans. Och är ju egentligen bara dom första 6 månaderna man är hemma med barnet om man delar på föräldraledigheten. Så det är ju ingenting. 6 månaders ledighet från skolan är ingenting om det skulle vara så. Har såklart inget facit på hur det hade blivit om man själv behållt, kan bara säga hur jag känner nu i efterhand, utifrån vad jag kände före aborten och vad jag känner eller kände efteråt. Och alla känslorna som kom efteråt. Tankar på barnet, att vara mamma/förälder, och andra tankar som kretsar kring barnet, som man önskar man haft innan beslutet.

    Så enda rådet jag kan ge dig är att överväga alla för och nackdelar, och verkligen känna efter vad som känns bäst och vad DU vill och känner. Och att inte jäkta eller hetsa fram ett beslut. Jag hade panik och tog ett förhastat beslut, trots att man kunde ha väntat några veckor, och gett det mer tid, vilket inte hade gjort något. Utan var ju inställd på aborten, lät skräcken och rädslan styra, istället för att smälta beskedet och ge det tid, och fatta ett mer "rationellt" beslut. Så det är väl enda tipset, att tänka efter vad du vill.

    Man tror också att det ska finnas eller komma "rätt tid" när man ska bli förälder, skaffa barn eller känna sig mogen. Tror aldrig den tiden kommer utan ibland måste man bara fatta ett beslut. (Som sagt, är själv 34år och den tiden har fortfarande inte kommit). Trots att jag nu hade förutsättningar som jag inte såg innan aborten. Så tror inte riktigt på det där med "rätt tid". Utan ibland måste man bara vara modig, våga och tro. Ha hopp. Och inte låta rädslan ta över. För tror också det kan hindra en från att uppleva det bästa i livet. :)
    Så sorry för långt svar, men hoppas det ger dig nåt att gå på, och att tänka över beslutet oavsett vad du sen kommer fram till:). Man vet aldrig om det kommer komma en "rätt tid" för barn, och om det ens kommer gå sen när man väl vill. Tänker att det enda man vet är vad som är här och nu. Och är man frisk, för övrigt, så ser jag inte vad som skulle hindra en från att behålla. 
    Jag var också rädd för att bli sjuk under och efter graviditeten och hur det skulle påverka en (trots att jag var 100 % frisk). Och valde också abort med rädsla för sjukdomar. Men kroppen är ju gjord för att man ska få barn. Och kan säga, att jag ändå blev sjuk nu i efterhand (trots abort/inget barn). Så det finns ju inga garantier för någonting här i livet. Man vet ju inte heller om man kommer vara frisk den dagen man vill få barn eller vad som händer. Och man tar kanske vissa saker för givet. Så med facit i hand hade jag önskat att jag hade fattat ett annat beslut, trots alla argument som talade emot.

  • Ebo88

    Exakt i samma situation första graviditeten.

    Jag skulle fylla 28år och min sambo 26år. Vi hade vett tillsammans i 5.5år, trygg ekonomi, båda fast anställning, stor lägenhet osv.

    Jag flippade totalt och tänkte livet var över, hade pluggat i 6 månader (kort utbildning på 1.5år) men min sambo lugnande mig och min lärarinna sa att det skulle lösa sig och var super optimistisk.

    Allt löser sig så länge man vill och det får bara skrämmande, det är en helt ny grej man kliver in i. Du verkar ju en fin och stöttande sambo, bara det är ju guld värt genom att få trygghet.

    Min lärarinna gjorde upp en plan så att jag kunde studera samtidigt som jag hade barnet.

    Stort grattis och lycka till

  • Anonym (034)
    Anonym (Mumin) skrev 2022-01-11 16:57:27 följande:

    Jag har inga barn, däremot har jag gjort två aborter (båda i vecka 6).

    Har du pratat med din sambo? Vad säger han om detta? Vill ni ha barn nu? Det är egentligen den viktigaste frågan.

