Fler unga vill få bort ADHD-diagnoser

Överdiagnosticering, stigma, de känner väl att diagnosen inte stämmer längre om de så gott som "vuxit ifrån" symptomen (vi ska komma ihåg att vi alla befinner oss på en skala och det finns ett stort spann för normalitet),  diskriminering i arbetsvärlden (inte medvetet, så klart), folk ser en på ett annorlunda sätt helt enkelt, får fördomar osv.

Det står ju i artikeln? Det handlar om att de unga inte längre känner igen sig i diagnosen.

Vilket inte är konstigt då symptomen på adhd finns kvar på ungefär hälften av personerna som vuxna. Hälften har alltså inga symptom kvar.

För att förtydliga: du anger en rad skäl men du nämner ingenstans det faktum att hälften av alla med adhd inte har några symptom kvar i vuxen ålder. Detta är väl beforskat och syns över hela världen. Varför leta andra anledningar än de uppenbara?

Men det här är ju inget nytt. För många försvinner de svårigheter man hade som barn.

Utdrag ifrån BUP:

För vissa försvinner svårigheterna med koncentration, överaktivitet och impulsivitet i takt med att de blir äldre. Därför ses en adhd-diagnos som en ?färskvara? ? den beskriver svårigheter du har i dag, men det betyder inte att det alltid kommer att vara så.

Inte läst artikeln men svarar ändå hehe

Viss överdiagnostisering blir det säkert där privata vårdgivare verkar vara en stor faktor. Svårt att få en korrekt diagnostisering för de som får diagnos väldigt unga där det kan vara t.ex uppväxtmiljön som ställer till det. Tveksamma fall borde få utredas om i tonåren men resurserna är som de är. Är emot väldigt tidig diagnos men förstår att det kan vara svårt att få stöd utan.

Känner man inte igen sig i diagnosen så har man antagligen dålig självinsikt eller ligger på gränsen och skulle inte fått en diagnos idag. Drag av blir inte en diagnos och en korrekt diagnos försvinner inte även om många kan lära sig anpassa rätt bra.

Jag tror för många får diagnoser idag fast de hade klarat sig utan det. Jag själv hade säkert fått en diagnos då jag var lite annorlunda som liten (extremt blyg). Är glad att det inte var lika vanligt på min tid att ge diagnoser, för det hade gjort så att jag kände mig ännu mer annorlunda som barn och vad hade de ens gjort åt min blyghet? Ingenting. Nu i vuxen ålder hade jag säkert inte ens fått jobb, har ett socialt jobb idag och det är inga problem. 
Tycker inte om det där med diagnoser, alla är ju olika, dock i special fall kan det vara bra. Vet en kille som fick ADHD diagnos och där var det dock bra för hans del, han hade såna problem och kunde inte skriva och läsa som tonåring.

Det där med att symptomen försvinner med ålder har man ju kommit fram till senare att det inte stämmer.

Jag tror snarare det har att göra med pådrivande föräldrar och feldiagnosticerade barn, i de fall det inte har att göra med att de nu vuxna barnen tex önskar ta bort diagnosen pga stigma eller att de önskar en viss utbildning tex

Dessutom finns mest nackdelar med min diagnos idag. Min arbetsgivare anpassar inte på ett sätt jag behöver, jag får inga tider inom psykiatrin fast jag behöver, medicinerna fungerar inte, jag är mest sjukskriven och får gå på förnedrande rehabmöten.

Man måste ju komma ihåg att adhd-diagnoser sätts utifrån de svårigheter man har i olika situationer. Det är inget som mäts med blodprov eller liknande. Personer som lär sig strategier för att hantera situationer som tidigare varit svåra blir därmed ?friskare?. Alternativt att man söker sig bort från miljöer där problemen uppstått (skolan).

Eftersom en diagnos ofta är en förutsättning för att få adekvat stöd kan en diagnos i sig vara en väg för att bli fri från funktionshindret.

Men borde inte mer resurser sättas in då för möjlighet till omprövning, om det ger svårigheter som vuxen?