Frånvarande pappa

Jag reagerade på en sak du skrev där i mitten, att du inte tänker sträcka ut handen och fråga honom. Jag tror du har missförstått. Den du sträcker ut handen för är ju inte honom utan dottern! Det är ju hon som drabbas av att du inte försöker nå honom. Och ja, hon klandrar dig för det nu. Du kanske kan förstå hur de två sakerna hänger ihop? Ja han är en idiot på alla plan men då kan du iaf visa din dotter att du försöker, att det inte är du som är hindret för deras umgänge.

Vad är det för frågor dottern har? Var ärlig. Du har ingen anledning att hålla honom om ryggen, särskilt som han tydligt visar att han inte vill ha henne särskilt mycket i sitt liv. Det är inte detsamma som att snacka skit, berätta utan värderingar, utan att skuldbelägga och säga att han är dålig osv. Bara sanningen. "Jag har skrivit/ring honom och frågat men inte fått något svar. Han skulle ha hört av sig för att bekräfta dag x men jag har inte hört något ifrån honom sedan dess och han svarar inte på mina meddelanden." Sådana saker. Hon är gammal nog att inte skyddas från sånt.

Fast du behöver ju fortsätta försöka för din dotters skull? Har ni goda relationer med pappans familj i övrigt? Farmor/farfar, fastrar/farbröder, kusiner? Kan pappans familj vara en ingång för din dotter att närma sig pappan?

Jag förstår att du tröttnar! Men det är för hennes skull. Och snart är hon gammal nog att själv ta kontakt med honom mer än att det bara ska ligga på dig.

Nej, umgänget kommer inte att komma spontant från honom. Han verkar måttligt intresserad av sina äldre barn också, en varningssignal så klart. Men så småningom kommer dottern upptäcka att det är han som inte vill och inte att du struntar i att höra av dig.

Det bästa du kan göra är att fortsätta fråga om umgänge med jämna mellanrum, funkar det en period så är det bra, om det inte funkar så har du försökt. Du fortsätter tills dottern är gammal nog att sköta det där mer på egen hand, eller tills hon inser att han inte vill umgås med henne, eller tills hon själv tröttnar på att försöka. Och lägg ingen värdering i vad han gör, det är ingen idé att bli besviken på hans beteende, han är sån här. Bättre då att ta det positiva till sig och ta det negativa med en klackspark. Han är sån här. En dag lär dottern upptäcka det, och hon kan behöva samtalsstöd i framtiden för att bearbeta det här så hon kan ha sunda relationer till andra människor. Så som han håller på skapar ju destruktiva relationsmönster så hon behöver hitta verktyg att förhålla sig till det.

Jag förstår hur du tänker angående att sträcka ut handen. Men jag har ärligt talat tröttnat på att fråga honom, på att umgänget ska ske för att vi frågar efter det och inte för att han själv visar intresse. Jag önskar och vill att det ska komma spontant från honom, men det gör det väl kanske aldrig..

Jag har förklarat att han är rädd för corona nu och att man inte ska träffas så mycket just nu, att det är det som gör att han inte kan ses. Men det lär ju inte hålla i hur länge som helst heller.

Tycker detta är så svårt. Klart jag kan fråga honom, säger han ja så kanske det håller i en period igen för att sen upphöra, det är så det har funkat alla år med henne och dom äldre syskonen. Hur länge/många gånger ska jag behöva få det att fungera? Hur många gånger ska han få chansen?

Lite rörigt... Särskilt på slutet.

Jo, han verkar ju vara en ovanligt stor skitstövel. Till och med jag ligger ju i lä. Det är ovanligt.

Men spontant. Antingen så får ditt barn reda på att pappa vill men inte kan träffa henne. Eller så får hon reda på att han inte vill träffa henne.

Jag får för mig att det sistnämnda är sämre. Jag skulle något försköna sanningen om jag vore i dina kläder. Han verkar ju inte skada henne o så när dom ses. Du riskerar ju knappast en vårdnadstvist heller även om du ljuger för att han ska hamna i bättre dager.

Det här med att han vill avsäga sig faderskapet och om du har fler meddelanden av samma typ. Bra att du sparar dom. Men visa dom inte för barnet. Jag tror inte hon kommer att må bättre av det.

Du har tröttnat. Inte din dotter. Och du har helt och håller fastnat i vuxenperspektivet. Vad du ska behöva göra och vad han inte gör och vilka känslor du har för honom. Det är inte relevant. Det är jobbigt att vara förälder. Man får göra mycket som man inte har lust med.

Jag vet att det är jobbigt att vara förälder, jag har 3 barn, 2 av dom bor här på heltid med minimalt umgänge med sina pappor och en varannan vecka. Det är barn nummer 2 denna tråden handlar om.

Och du har helt rätt, jag tröttnade på pappan i det här fallet för länge sen.

Om jag förstod saken rätt så verkar din dotter ändå gilla honom. Barn är väldigt beskyddande av sina föräldrar.

Förstår att hans agerande skadar dottern. Det kan du inte göra något åt. Men jag tror att skadan blir mindre om du ändå slätar över hans agerande så mycket du kan.

När hon blir äldre kommer hon säkert ändå på egen hand räkna ut hur det förhåller sig.

Men testa din dotter för kattallergi då och ge henne åtminstone medicin om hon ska vara där!

Jag hade svår pollen/katt/hästallergi när jag var i den åldern och det blir inget bra umgänge när barnet är halvt igenmurat i ögon och näsa och dödstrött hela tiden. Tänk om de så kallat "vuxna" halvidioterna runt mig hade kunnat fatta det lite fortare än efter 6 hela år?!? Sex år alltså när man inte kan koncentrera sig i skolan april-juni för alla allergisymptom.

Blir arg ännu när jag tänker på hur otroligt korkade och självupptagna de var.

"måste du bli förkyld till VARENDA påsk och midsommar unge, det är ju otroligt så sjuk och klen du är".

Ja, när man tar in ett ton påskliljor eller hela ängens blommor i huset i vas med ett gäng gräsax "för det är fint" och ens barn har pollenallergi kan det bli så att barnet får symptom, DUH!

Jag hoppas för allt att du inte sparat meddelandena för att visa dottern hur dålig hennes pappa är o hur lite han velat ha henne sen när hon är ?tillräckligt stor? för att förstå. Det om något sätter spår. Låt dottern ha sin relation med pappan, helt separat från din och hans.

Tycker du ska ta din dotter till en psykolog för det låter som hon lider mycket av detta.