    Jag vet inte hur du ska göra med plugget om du behåller barnet. Kanske att det är lättare när det är på distans? Annars får du väl ta studieuppehåll. Har du haft ett jobb innan? Jag tänker så att du får en ok föräldrapenning. Det blir tungt för din sambo om han ska ta det största ekonomiska ansvaret.

    Mitt råd är att prata med din sambo. Om du är osäker så råder jag dig att boka in en tid för abort, ifall att du bestämmer dig för det. Det blir bara jobbigare ju längre tiden går, om man ska göra abort. Man får ångra sig när som helst innan.


    Vi har pratat om att skaffa barn tillsammans och trots att det inte var tänkt att det skulle ske nu så känner vi ändå att vi skulle klara av det. Jag har jobbat många år innan jag började studera så föräldrarpenning borde inte vara något problem. Just studierna vet jag inte hur jag ska göra men det borde inte vara något problem där heller då tempot är rätt så lugnt men jag tänker att allting löser sig så småningom, det är mest tanken som skrämmer mig. En helt ny värld som jag inte har någon erfarenhet av. Jag och min sambo pratar mycket om det här och han säger att vi klarar allt tillsammans och att det är okej att vara orolig, han är väldigt stöttande och jag är väldigt tacksam för det. Jag väntar också på att bli kontaktad av en barnmorska för att få prata med någon som har erfarenhet innan vi går vidare med ett beslut.

    Tack för ditt svar!
  • Anonym (034)
    Anonym (samma sits) skrev 2022-01-11 17:24:16 följande:

    Hej,

    Jag hamnade i samma situation för några månader sedan. Hade sämre förutsättningar än dig (kort relation med pappan/killen, pluggar, dock äldre än dig, men inte samma stabila relation med killen så att säga). Är några år äldre än dig, eller inte några, är 34år, men utifrån relationen så fanns det mycket som talade emot, pluggade, samt at jag inte hade jobbat tillräckligt länge (även om jag har ett fast jobb i grunden som jag är ledig för), så var det ändå mycket som talade emot att behålla och för abort. Skräcken att bli förälder och mamma, som man inte har någon som helst erfarenhet av. Skräcken för sjukdomar och problem under graviditeten och skräcken för en förlossning och att bli ensamstående förälder om pappan inte skulle finnas där. Så jag hade så många skäl som talade emot att behålla och för abort, trots på min ålder på 34år. Trots att jag har en anställning i grunden och hade nog hunnit jobba så många månader man behöver för att få FP. Med facit i hand så önskar jag att jag hade behållt och ångrar aborten. Lät skräcken, min egen bakgrund (problem från uppväxten), bristande erfarenheten av barn och rädslan över att bli förälder (ensamstående eller ej) styra och ångrar såklart det nu i efterhand. Så vet hur panikslagen man kan bli och inte se klart eller överväga alla alternativ. Önskar såklart nu i efterhand att man hade haft inställningen att allting löser sig.

    Ingen kan säga åt dig vad du ska göra. Men enda tipset är att överväga alla alternativ och för- och nackdelar. Tror även det är så mycket enklare att ta hand om barnet om du pluggar på distans. Och är ju egentligen bara dom första 6 månaderna man är hemma med barnet om man delar på föräldraledigheten. Så det är ju ingenting. 6 månaders ledighet från skolan är ingenting om det skulle vara så. Har såklart inget facit på hur det hade blivit om man själv behållt, kan bara säga hur jag känner nu i efterhand, utifrån vad jag kände före aborten och vad jag känner eller kände efteråt. Och alla känslorna som kom efteråt. Tankar på barnet, att vara mamma/förälder, och andra tankar som kretsar kring barnet, som man önskar man haft innan beslutet.

    Så enda rådet jag kan ge dig är att överväga alla för och nackdelar, och verkligen känna efter vad som känns bäst och vad DU vill och känner. Och att inte jäkta eller hetsa fram ett beslut. Jag hade panik och tog ett förhastat beslut, trots att man kunde ha väntat några veckor, och gett det mer tid, vilket inte hade gjort något. Utan var ju inställd på aborten, lät skräcken och rädslan styra, istället för att smälta beskedet och ge det tid, och fatta ett mer "rationellt" beslut. Så det är väl enda tipset, att tänka efter vad du vill.

    Man tror också att det ska finnas eller komma "rätt tid" när man ska bli förälder, skaffa barn eller känna sig mogen. Tror aldrig den tiden kommer utan ibland måste man bara fatta ett beslut. (Som sagt, är själv 34år och den tiden har fortfarande inte kommit). Trots att jag nu hade förutsättningar som jag inte såg innan aborten. Så tror inte riktigt på det där med "rätt tid". Utan ibland måste man bara vara modig, våga och tro. Ha hopp. Och inte låta rädslan ta över. För tror också det kan hindra en från att uppleva det bästa i livet. :)

    Så sorry för långt svar, men hoppas det ger dig nåt att gå på, och att tänka över beslutet oavsett vad du sen kommer fram till:). Man vet aldrig om det kommer komma en "rätt tid" för barn, och om det ens kommer gå sen när man väl vill. Tänker att det enda man vet är vad som är här och nu. Och är man frisk, för övrigt, så ser jag inte vad som skulle hindra en från att behålla. 

    Jag var också rädd för att bli sjuk under och efter graviditeten och hur det skulle påverka en (trots att jag var 100 % frisk). Och valde också abort med rädsla för sjukdomar. Men kroppen är ju gjord för att man ska få barn. Och kan säga, att jag ändå blev sjuk nu i efterhand (trots abort/inget barn). Så det finns ju inga garantier för någonting här i livet. Man vet ju inte heller om man kommer vara frisk den dagen man vill få barn eller vad som händer. Och man tar kanske vissa saker för givet. Så med facit i hand hade jag önskat att jag hade fattat ett annat beslut, trots alla argument som talade emot.


    Tack för dina fina och kloka ord. Jag beklagar att du ångrar ditt beslut och jag förstår den skräcken som du beskriver, att den tar över hand och att man till slut inte kan tänka rationellt. Jag känner igen mig väldigt mycket av det du beskriver.

    Jag känner med dig också när du säger att "rätt tid" att skaffa barn kanske inte ens existerar, att istället för att sträva efter nya mål hela tiden så kanske man istället ska stanna upp och faktiskt se det man har framför sig. Jag uppskattar verkligen din långa text och tar åt mig av allt. Stort tack för att du ville dela med dig och jag hoppas att du idag trots allting mår bra.
  • Anonym (034)
    Ebo88 skrev 2022-01-11 17:31:22 följande:

    Exakt i samma situation första graviditeten.

    Jag skulle fylla 28år och min sambo 26år. Vi hade vett tillsammans i 5.5år, trygg ekonomi, båda fast anställning, stor lägenhet osv.

    Jag flippade totalt och tänkte livet var över, hade pluggat i 6 månader (kort utbildning på 1.5år) men min sambo lugnande mig och min lärarinna sa att det skulle lösa sig och var super optimistisk.

    Allt löser sig så länge man vill och det får bara skrämmande, det är en helt ny grej man kliver in i. Du verkar ju en fin och stöttande sambo, bara det är ju guld värt genom att få trygghet.

    Min lärarinna gjorde upp en plan så att jag kunde studera samtidigt som jag hade barnet.

    Stort grattis och lycka till


    Tack för dina peppande ord. Vad härligt att se att det ordnade sig för er trots din oro. Jag håller med dig att allting löser sig så länge man vill..

    Funderar också på att höra av mig till min programansvarige och se vad det finns för alternativ, det borde inte vara några problem få till en lösning. Tack så mycket för ditt svar. Ha det bäst
  • Anonym (Oplanerat men bra)

    Det kan bli bra.Ingen kan exakt veta hur det är att bli föräldrer innan,men pusselbitarna faller på plats.

  • Getbocken

    Jag är man, så vet ju inte hur det är att vara gravid eller att föda barn och sånt. Har själv aldrig direkt haft nån längtan efter barn

    men blev sen pappa ganska sent i livet som 43år, inte helt oplanerat men kanske mera lite påtvingat, övertalad.

    Hade inget som så e mot barn, men kände att det inte var min grej å att det börja bli lite sent, och om man skulle

    orka eller klara av att vara en bra förälder. Hade då varit tillsammans med mamman i knappa 10 år men distansförhålande.

    Men hade nog ändå alltid den tanken att blir jag förälder så ska jag försöka mitt bästa.

    Nu med facit i hand 5 år senare så är pojken det bästa som hänt mig, hittills har jag aldrig ångrat det. Mamman gjorde slut för 2,5 år sedan, orsak vet jag inte, men vi umgås som vänner iaf. Bor dock långt ifrån varandra, men under julen bodde hon här 3 veckor och ibland bor sonen hos mig. Lite krångligt är det då de bor nu i Sthlm och jag i Finland, med dessa coronarestretioner o dyl...

  • svansmamman

    Den fråga ni borde ställa er är om ni känner att ni vill ha barn nu. Att tänka på abort kan kännas jobbigt även om man är trygg i att det är rätt beslut för en själv, så försök att inte lägga jättemycket vikt vid det nu.

    Jag tror att man alltid kommer känna en rädsla över tanken på att bli förälder. Kanske inte bara att ansvara för ett litet liv utan också över vad det kan innebära för ens livssituation, ens förhållande och allt annat som påverkas. För mig har det känts, och känns ännu, som ett ENORMT steg. Jag menar, skaffa barn är ju något riktiga vuxna gör har jag tänkt. Men så inser man att tja, jag är väl en riktig vuxen nu och det är inte orimligt för mig att kunna hantera ett barn med allt som hör till. Jag är 26 år, så ungefär lika ung (Flört) som du och är gravid i vecka 19 så jag kan delvis relatera till de tankar du känner just nu.

    På det du skriver låter det som att ni har okej förutsättningar för att bli föräldrar, om det nu är vad ni verkligen vill. Jag tror dock du får försöka tänka att det inte kommer vara möjligt för dig att studera med en bebis. Kanske blir det en positiv överraskning att du lyckas jonglera det också, men till en början är det nog vettigt att inte ha press på sig att även klara av studier.

    Det jag skulle ha varit mest orolig för om jag var du skulle vara den ekonomiska biten. Som studerande får du, om jag inte missminner mig, ut 250 kr/dag från föräldrapenning vilket inte blir mycket pengar på en månad. Det gör i förlängningen att din sambo kommer få dra ett tungt lass ekonomiskt. Nu vet jag inte hur din sambos inkomst ser ut, men det är ändå något att ta i beaktande. Jag och min sambo har båda höga löner, men trots det är jag något stressad över ekonomin och faktumet att ha mindre pengar än man är van vid. 

    Slutligen vill jag skicka med att diskutera några praktiska delar ordentligt. Har ni samma tankar om hur föräldraledighet och vab ska fördelas? Har ni samma vision om hur kommande jular ska spenderas? Har ni samma åsikter om uppfostran och vad som är okej och inte? Ja alla sådana praktiska frågor som är otroligt viktiga, men som alltför ofta glöms bort. 

    Jag hoppas ni landar i ett beslut som känns rätt för er alla! 

  • exandthecity

    Har en dotter som nu är 18. Hon föddes 9mån och 10 dagar efter att jag först träffade hennes mamma. Oplanerad grav givetvis. Jag har aldrig ångrat min dotter. Inte bara såsom man säger.. utan då menar jag verkligen aldrig aldrig aldrig.

Svar på tråden Oplanerat gravid, tankar?